(Utmaning 351 Att ta emot)
"Händ mej!" viskade hon
och la sin tunna nariga hand
över hans varma mjuka.
Hans själ skälvde,
när han höll andan en sekund
innan han svarade.
torsdag 17 december 2009
tisdag 17 november 2009
Vägskäl
(Utmaning 321 orden själ, stjäl, skäl)
Jag har ett sanningsserum i min fitta.
Det överförs vid sexuellt umgänge.
Ljug inte för mej.
Stjäl inte mitt hjärta - det är redan ditt.
Ju fler gånger du älskar med mej desto mer genomskinlig blir du.
Tillslut ser jag rakt in i din själ.
Så välj.
Älska mej och var sann.
Eller stanna utanför min kropp.
Jag har ett sanningsserum i min fitta.
Det överförs vid sexuellt umgänge.
Ljug inte för mej.
Stjäl inte mitt hjärta - det är redan ditt.
Ju fler gånger du älskar med mej desto mer genomskinlig blir du.
Tillslut ser jag rakt in i din själ.
Så välj.
Älska mej och var sann.
Eller stanna utanför min kropp.
onsdag 21 oktober 2009
Gränsöverskridande
(Utmaning 294 om en ovanlig dag)
Om bara tre sekunder skulle hon förvandlas till en självlysande trollslända.
Den senaste tiden hade hon känt att huden blivit tunnare och alltmer genomskinlig. Hjärtat hade blivit större och avgett ett allt kraftigare sken. Kroppen tunnats ut och omformats till en spolformig kapsel. De celler som utgjort hennes lemmar hade omplacerats och två gigantiska mångfacetterade ögon med förmåga till simultanseende i alla riktningar, hade nybildats.
Hon var inte längre på gränsen.
De snabba vingarna kittlade henne lycklig.
Om bara tre sekunder skulle hon förvandlas till en självlysande trollslända.
Den senaste tiden hade hon känt att huden blivit tunnare och alltmer genomskinlig. Hjärtat hade blivit större och avgett ett allt kraftigare sken. Kroppen tunnats ut och omformats till en spolformig kapsel. De celler som utgjort hennes lemmar hade omplacerats och två gigantiska mångfacetterade ögon med förmåga till simultanseende i alla riktningar, hade nybildats.
Hon var inte längre på gränsen.
De snabba vingarna kittlade henne lycklig.
tisdag 13 oktober 2009
Om konsten att slå i en lång spik
(Utmaning 285 Om att slå till)
”När man ska slå i en lång spik...”, börjar mamma försiktigt, när jag återigen böjer spiken halvvägs genom den kraftiga regel som ska utgöra en del av stommen till den vägg jag bygger på vinden.
Min mor är sjuttiofyra år och har aldrig någonsin lämnat en öppen yta i sitt ursprungliga skick. Hon har snickrat sej genom livet. Jag, som var snäll och beskedlig som liten, var perfekt i rollen som brädhållare. (”Håll där! Nej inte där - DÄR! Stilla!!!”) Som en följd därav har jag alltid avskytt allt vad trähantverkande heter.
Nu är jag fyrtiotre, inte så foglig längre. Jag snusar och svär som en full hamnarbetare - att snickra är en terapi, en passion, något fullständigt livsnödvändigt. Och det är mamma som håller.
Jag blänger på henne.
”Min far sa alltid, att när man ska slå i en lång spik...”, fortsätter hon diplomatiskt.
Morfar, min underbare klurige morfar snickaren, som byggde samtliga de hus familjen bodde i med tillhörande möblemang och som blev den första döda människa jag såg. (Morbror M klappade honom med sina stora spadar till nävar på kinden så att det likstela huvudet flyttades på kudden. Morbror M:s tårar kom förvånande nog genom näsan, som var väldigt röd.)
”Får jag visa..?”
Jag släpper hammaren utan ett ord och flyttar mej åt sidan.
”Han sa att man ska slå så här.”
BAM-ta BAM-ta BAM-ta BAM.
Ett kraftigt slag med hammaren och därefter ett lätt, som en studs.
Ett kraftigt, en studs.
”Han sa att på det sättet kan man slå i även en krokig spik.”
Hon räcker mej hammaren.
BAM-ta BAM-ta BAM.
Det fungerar.
Som hjärtslag.
Det fungerar verkligen.
Spiken går rakt genom regeln och fäster i golvet.
Plötsligt får jag en stark upplevelse av att vi är fler här uppe i byggröran på vinden.
Jag söker undrande mammas blick. Bakom henne ser jag morfar, som flinar sitt sneda grin - en häst bet av hans överläpp i ungdomen. Bredvid honom min bror, som ler belåtet uppmuntrande.
”Det här fixar du.”
”När man ska slå i en lång spik...”, börjar mamma försiktigt, när jag återigen böjer spiken halvvägs genom den kraftiga regel som ska utgöra en del av stommen till den vägg jag bygger på vinden.
Min mor är sjuttiofyra år och har aldrig någonsin lämnat en öppen yta i sitt ursprungliga skick. Hon har snickrat sej genom livet. Jag, som var snäll och beskedlig som liten, var perfekt i rollen som brädhållare. (”Håll där! Nej inte där - DÄR! Stilla!!!”) Som en följd därav har jag alltid avskytt allt vad trähantverkande heter.
Nu är jag fyrtiotre, inte så foglig längre. Jag snusar och svär som en full hamnarbetare - att snickra är en terapi, en passion, något fullständigt livsnödvändigt. Och det är mamma som håller.
Jag blänger på henne.
”Min far sa alltid, att när man ska slå i en lång spik...”, fortsätter hon diplomatiskt.
Morfar, min underbare klurige morfar snickaren, som byggde samtliga de hus familjen bodde i med tillhörande möblemang och som blev den första döda människa jag såg. (Morbror M klappade honom med sina stora spadar till nävar på kinden så att det likstela huvudet flyttades på kudden. Morbror M:s tårar kom förvånande nog genom näsan, som var väldigt röd.)
”Får jag visa..?”
Jag släpper hammaren utan ett ord och flyttar mej åt sidan.
”Han sa att man ska slå så här.”
BAM-ta BAM-ta BAM-ta BAM.
Ett kraftigt slag med hammaren och därefter ett lätt, som en studs.
Ett kraftigt, en studs.
”Han sa att på det sättet kan man slå i även en krokig spik.”
Hon räcker mej hammaren.
BAM-ta BAM-ta BAM.
Det fungerar.
Som hjärtslag.
Det fungerar verkligen.
Spiken går rakt genom regeln och fäster i golvet.
Plötsligt får jag en stark upplevelse av att vi är fler här uppe i byggröran på vinden.
Jag söker undrande mammas blick. Bakom henne ser jag morfar, som flinar sitt sneda grin - en häst bet av hans överläpp i ungdomen. Bredvid honom min bror, som ler belåtet uppmuntrande.
”Det här fixar du.”
söndag 11 oktober 2009
Dressed For Success
(Utmaning 284 Skriv om något du aldrig gjort, som om du kunde det)
Han nobbade mej. Trist på en sån läckerbit, men shit happens.
Jag ler nöjt och förföriskt mot min egen spegelbild innan jag fösvinner ut i natten. Jag har bäddat rent i sängen. Trosan fuktig av förväntan - vem kommer jag att älska med i natt, nu när det inte blir han, som jag hade önskat?
”Mister du en står dej tusende åter”, som min far sa när jag vid sjutton års ålder fick mitt hjärta krossat på allvar för första och enda gången i mitt liv. Jag var en ovanlig tonåring, för jag lyssnade till hans ord och sedan dess är min strategi att leta reda på någon annan att trösta mej med när en relation tar slut eller jag - som nu - helt enkelt får nobben.
Jag är i mitt rätta element. Smeker mej fram bland kropparna i trängseln på krogen. Här känner jag mej trygg. Ljudnivån förhindrar varje seriöst försök till samtal om känslor - enbart kroppsspråk gäller och det behärskar jag till fullo.
En hand på min stjärt. Jag vänder mej om och låter mej omfamnas av en varm, svettig kropp. Bruna ögon som slukar mej, en blandning av öl och whisky i tungornas möte.
När morgonen kommer minns jag inga namn.
Jag är fri.
Han nobbade mej. Trist på en sån läckerbit, men shit happens.
Jag ler nöjt och förföriskt mot min egen spegelbild innan jag fösvinner ut i natten. Jag har bäddat rent i sängen. Trosan fuktig av förväntan - vem kommer jag att älska med i natt, nu när det inte blir han, som jag hade önskat?
”Mister du en står dej tusende åter”, som min far sa när jag vid sjutton års ålder fick mitt hjärta krossat på allvar för första och enda gången i mitt liv. Jag var en ovanlig tonåring, för jag lyssnade till hans ord och sedan dess är min strategi att leta reda på någon annan att trösta mej med när en relation tar slut eller jag - som nu - helt enkelt får nobben.
Jag är i mitt rätta element. Smeker mej fram bland kropparna i trängseln på krogen. Här känner jag mej trygg. Ljudnivån förhindrar varje seriöst försök till samtal om känslor - enbart kroppsspråk gäller och det behärskar jag till fullo.
En hand på min stjärt. Jag vänder mej om och låter mej omfamnas av en varm, svettig kropp. Bruna ögon som slukar mej, en blandning av öl och whisky i tungornas möte.
När morgonen kommer minns jag inga namn.
Jag är fri.
torsdag 8 oktober 2009
Se till mej som liten är
(Utmaning 281 Att-göra-lista åt valfri kändis)
Hej,
Jag hittade den här listan när jag var uppe på vinden och röjde idag.
Vet inte riktigt hur den har hamnat bland mina grejer eller hur länge den har legat där.
Hoppas bara du inte tar illa upp för att jag läste igenom den. Men jag insåg då att den måste vara din och att det är viktigt att du får tillbaka den.
Lycka till och tack på förhand!
Hälsningar M
PS. Jag la till en punkt.
Hej,
Jag hittade den här listan när jag var uppe på vinden och röjde idag.
Vet inte riktigt hur den har hamnat bland mina grejer eller hur länge den har legat där.
Hoppas bara du inte tar illa upp för att jag läste igenom den. Men jag insåg då att den måste vara din och att det är viktigt att du får tillbaka den.
Lycka till och tack på förhand!
Hälsningar M
PS. Jag la till en punkt.
Glöm inte:
1. Fixa fred på jorden och göra så att alla människor är snälla mot varandra och är nöjda med att vara lyckliga.
2. Ta bort all död som inte beror på ålderdom och färdiglevda liv.
3. Ta bort allt ont, alla sjukdomar, smärtor och alla själsliga lidanden.
4. Stoppa miljöförstöringar och dåliga klimatförändringar.
5. Rädda alla utrotningshotade djur och växter.
6. Göra så att den underbare mannen, som M är så förälskad i, är just så underbar (eller ännu underbarare) och älskar henne tillbaka och vill vara med henne NU.
tisdag 6 oktober 2009
Älskar (2)
(Utmaning 279 Ett ödesdigert möte)
Vilken fantastisk ljuslåga,
tänkte den vackra lilla fjärilen.
Vilken fantastisk ljuslåga,
tänkte den vackra lilla fjärilen.
måndag 5 oktober 2009
Älskar inte
(Utmaning 278 En långsiktig strategi)
När man avskiljer en hand från dess fäste vid handleden, gör man ungefär på samma sätt som när man trangerar en kyckling.
Man tar ett fast tag kring handen och klämmer åt mycket hårt alldeles vid den nedersta tumledens och lillfingerledens fäste. På så sätt åstadkommes att handen rundas inåt till sitt smalaste läge samt att dess rörelsemöjligheter begränsas maximalt.
Handleden brukar vara betydligt lättare att få ett stadigt grepp kring.
Därefter drar man med ett hårt och bestämt ryck de båda lemmarna åt varsitt håll. Jag vill betona att det handlar om en mycket snabb, bestämd och kraftfull rörelse. Annars riskerar man att handens muskler reflexmässigt gör en motrörelse.
Om man lyckats lossa lederna från ledkulorna märker man det tydligt genom att själva handen plötsligt blir bokstavligen lealöst hängande inuti sitt skinn.
Därefter är det bara att ta fram kniven och skära av handleden mellan benändarna. Viktigt är naturligtvis att använda sej av en skarp kniv. Det är annars mycket svårt att göra ett snitt genom det yttersta hudlagret. Själv har jag alltid en nybrynt schweizisk armé kniv bekvämt till hands i handväskan.
Jag rekommenderar att inte försöka såga sej genom senor och muskler utan istället göra ett par välplacerade bestämda skär. Detta på grund av det ymniga blodflödet som försvårar arbetet avsevärt.
Bästa sättet att förbereda sej är att hemmavid i lugn och ro visualisera det hela in i minsta detalj så många gånger att man upplever sej utföra handlingen i verkligheten.
I den verkliga situationen krävs en enorm snabbhet och målmedvetenhet.
Oftast är dock överraskningsmomentet till ens fördel.
De flesta män förväntar sej nämligen inte mer än en lam maktlös verbal protest när de tafsar på en.
När man avskiljer en hand från dess fäste vid handleden, gör man ungefär på samma sätt som när man trangerar en kyckling.
Man tar ett fast tag kring handen och klämmer åt mycket hårt alldeles vid den nedersta tumledens och lillfingerledens fäste. På så sätt åstadkommes att handen rundas inåt till sitt smalaste läge samt att dess rörelsemöjligheter begränsas maximalt.
Handleden brukar vara betydligt lättare att få ett stadigt grepp kring.
Därefter drar man med ett hårt och bestämt ryck de båda lemmarna åt varsitt håll. Jag vill betona att det handlar om en mycket snabb, bestämd och kraftfull rörelse. Annars riskerar man att handens muskler reflexmässigt gör en motrörelse.
Om man lyckats lossa lederna från ledkulorna märker man det tydligt genom att själva handen plötsligt blir bokstavligen lealöst hängande inuti sitt skinn.
Därefter är det bara att ta fram kniven och skära av handleden mellan benändarna. Viktigt är naturligtvis att använda sej av en skarp kniv. Det är annars mycket svårt att göra ett snitt genom det yttersta hudlagret. Själv har jag alltid en nybrynt schweizisk armé kniv bekvämt till hands i handväskan.
Jag rekommenderar att inte försöka såga sej genom senor och muskler utan istället göra ett par välplacerade bestämda skär. Detta på grund av det ymniga blodflödet som försvårar arbetet avsevärt.
Bästa sättet att förbereda sej är att hemmavid i lugn och ro visualisera det hela in i minsta detalj så många gånger att man upplever sej utföra handlingen i verkligheten.
I den verkliga situationen krävs en enorm snabbhet och målmedvetenhet.
Oftast är dock överraskningsmomentet till ens fördel.
De flesta män förväntar sej nämligen inte mer än en lam maktlös verbal protest när de tafsar på en.
söndag 4 oktober 2009
Älskar
(Utmaning 277 En dygd)
Ta det lugnt.
Jag ser dej.
Hör dej.
Känner dej i hela mitt system
Du är här.
Hos mej.
I oss.
Var inte lessen.
Det är ingen panik.
Det ordnar sej.
Sch
Du behöver inte föklara.
Jag vet -
- att du gör det rätta.
Utifrån dej.
Såsom jag gör det rätta.
Inifrån mej.
Det löser sej.
Jag förstår bara inte hur -
- hur jag ska klara mej tills dess.
Men det gör jag.
Klarar mej.
Och du också.
Ta det lugnt.
Jag ser dej.
Hör dej.
Känner dej i hela mitt system
Du är här.
Hos mej.
I oss.
Var inte lessen.
Det är ingen panik.
Det ordnar sej.
Sch
Du behöver inte föklara.
Jag vet -
- att du gör det rätta.
Utifrån dej.
Såsom jag gör det rätta.
Inifrån mej.
Det löser sej.
Jag förstår bara inte hur -
- hur jag ska klara mej tills dess.
Men det gör jag.
Klarar mej.
Och du också.
måndag 28 september 2009
torsdag 24 september 2009
Utan titel
(Utmaning 266 Befängt)
Du klarade inte av att lyssna färdigt.
Lämnade luren till mej.
Leukemi.
Min bror. Din son.
Ta hand om mamma.
Hjälp K med barnen.
Du kastar din kropp rakt in i väggen.
Jag förstår inte vad jag ser.
Min hörsel har delvis fallit bort.
Men jag hör dej ändå fortfarande ropa.
Ta mej istället.
Du klarade inte av att lyssna färdigt.
Lämnade luren till mej.
Leukemi.
Min bror. Din son.
Ta hand om mamma.
Hjälp K med barnen.
Du kastar din kropp rakt in i väggen.
Jag förstår inte vad jag ser.
Min hörsel har delvis fallit bort.
Men jag hör dej ändå fortfarande ropa.
Ta mej istället.
tisdag 22 september 2009
Classified Information
(Utmaning 265 Om att veta)
Under en brun frottéhandduk under dynan i hörnet i vardagsrumssoffan ligger tidningar med nakna vuxna som gör DET.
Jag vet det för Gisela tar fram dem ibland när vi är ensamma hemma hos dem.
Vi bläddrar och tittar och pekar. Det känns varmt och tungt mellan benen. En gång kissar jag nästan på mej.
Gisela säger att jag är den enda utom hon själv och hennes pappa som vet att de finns där. För det är deras hemlighet.
Eftersom jag är hennes bästis så jag har fått veta.
Jag har också fått veta hur man kan göra för att bröstvårtorna ska bli hårda. För det har Giselas pappa också visat henne.
Men jag säger inget. Inte till någon.
Under en brun frottéhandduk under dynan i hörnet i vardagsrumssoffan ligger tidningar med nakna vuxna som gör DET.
Jag vet det för Gisela tar fram dem ibland när vi är ensamma hemma hos dem.
Vi bläddrar och tittar och pekar. Det känns varmt och tungt mellan benen. En gång kissar jag nästan på mej.
Gisela säger att jag är den enda utom hon själv och hennes pappa som vet att de finns där. För det är deras hemlighet.
Eftersom jag är hennes bästis så jag har fått veta.
Jag har också fått veta hur man kan göra för att bröstvårtorna ska bli hårda. För det har Giselas pappa också visat henne.
Men jag säger inget. Inte till någon.
måndag 21 september 2009
Inre stridigheter
(Utmaning 264 Om att samsas)
Den Lilla hänger dramatiskt framstupa över en stor sten och gråter och känner sej evigt olycklig. Ibland upphör gråten, hennes rödsvullna ögon betraktar vackra skeenden i den lyckliga dagdrömmens land i fjärran, tills hon hastigt rycks tillbaka till den här världen och då börjar tåreflödet igen.
Väktarinnan är på dåligt humör. Irriterad över röran som uppstod. Hon hade ju röjt mark, planat ut runt hemmet och arbetat hårt med deras bostad för att skapa bästa förutsättningar för framtida liv.
Hon hade visserligen bävat när hon gav den Lilla tillåtelse att leka med Hemmets Härskare. Men han var inte farlig på det farliga sättet och hon måste ju få leka, hade hon resonerat.
När hon senare kom hem och fann den Lillas hjärteblod på dörrmattan och den Lilla själv i en pöl med tårar hade smärtan omedelbart drabbat henne och skurit upp en lång djup reva i hennes eget lår.
Hon oroar sej egentligen inte för den Lillas brustna hjärta. Inte heller för såret i hennes eget kött, som hon känner av vid varje steg hon tar och som gör arbetet tyngre och svårare att utföra.
”Det går över”, mumlar hon för sej själv, rengör och lägger om såret. ”Hon sitter i alla fall i en stabil och vacker omgivning och gråter.”
Det som skakar om henne betydligt mer är de andra angreppen som kom ungefär samtidigt från två helt oväntade håll.
Hon lyfter upp den Lilla i famnen, låter henne hänga över axeln och blöta ner hennes rygg med sina tårar och sitt snor.
Hon haltar runt ägorna för att uppskatta följderna av attackerna.
En bit av den omsorgsfullt lagda stengärdsgården på baksidan av trädgården och en stor yta av gräsplanen har trasats sönder där Den Harmoniskes ord briserade.
Den Helige har sprayat sina med omsorg valda, fula, grönstinkande ord över hela fasaden.
Men trots detta - och trots den totala oredan inomhus, som Hemmets härskare ställde till med - nickar hon belåtet och är nöjd med att befästningen hon byggt stått emot så väl.
Fortfarande med den gråtande Lilla i famnen börjar hon långsamt och målmedvetet tvätta bort alla spår efter de kränkande orden på husets utsida.
”Det ordnar sej, min lilla, det ordnar sej.”
Den Lilla hänger dramatiskt framstupa över en stor sten och gråter och känner sej evigt olycklig. Ibland upphör gråten, hennes rödsvullna ögon betraktar vackra skeenden i den lyckliga dagdrömmens land i fjärran, tills hon hastigt rycks tillbaka till den här världen och då börjar tåreflödet igen.
Väktarinnan är på dåligt humör. Irriterad över röran som uppstod. Hon hade ju röjt mark, planat ut runt hemmet och arbetat hårt med deras bostad för att skapa bästa förutsättningar för framtida liv.
Hon hade visserligen bävat när hon gav den Lilla tillåtelse att leka med Hemmets Härskare. Men han var inte farlig på det farliga sättet och hon måste ju få leka, hade hon resonerat.
När hon senare kom hem och fann den Lillas hjärteblod på dörrmattan och den Lilla själv i en pöl med tårar hade smärtan omedelbart drabbat henne och skurit upp en lång djup reva i hennes eget lår.
Hon oroar sej egentligen inte för den Lillas brustna hjärta. Inte heller för såret i hennes eget kött, som hon känner av vid varje steg hon tar och som gör arbetet tyngre och svårare att utföra.
”Det går över”, mumlar hon för sej själv, rengör och lägger om såret. ”Hon sitter i alla fall i en stabil och vacker omgivning och gråter.”
Det som skakar om henne betydligt mer är de andra angreppen som kom ungefär samtidigt från två helt oväntade håll.
Hon lyfter upp den Lilla i famnen, låter henne hänga över axeln och blöta ner hennes rygg med sina tårar och sitt snor.
Hon haltar runt ägorna för att uppskatta följderna av attackerna.
En bit av den omsorgsfullt lagda stengärdsgården på baksidan av trädgården och en stor yta av gräsplanen har trasats sönder där Den Harmoniskes ord briserade.
Den Helige har sprayat sina med omsorg valda, fula, grönstinkande ord över hela fasaden.
Men trots detta - och trots den totala oredan inomhus, som Hemmets härskare ställde till med - nickar hon belåtet och är nöjd med att befästningen hon byggt stått emot så väl.
Fortfarande med den gråtande Lilla i famnen börjar hon långsamt och målmedvetet tvätta bort alla spår efter de kränkande orden på husets utsida.
”Det ordnar sej, min lilla, det ordnar sej.”
söndag 20 september 2009
För en gångs skull
(Utmaning 263 Undantag)
”Äh, okej då”, muttrade Gud. ”En liten putt i rätt riktning då, men resten får du sköta själv.”
Hon hörde inte svaret, för i samma stund knackade det på dörren.
Och efter att hon öppnat den
- blev livet aldrig detsamma igen.
”Äh, okej då”, muttrade Gud. ”En liten putt i rätt riktning då, men resten får du sköta själv.”
Hon hörde inte svaret, för i samma stund knackade det på dörren.
Och efter att hon öppnat den
- blev livet aldrig detsamma igen.
lördag 19 september 2009
Samtalsämnen av vikt
(Utmaning 262 Skvaller)
Den stiliga vita brevlådan i plåt, lutar sej förtroligt mot den stolta handmålade i trä.
”Har du hört om breven som kommer till den lilla gröna?” viskar den och sneglar med en menande blick neråt höger i raden.
”Jojo, den sortens försändelser låter ju tala om sej...” säger den andra och ryser med sin vackra blomsterkrans i linoljefärg.
”Vad annat kan man förvänta sej av en billig liten plastlåda som den...!” upprör sej den vita och blänker indignerat i solskenet.
”Det är ett mirakel att det kommer post till den alls - namnet och adressen är ju alldeles urblekt och oläsligt!”, tillägger den handmålade.
”Och locket - på ett gångjärn, bara! Det borde verkligen göras en utrensning!”, agiterar den vita, men kommer av sej när den ser den gula lilla postbilen svänga om hörnet och närma sej deras rad.
Den vita kråmar sej inställsamt när lantbrevbärarens flinka fingrar bläddrar bland avier, reklamutskick.
Den vackra trälådan öppnar sej värdigt för fönsterkuvert och postorderkataloger.
Den lilla gröna kastar förväntansfullt det trasiga plastlocket åt sidan när brevbäraren går ut ur sin bil med ett stort knöligt paket översållat av hjärtan och blommor. Han ler och trycker försiktigt ner paketet i lådan. Plockar upp locket som lossnat helt och hamnat i gruset. Lägger det på sin plats och kör visslande vidare.
Den stiliga vita brevlådan i plåt, lutar sej förtroligt mot den stolta handmålade i trä.
”Har du hört om breven som kommer till den lilla gröna?” viskar den och sneglar med en menande blick neråt höger i raden.
”Jojo, den sortens försändelser låter ju tala om sej...” säger den andra och ryser med sin vackra blomsterkrans i linoljefärg.
”Vad annat kan man förvänta sej av en billig liten plastlåda som den...!” upprör sej den vita och blänker indignerat i solskenet.
”Det är ett mirakel att det kommer post till den alls - namnet och adressen är ju alldeles urblekt och oläsligt!”, tillägger den handmålade.
”Och locket - på ett gångjärn, bara! Det borde verkligen göras en utrensning!”, agiterar den vita, men kommer av sej när den ser den gula lilla postbilen svänga om hörnet och närma sej deras rad.
Den vita kråmar sej inställsamt när lantbrevbärarens flinka fingrar bläddrar bland avier, reklamutskick.
Den vackra trälådan öppnar sej värdigt för fönsterkuvert och postorderkataloger.
Den lilla gröna kastar förväntansfullt det trasiga plastlocket åt sidan när brevbäraren går ut ur sin bil med ett stort knöligt paket översållat av hjärtan och blommor. Han ler och trycker försiktigt ner paketet i lådan. Plockar upp locket som lossnat helt och hamnat i gruset. Lägger det på sin plats och kör visslande vidare.
fredag 18 september 2009
Laserkirurgi
(Utmaning 261 Ärr)
Efter alla dessa år frågar du mej
- är du fortfarande arg på mej för det som hände?
Jag har inte varit arg på dej på många många år, svarar jag.
Inte över DET.
Andra saker, som att du aldrig kan passa tiden - visst.
Men inte arg över DET.
Inte på länge länge.
Efter alla dessa år frågar du mej
- ger du mej skulden för det som hände?
Det finns ingenting kvar att ha skuld för, svarar jag.
Jag är ihoplappad, lagad.
Helare, finare.
Starkare till och med.
Än innan.
Efter alla dessa år?
Först dagen efter anar jag.
Att det är du.
Som fortfarande är arg på mej.
Som fortfarande ger mej skulden.
Efter alla dessa år frågar du mej
- är du fortfarande arg på mej för det som hände?
Jag har inte varit arg på dej på många många år, svarar jag.
Inte över DET.
Andra saker, som att du aldrig kan passa tiden - visst.
Men inte arg över DET.
Inte på länge länge.
Efter alla dessa år frågar du mej
- ger du mej skulden för det som hände?
Det finns ingenting kvar att ha skuld för, svarar jag.
Jag är ihoplappad, lagad.
Helare, finare.
Starkare till och med.
Än innan.
Efter alla dessa år?
Först dagen efter anar jag.
Att det är du.
Som fortfarande är arg på mej.
Som fortfarande ger mej skulden.
torsdag 17 september 2009
Förbytt
(Utmaning 260 Blygsel)
Högst upp på kindknotorna
- vibrerande glöd.
Inte längre
av kättja
i indiansommars
heta soldans.
Skammen är det.
Och blygseln.
Som målar clownens kinder.
Högst upp på kindknotorna
- vibrerande glöd.
Inte längre
av kättja
i indiansommars
heta soldans.
Skammen är det.
Och blygseln.
Som målar clownens kinder.
onsdag 16 september 2009
G som i gårdagen är förbi
(Utmaning 259 G, som i G-punkt, gräns, grind, gräsmatta, gick-inge-bra)
”Varning, varning - du beträder nu min G-punkt!”
Han stannar till.
Rodnar.
Förstår inte.
Hon har gjort en megafon av styvt papper.
”Gränsen går vid grinden där gräsmattan tar vid.”
Kramar bullpåsen hårt i svettig hand.
Ville ju bara vara vänner.
Fika lite.
Hon står barfota högst uppe på trappräcket och balanserar på ett ben med ena armen om stuprännan.
”Allt innanför grinden är min erogena zon.”
Hetta tränger upp genom skosulorna.
Sveder skrevet och bränner hjärnan vit.
Hjärtat dånar i öronen.
Hon höjer rösten.
”Den som här inträder tillfaller mej att bestiga!”
Papperspåsen landar i rabatten.
Bullarna rullar i panik in under dahliorna.
Grinden har han lämnat på vid gavel.
Hon viskar nu.
”Gick-inge-bra.”
”Varning, varning - du beträder nu min G-punkt!”
Han stannar till.
Rodnar.
Förstår inte.
Hon har gjort en megafon av styvt papper.
”Gränsen går vid grinden där gräsmattan tar vid.”
Kramar bullpåsen hårt i svettig hand.
Ville ju bara vara vänner.
Fika lite.
Hon står barfota högst uppe på trappräcket och balanserar på ett ben med ena armen om stuprännan.
”Allt innanför grinden är min erogena zon.”
Hetta tränger upp genom skosulorna.
Sveder skrevet och bränner hjärnan vit.
Hjärtat dånar i öronen.
Hon höjer rösten.
”Den som här inträder tillfaller mej att bestiga!”
Papperspåsen landar i rabatten.
Bullarna rullar i panik in under dahliorna.
Grinden har han lämnat på vid gavel.
Hon viskar nu.
”Gick-inge-bra.”
tisdag 15 september 2009
Du sökte en blomma
(Utmaning 258 Vitt)
-Känner du till planeten Jupiter? Du vet - den med alla månarna?
Hans blick förbryllad.
Hennes kinder ännu rosiga. Rösten ivrig.
-En av de allra minsta månarna heter Amalthea. Den är alldeles vit och luddig som bomull och sockervadd. Där svävar man omkring och är lycklig som en studsboll hela dagarna. Därifrån kommer jag!
Hennes blick lyste av den sortens stolta uppriktighet och oskyldiga ohöljda glädje, som han älskade att se i ögonen hos ett litet barn, som svarar på frågan varifrån hon egentligen kom .
Men inte hos en vuxen kvinna som han just älskat med.
-Känner du till planeten Jupiter? Du vet - den med alla månarna?
Hans blick förbryllad.
Hennes kinder ännu rosiga. Rösten ivrig.
-En av de allra minsta månarna heter Amalthea. Den är alldeles vit och luddig som bomull och sockervadd. Där svävar man omkring och är lycklig som en studsboll hela dagarna. Därifrån kommer jag!
Hennes blick lyste av den sortens stolta uppriktighet och oskyldiga ohöljda glädje, som han älskade att se i ögonen hos ett litet barn, som svarar på frågan varifrån hon egentligen kom .
Men inte hos en vuxen kvinna som han just älskat med.
Fokusering
(Utmaning 257 Om att styra)
När hon som barn lärt sej att cykla, hade mamma sagt:
cykeln rullar åt det håll du tittar.
Hon hade flera gånger erfarit att det stämde.
Jag behöver vända blicken åt det håll jag vill gå, tänkte hon nu.
Om jag fortsätter titta åt hans håll, kommer jag snart volta med hela mitt liv ner i diket.
Lätt var det inte.
Men nödvändigt.
När hon som barn lärt sej att cykla, hade mamma sagt:
cykeln rullar åt det håll du tittar.
Hon hade flera gånger erfarit att det stämde.
Jag behöver vända blicken åt det håll jag vill gå, tänkte hon nu.
Om jag fortsätter titta åt hans håll, kommer jag snart volta med hela mitt liv ner i diket.
Lätt var det inte.
Men nödvändigt.
söndag 13 september 2009
Flyktigt
(Utmaning 256 Om att utmana)
Hade hon utmanat lyckan genom att försöka fånga den i sina nyläkta händer?
Fick man inte göra så?
Var det därför, som det
- som likaväl kunde ha blivit vackert och gott -
blev fult och smärtsamt?
Eller hade det inte alls med saken att göra?
Hade hon utmanat lyckan genom att försöka fånga den i sina nyläkta händer?
Fick man inte göra så?
Var det därför, som det
- som likaväl kunde ha blivit vackert och gott -
blev fult och smärtsamt?
Eller hade det inte alls med saken att göra?
lördag 12 september 2009
Om lejon
(Utmaning 255 Taggigt)
Värt att veta om lejonets penis, är att den är cirka 30 centimeter lång och har hullingar.
När han bestiger honan biter han sej fast i hennes nacke och krokar upp sej inuti henne tillräckligt länge för att får gjort det han ska.
Kopulation mellan lejon äger endast rum när honan är parningsberedd. Det är hon i ungefär fem dagar.
Vad lär vi oss av detta?
Inte en aning, faktiskt.
Inte en aning.
Värt att veta om lejonets penis, är att den är cirka 30 centimeter lång och har hullingar.
När han bestiger honan biter han sej fast i hennes nacke och krokar upp sej inuti henne tillräckligt länge för att får gjort det han ska.
Kopulation mellan lejon äger endast rum när honan är parningsberedd. Det är hon i ungefär fem dagar.
Vad lär vi oss av detta?
Inte en aning, faktiskt.
Inte en aning.
fredag 11 september 2009
Listan
(Utmaning 254 Om långsinthet)
Det kom en dag då han bestämde sej för att listan var färdig.
Om han skulle hinna utföra allt han hade framför sej, medan han fortfarande var fysiskt stark, så måste han sätta igång nu.
Redan som barn hade han börjat skriva ner namnen.
I takt med att han blivit äldre hade han fyllt på med adresser och telefonnummer. Men inte förrän i vuxen ålder hade han insett att det egentligen var personnumret som var viktigast.
Folk gifte sej – ibland både en och två gånger - de bytte namn, flyttade och flyttade igen och blev till slut näst intill omöjliga att finna.
Men han hade lyckats.
Att få reda på en människas personnummer var numera mycket lätt. Enklast gjorde man det med hjälp av en sökfunktion på internet. Där kunde man sedan med en lätt knapptryckning även få information om adress, civilstånd, ekonomi, barn och annat som han kunde behöva.
Han tittade på listan framför sej. Åttiosju personer på femtio år. Knappt två personer om året – om han räknade från födseln. Men det var inte realistiskt att räkna så. Han måste börja där alltihop hade startat.
”Den andra april 1972”, läste han. ”Ella Emanuelsson, pappas fru, nöp mej i dag och kallade mej för idiot.”
Det var många noteringar om Ella Emanuelsson under sjuttiotalet. Förbrytelserna mot honom hade blivit allt grövre och allt mer frekventa.
Ett antal skolkamrater och en lärare förekom regelbundet.
”Den tredje september 1976”, till exepmel. ”Peter S, Lalle och Henke pissade i min skolväska på hemväg från skolan.”
”Den femtonde januari 1980. Fröken sa att jag är skitig och luktar illa ur munnen och sa åt mej att gå och skölja munnen i handfatet längst fram i klassrummet när alla såg det. Hon heter Ingrid Sivertsson.”
Ju mer han läste desto starkare kände han sej inombords. Fylldes av en upprördhet, som gjorde honom oövervinnerlig. Han var redo.
Han drog på sej handskarna, men när han sträckte sej efter den lilla stiletten hejdades handen mitt i rörelsen. En minnesbild flimrade förbi.
En stursk liten tjej som gått i hans klass genom hela grundskolan. Hon hade gång på gång försökt försvara honom och trösta honom.
"Lustigt att jag inte minns hennes namn", reflekterade han förvånad. Han skakade av sen den obehagliga försvagande känslan som snabbt börjat sprida sej i kroppen.
Det var ändå för sent nu.
Den lilla kniven gled ner i rockfickan.
Han lät listan ligga kvar. Han kunde ju den första adressen utantill: Ella Emanuelsson, Klostergatan 39, i Lund.
Det kom en dag då han bestämde sej för att listan var färdig.
Om han skulle hinna utföra allt han hade framför sej, medan han fortfarande var fysiskt stark, så måste han sätta igång nu.
Redan som barn hade han börjat skriva ner namnen.
I takt med att han blivit äldre hade han fyllt på med adresser och telefonnummer. Men inte förrän i vuxen ålder hade han insett att det egentligen var personnumret som var viktigast.
Folk gifte sej – ibland både en och två gånger - de bytte namn, flyttade och flyttade igen och blev till slut näst intill omöjliga att finna.
Men han hade lyckats.
Att få reda på en människas personnummer var numera mycket lätt. Enklast gjorde man det med hjälp av en sökfunktion på internet. Där kunde man sedan med en lätt knapptryckning även få information om adress, civilstånd, ekonomi, barn och annat som han kunde behöva.
Han tittade på listan framför sej. Åttiosju personer på femtio år. Knappt två personer om året – om han räknade från födseln. Men det var inte realistiskt att räkna så. Han måste börja där alltihop hade startat.
”Den andra april 1972”, läste han. ”Ella Emanuelsson, pappas fru, nöp mej i dag och kallade mej för idiot.”
Det var många noteringar om Ella Emanuelsson under sjuttiotalet. Förbrytelserna mot honom hade blivit allt grövre och allt mer frekventa.
Ett antal skolkamrater och en lärare förekom regelbundet.
”Den tredje september 1976”, till exepmel. ”Peter S, Lalle och Henke pissade i min skolväska på hemväg från skolan.”
”Den femtonde januari 1980. Fröken sa att jag är skitig och luktar illa ur munnen och sa åt mej att gå och skölja munnen i handfatet längst fram i klassrummet när alla såg det. Hon heter Ingrid Sivertsson.”
Ju mer han läste desto starkare kände han sej inombords. Fylldes av en upprördhet, som gjorde honom oövervinnerlig. Han var redo.
Han drog på sej handskarna, men när han sträckte sej efter den lilla stiletten hejdades handen mitt i rörelsen. En minnesbild flimrade förbi.
En stursk liten tjej som gått i hans klass genom hela grundskolan. Hon hade gång på gång försökt försvara honom och trösta honom.
"Lustigt att jag inte minns hennes namn", reflekterade han förvånad. Han skakade av sen den obehagliga försvagande känslan som snabbt börjat sprida sej i kroppen.
Det var ändå för sent nu.
Den lilla kniven gled ner i rockfickan.
Han lät listan ligga kvar. Han kunde ju den första adressen utantill: Ella Emanuelsson, Klostergatan 39, i Lund.
torsdag 10 september 2009
Morgonstund
(Utmaning 253 Om tid)
Hon försöker tänka på något annat än lukten. Och klådan. Och värken i ryggen.
Hon hade råkat hamna lite snett under natten och har sedan inte kunnat flytta sin kropp i ett bekvämare läge.
Nu ligger hon här med sned rygg och byxblöjan – förlåt inkontinensskyddet – fullt av urin och håller på att förlora förståndet av smärtan från underlivssvampen som växer och frodas i värmen och fukten.
Klockan kvart över fem vaknade hon i morse.
Ibland har hon tur och de kommer tidigt. Men ibland – som idag – är de sena.
De har väl inte gömt henne?
Det har faktiskt hänt en gång. Klockan var elva när hon till slut hade dristat sej till att använda trygghetslarmet för att få hjälp. Det tog en halvtimma innan de var på plats. Hon hade längat efter sin dusch, men den hanns inte med eftersom det var för nära inpå lunchruschen, som de sa.
Hon försöker tänka på frukosten – hur gott det ska bli med kaffet, ägget och sillen.
Hon försöker tänka på trasmattan som hon arbetar med på dagverksamheten. Hon försöker tänka på vilken av de inplastade matlådorna från samhall hon ska värma till lunch idag - korv stroganoff eller mexikansk kycklinggryta?
En nyckel i låset. Frisk vinterluft pilar in. Frisk luft!
Ljud av vintersnorig näsa och prassliga ytterkläder som slängs i en hög på golvet innanför dörren.
Det är bråttom idag.
Hon försöker avgöra på ljudet av stegen och rörelserna i hallen vem det är, men det är nästan omöjligt eftersom de är så många som turas om. Hon hör det välbekanta knattret från telefonen på hallbyrån, när personalen loggar in.
”Fan, fan, fan! Helvetes system som aldrig kan funka!”
Sen en liten späd varelse som på ingen tid alls tar sej över tröskeln till sovrummet och är framme vid hennes säng och lägger en rödnarig frusen hand på hennes kokande stinkande kropp.
”Hej, förlåt att jag är sen. Det har varit en helvetesmorgon, ska du veta. Tiden har rusat fram. En massa larm och grejer. Och biljäveln startade inte, för nån hade glömt att sätt i motorvärmarn efter kvällspasset igår. Och så ringde de från dagis. Min pojke har blivit sjuk, så jag var tvungen att fixa nån som kunde hämta honom för det är ju vikariestopp och...ja, till slut fick jag tag på min granne, men jag måste sticka hem så fort jag är färdig med dej, för han har feber. Är det okej om jag bara tvättar dej lite i sängen istället för duschen idag?”
Hon försöker tänka på något annat än lukten. Och klådan. Och värken i ryggen.
Hon hade råkat hamna lite snett under natten och har sedan inte kunnat flytta sin kropp i ett bekvämare läge.
Nu ligger hon här med sned rygg och byxblöjan – förlåt inkontinensskyddet – fullt av urin och håller på att förlora förståndet av smärtan från underlivssvampen som växer och frodas i värmen och fukten.
Klockan kvart över fem vaknade hon i morse.
Ibland har hon tur och de kommer tidigt. Men ibland – som idag – är de sena.
De har väl inte gömt henne?
Det har faktiskt hänt en gång. Klockan var elva när hon till slut hade dristat sej till att använda trygghetslarmet för att få hjälp. Det tog en halvtimma innan de var på plats. Hon hade längat efter sin dusch, men den hanns inte med eftersom det var för nära inpå lunchruschen, som de sa.
Hon försöker tänka på frukosten – hur gott det ska bli med kaffet, ägget och sillen.
Hon försöker tänka på trasmattan som hon arbetar med på dagverksamheten. Hon försöker tänka på vilken av de inplastade matlådorna från samhall hon ska värma till lunch idag - korv stroganoff eller mexikansk kycklinggryta?
En nyckel i låset. Frisk vinterluft pilar in. Frisk luft!
Ljud av vintersnorig näsa och prassliga ytterkläder som slängs i en hög på golvet innanför dörren.
Det är bråttom idag.
Hon försöker avgöra på ljudet av stegen och rörelserna i hallen vem det är, men det är nästan omöjligt eftersom de är så många som turas om. Hon hör det välbekanta knattret från telefonen på hallbyrån, när personalen loggar in.
”Fan, fan, fan! Helvetes system som aldrig kan funka!”
Sen en liten späd varelse som på ingen tid alls tar sej över tröskeln till sovrummet och är framme vid hennes säng och lägger en rödnarig frusen hand på hennes kokande stinkande kropp.
”Hej, förlåt att jag är sen. Det har varit en helvetesmorgon, ska du veta. Tiden har rusat fram. En massa larm och grejer. Och biljäveln startade inte, för nån hade glömt att sätt i motorvärmarn efter kvällspasset igår. Och så ringde de från dagis. Min pojke har blivit sjuk, så jag var tvungen att fixa nån som kunde hämta honom för det är ju vikariestopp och...ja, till slut fick jag tag på min granne, men jag måste sticka hem så fort jag är färdig med dej, för han har feber. Är det okej om jag bara tvättar dej lite i sängen istället för duschen idag?”
onsdag 9 september 2009
Beklagligt
(Utmaning 252 Tråkigt)
- Det var verkligen verkligen tråkigt att du inte lyssnade på mej, säger han och smeker hennes kind med sin stora varma hand.
Hon sväljer.
- Det är inte roligt för mej att behöva tillrättavisa dej.
Handen fortsätter ner över hennes hals, sneddar över bröstkorgen och magen, letar sej in och upp under hennes tröja .
Hon håller andan.
- Detta gör jag för din skull, för att du ska minnas att göra det rätta.
Vrider hennes vänstra bröstvårta mellan tumme och pekfinger och nyper till. Hårt.
En ljusblixt av smärta.
Han gråter.
- Förstår du nu hur illa du gjort mej?
- Det var verkligen verkligen tråkigt att du inte lyssnade på mej, säger han och smeker hennes kind med sin stora varma hand.
Hon sväljer.
- Det är inte roligt för mej att behöva tillrättavisa dej.
Handen fortsätter ner över hennes hals, sneddar över bröstkorgen och magen, letar sej in och upp under hennes tröja .
Hon håller andan.
- Detta gör jag för din skull, för att du ska minnas att göra det rätta.
Vrider hennes vänstra bröstvårta mellan tumme och pekfinger och nyper till. Hårt.
En ljusblixt av smärta.
Han gråter.
- Förstår du nu hur illa du gjort mej?
tisdag 8 september 2009
Långt långt borta
(Utmaning 251 Om att gå utanför ramarna)
En vän sa en gång,
när jag berättade om det där brevet som du skrev och teckningen du ritade till mej,
- det som befäste allt -
att den som har en sådan bror klarar sej.
Hon hade rätt.
Jag har klarat mej.
Du känner till början av den otrevliga listan över allt jag har klarat.
”Jag tycker du är stark.”
Så sa du.
Din egen röst svag
och några månader senare för alltid borta.
Fortsättningen av listan är värre än början.
Jag ser för mej hur du nu drar med din näve över ögonen och ner över ansiktet,
- så där som du gjorde -
och hör hur valkarna raspar mot skäggstubben.
Drar in andan inför vad som komma skall.
Ser mej rakt in i ögonen.
Jag har till och med klarat av att du har dött.
Jag lever
jag är lycklig
dina barn lever och har det bra
min flicka är en gåva
som på en ettårings obevekliga sätt
tvingade med sej både mej, mamma och dina barn vidare i livet
- när du inte fick följa med längre
och vi alla hellre ville gå bakåt i tiden än framåt.
Jag har inte den sortens verkligetsuppfattning som gör att jag tror att du uppfattar de här orden.
Kanske finns en sådan länk. Jag vet inte. Jag har inget behov av någon sådan.
De här orden är för mej,
som lever.
Den du var,
är du.
Den som har en sådan bror,
klarar sej.
En vän sa en gång,
när jag berättade om det där brevet som du skrev och teckningen du ritade till mej,
- det som befäste allt -
att den som har en sådan bror klarar sej.
Hon hade rätt.
Jag har klarat mej.
Du känner till början av den otrevliga listan över allt jag har klarat.
”Jag tycker du är stark.”
Så sa du.
Din egen röst svag
och några månader senare för alltid borta.
Fortsättningen av listan är värre än början.
Jag ser för mej hur du nu drar med din näve över ögonen och ner över ansiktet,
- så där som du gjorde -
och hör hur valkarna raspar mot skäggstubben.
Drar in andan inför vad som komma skall.
Ser mej rakt in i ögonen.
Jag har till och med klarat av att du har dött.
Jag lever
jag är lycklig
dina barn lever och har det bra
min flicka är en gåva
som på en ettårings obevekliga sätt
tvingade med sej både mej, mamma och dina barn vidare i livet
- när du inte fick följa med längre
och vi alla hellre ville gå bakåt i tiden än framåt.
Jag har inte den sortens verkligetsuppfattning som gör att jag tror att du uppfattar de här orden.
Kanske finns en sådan länk. Jag vet inte. Jag har inget behov av någon sådan.
De här orden är för mej,
som lever.
Den du var,
är du.
Den som har en sådan bror,
klarar sej.
måndag 7 september 2009
Vandring
(Utmaning 250 Om en promenad)
Minns dina livsljud.
Du i dina kängor, lite snett utåtställda, formade efter dina hjulben.
Grön. Och möjligen en rutig flanellskjorta som sticker fram under vindtygsjackan.
En sån med många fickor.
Skogens ljud och dofter som flyter samman med dina.
Din doft är samma som mossans.
Jag i mina stadsskogskläder.
Snubblar på efter bästa förmåga.
Njuter dina stigar.
Insuper din röst som anpassat volym och tonläge efter trädens och stigarnas.
Vi letar efter torpruiner.
Du och jag.
Du visar små fyrkanter på lantmäteriets karta.
Pekar på tunna linjer som visar nivåskillnader.
”Här”, säger du. ”Här måste det vara.”
Mitt i skogen ett äppleträd.
Övervuxna stora stenar som visar,
att här levde någon en gång.
Minns dina livsljud.
Du i dina kängor, lite snett utåtställda, formade efter dina hjulben.
Grön. Och möjligen en rutig flanellskjorta som sticker fram under vindtygsjackan.
En sån med många fickor.
Skogens ljud och dofter som flyter samman med dina.
Din doft är samma som mossans.
Jag i mina stadsskogskläder.
Snubblar på efter bästa förmåga.
Njuter dina stigar.
Insuper din röst som anpassat volym och tonläge efter trädens och stigarnas.
Vi letar efter torpruiner.
Du och jag.
Du visar små fyrkanter på lantmäteriets karta.
Pekar på tunna linjer som visar nivåskillnader.
”Här”, säger du. ”Här måste det vara.”
Mitt i skogen ett äppleträd.
Övervuxna stora stenar som visar,
att här levde någon en gång.
lördag 5 september 2009
Gott nog
(Utmaning 248 Om en god gärning)
Optimal.
Smakar metall mot tungan.
Smeker
- med den känsliga huden på handledens insida.
Han vill bara hennes bästa.
Optimal skärpa.
Den lätta tyngden i hans hand.
Sväljer.
Sluter ögonen.
Det bästa för dem båda.
Drar in ljudlös luft.
Vibrerande hetta mellan fuktiga läppar.
Tårar smärtar fram.
Hennes skira hals.
Flämtande blå åder
- som bultar liv.
Hon sover så vackert.
Optimalt snitt.
Specialslipad egg.
Endast det bästa.
Optimal.
Smakar metall mot tungan.
Smeker
- med den känsliga huden på handledens insida.
Han vill bara hennes bästa.
Optimal skärpa.
Den lätta tyngden i hans hand.
Sväljer.
Sluter ögonen.
Det bästa för dem båda.
Drar in ljudlös luft.
Vibrerande hetta mellan fuktiga läppar.
Tårar smärtar fram.
Hennes skira hals.
Flämtande blå åder
- som bultar liv.
Hon sover så vackert.
Optimalt snitt.
Specialslipad egg.
Endast det bästa.
fredag 4 september 2009
Svampstället
(Utmaning 247 Om något tungt)
Vinden hade ökat till styv kuling och ingen hörde hans sista utandning.
Märkligt enkelt, registrerade hon, när hon såg den sargade kroppen under sej.
Hon hade en gång för länge sedan försökt att förkorta lidandet för en liten döende sparv genom att krossa dess huvud med en stor sten. Hon slog och slog, men den lilla fågelns huvud hade stått emot. Själv hade hon nästan kräkts av obehag och till slut gett upp. Stoppat fågeln i en plastpåse och slängt den i soptunnan. Låtit döden ta hand om den utan hennes assistans.
Många år senare hade en mus fastnat med ena benet i råttfällan och låg plågad och kved på golvet i hennes skafferi. Återigen var det hennes omtänksamhet som drev henne att så snabbt som möjligt avsluta djurets lidande. Vis av tidigare erfarenhet, dränkte hon djuret i ån den här gången i stället. I en eko-kasse från Ica med sten i.
Ändå tog det mycket längre tid än hon trott innan påsen tillslut sjönk med sitt panikslaget pipande innehåll.
Hon hade därför oroat sej lite inför det här betydligt viktigare avdagatagandet.
Hon hade förberett sej noggrant. Gått stigen genom skogen så många gånger att hon kunde visualisera den och gå den om igen sittande hemma vid köksbordet. Hon visste precis när hon skulle kalla på honom och visa honom det fantastiska svampstället. Hon hade planerat var hon skulle stå så att han skulle huka sej ner på rätt avstånd från henne, så att hon osedd skulle kunna ta fram järnspettet som hon gömt i blåbärsriset.
Men hon hade inte behövt all denna förberedelse. Hennes drivkraft den här gången hade inte varit medkänsla. Förmodligen var det det som gjorde att det räckte med ett enda slag.
Blodet ville inte fästa på kantarellhattarnas feta yta. Det rann vidare ner och sögs upp av mossan.
Så vackert, tänkte hon. Som gyllene knappar på röd sammet.
Vinden hade ökat till styv kuling och ingen hörde hans sista utandning.
Märkligt enkelt, registrerade hon, när hon såg den sargade kroppen under sej.
Hon hade en gång för länge sedan försökt att förkorta lidandet för en liten döende sparv genom att krossa dess huvud med en stor sten. Hon slog och slog, men den lilla fågelns huvud hade stått emot. Själv hade hon nästan kräkts av obehag och till slut gett upp. Stoppat fågeln i en plastpåse och slängt den i soptunnan. Låtit döden ta hand om den utan hennes assistans.
Många år senare hade en mus fastnat med ena benet i råttfällan och låg plågad och kved på golvet i hennes skafferi. Återigen var det hennes omtänksamhet som drev henne att så snabbt som möjligt avsluta djurets lidande. Vis av tidigare erfarenhet, dränkte hon djuret i ån den här gången i stället. I en eko-kasse från Ica med sten i.
Ändå tog det mycket längre tid än hon trott innan påsen tillslut sjönk med sitt panikslaget pipande innehåll.
Hon hade därför oroat sej lite inför det här betydligt viktigare avdagatagandet.
Hon hade förberett sej noggrant. Gått stigen genom skogen så många gånger att hon kunde visualisera den och gå den om igen sittande hemma vid köksbordet. Hon visste precis när hon skulle kalla på honom och visa honom det fantastiska svampstället. Hon hade planerat var hon skulle stå så att han skulle huka sej ner på rätt avstånd från henne, så att hon osedd skulle kunna ta fram järnspettet som hon gömt i blåbärsriset.
Men hon hade inte behövt all denna förberedelse. Hennes drivkraft den här gången hade inte varit medkänsla. Förmodligen var det det som gjorde att det räckte med ett enda slag.
Blodet ville inte fästa på kantarellhattarnas feta yta. Det rann vidare ner och sögs upp av mossan.
Så vackert, tänkte hon. Som gyllene knappar på röd sammet.
torsdag 3 september 2009
Feng shui
(Utmaning 246 Om att rensa ur garderoben)
Allra längst ner, i det innersta hörnet hittade hon sin första pojkvän.
Hon stannade till och fylldes av en blandning av smärta och glädje. Böjde sej långsamt ner och rörde mjukt vid honom. Varligt, mycket varligt, lyfte hon upp honom.
Det frasade i kanterna av beröringen och tunna skikt lossnade och seglade långsamt till marken. Hon blåste försiktigt bort damm och såg att han glittrade på samma sätt som förr.
Hon la honom försiktigt på bomull i en natthimmelsblå ask med hans namn.
När hon ställt den lilla lådan på garderobshyllan, tog hon ett steg bakåt och råkade trampa på resterna av pojkvän numer två.
Deprimerat förälskad hade hon serverat honom sej själv och han hade tagit för sej tills han blev mätt och därefter rapat och skickat iväg henne.
Men hon hade gett honom något. Och han hade behållt det i sin hårt knutna näve. Efter alla år var det nu bara denna näve som återstod av honom.
Det krasade till när hon stampade till den med hälen. Det, som så länge hade varit hårt ihopprullat, vecklades ut och lyftes av en vindpust från det öppna fönstret. Hon fångade det och andades in dess välbekanta dofter innan hon sparade det vid sidan av den blå asken. Resterna av hans pulvriserade hårda näve sopade hon i hop och tömde i sopsäcken.
Så fortsatte hon sin utrensning. Tog en kopp kaffe. Log åt somt och smärtades åt somt. Vände och vred på dem en efter en. Funderade, mindes. Sparade somt men slängde det mesta.
Hon behövde sin garderob till annat nu.
Hon väntade med ex-maken till sist.
Om det var han som krympt eller hon som blivit starkare kunde hon inte avgöra. Hon hade aldrig tidigare lyckats rubba honom utan låtit honom dominera utrymmet i det lilla skrymslet så att han blockerade det för all annan användning.
På garderobsgolvet hade det blivit en stor mörk missfärging av något obehagligt grönt som sipprat ur honom.
Hon baxade in hela byltet i kaminen, där han sakta försvann tillsammans med de andra.
Golvytan var tom nu.
Hon gick efter slipmaskinen och polerade golvplankorna tills de var ljusa och mjuka som en barnkind.
Allra längst ner, i det innersta hörnet hittade hon sin första pojkvän.
Hon stannade till och fylldes av en blandning av smärta och glädje. Böjde sej långsamt ner och rörde mjukt vid honom. Varligt, mycket varligt, lyfte hon upp honom.
Det frasade i kanterna av beröringen och tunna skikt lossnade och seglade långsamt till marken. Hon blåste försiktigt bort damm och såg att han glittrade på samma sätt som förr.
Hon la honom försiktigt på bomull i en natthimmelsblå ask med hans namn.
När hon ställt den lilla lådan på garderobshyllan, tog hon ett steg bakåt och råkade trampa på resterna av pojkvän numer två.
Deprimerat förälskad hade hon serverat honom sej själv och han hade tagit för sej tills han blev mätt och därefter rapat och skickat iväg henne.
Men hon hade gett honom något. Och han hade behållt det i sin hårt knutna näve. Efter alla år var det nu bara denna näve som återstod av honom.
Det krasade till när hon stampade till den med hälen. Det, som så länge hade varit hårt ihopprullat, vecklades ut och lyftes av en vindpust från det öppna fönstret. Hon fångade det och andades in dess välbekanta dofter innan hon sparade det vid sidan av den blå asken. Resterna av hans pulvriserade hårda näve sopade hon i hop och tömde i sopsäcken.
Så fortsatte hon sin utrensning. Tog en kopp kaffe. Log åt somt och smärtades åt somt. Vände och vred på dem en efter en. Funderade, mindes. Sparade somt men slängde det mesta.
Hon behövde sin garderob till annat nu.
Hon väntade med ex-maken till sist.
Om det var han som krympt eller hon som blivit starkare kunde hon inte avgöra. Hon hade aldrig tidigare lyckats rubba honom utan låtit honom dominera utrymmet i det lilla skrymslet så att han blockerade det för all annan användning.
På garderobsgolvet hade det blivit en stor mörk missfärging av något obehagligt grönt som sipprat ur honom.
Hon baxade in hela byltet i kaminen, där han sakta försvann tillsammans med de andra.
Golvytan var tom nu.
Hon gick efter slipmaskinen och polerade golvplankorna tills de var ljusa och mjuka som en barnkind.
onsdag 2 september 2009
Idol-tävling i gudarnas sal
(Utmaning 245 Om en triumf)
Tidpunkten för den stora finaluppläsningen var inne. I gudarnas sal trängdes åhörarna. En kraftfull stämma mullrade:
”Innan vinnaren kastar de gyllene tärningarna, vill vi be henne att läsa upp sitt bidrag!”
En späd liten gudinna som studerade vid Afroditeakademin, gick graciöst upp på podiet, hostade lite och presenterade sitt scenario med sensuell och långsam röst:
”Hon använde den nyväckta förälskelsen för att förföra en annan man.
För övnings skull, tänkte hon, medan jag väntar in Honom.
Ännu hade ingenting hänt mellan dem, mer än smygande blickar och leenden som blygt studsat mot varandra. Och så en mängd små beröringar av det onödiga slaget - som att hon när hon räckte honom en kaffemugg, landade med hela handen inuti hans handflata för att sedan låta sej smekas ur det vibrerande mötet.
Men detta lilla var stort och värdefullt nog för henne. De små beröringarna hade väckt sådant till liv inom henne som hon trodde var skadat eller borta för alltid.
Det vara bara det att det gick lite långsamt.
Han hade bara varit skild ett halvår och varken vågade eller ville ha bråttom in i ett nytt förhållande.
Men hon, som varit ensam och rädd i flera år och som nu äntligen kände sej modig och redo - hennes kropp brann och ville ha
- nu!
Hon hade brukat skämta om sej själv och sitt långvariga civilstånd och säga att hon klarade sej bra eftersom hon var händig, fingerfärdig och hade rik fantasi.
Men nu var det annorlunda. En urkraft var väckt inom henne. Ett enormt rovdjur som krävde en annan människas kött och blod. Hon kanske hade kunnat skicka en bedövningsspruta i djurets kropp – en sådan som man ser djurskötare i Afrika använda för att söva lejoninnor och elefanthonor.
Men hon ville inte det.
Hon var så glad över att upptäcka att denna kraft fortfarande fanns där.
Därför var det ingen svårighet för henne att använda de leenden som hon bar för att hon tänkte på Honom, de blickar som var svaret på Hans och de smekningar som var formade av Hans händer – i mötet med den andre mannen.
Hon ville bara leka lite. Njuta utan tankar på förhållande och framtid. Ge sej hän – medan hon väntade in Honom. Därför sprudlade hon i mötet med denne andre man. Därför glödde hennes händer när hon fattade hans och drog honom till sej och kysste honom
- som i sin tur blev väckt ur sin djupa långa sorgedvala efter äktenskapet som upphört ett par år tidigare.
Nu är det min tur, vågade han tänka när han lät tillät sej surfa på hennes urkraft. Denna kvinna vill jag vara med om. Lära känna och våga en relation med. Han besvarade hennes kyss och var beredd att följa henne hela vägen upp på vågens topp och ner igen.”
Jublet i gudarnas sal ville inte veta av några gränser utan rullade ner över människornas värld och orsakade en av det århundradets värsta orkaner.
Inte förrän den lilla skira gudinan lyfte de gyllene tärningarna i sina vackra händer upphörde larmet.
”Detta öde ska drabba...”
Tidpunkten för den stora finaluppläsningen var inne. I gudarnas sal trängdes åhörarna. En kraftfull stämma mullrade:
”Innan vinnaren kastar de gyllene tärningarna, vill vi be henne att läsa upp sitt bidrag!”
En späd liten gudinna som studerade vid Afroditeakademin, gick graciöst upp på podiet, hostade lite och presenterade sitt scenario med sensuell och långsam röst:
”Hon använde den nyväckta förälskelsen för att förföra en annan man.
För övnings skull, tänkte hon, medan jag väntar in Honom.
Ännu hade ingenting hänt mellan dem, mer än smygande blickar och leenden som blygt studsat mot varandra. Och så en mängd små beröringar av det onödiga slaget - som att hon när hon räckte honom en kaffemugg, landade med hela handen inuti hans handflata för att sedan låta sej smekas ur det vibrerande mötet.
Men detta lilla var stort och värdefullt nog för henne. De små beröringarna hade väckt sådant till liv inom henne som hon trodde var skadat eller borta för alltid.
Det vara bara det att det gick lite långsamt.
Han hade bara varit skild ett halvår och varken vågade eller ville ha bråttom in i ett nytt förhållande.
Men hon, som varit ensam och rädd i flera år och som nu äntligen kände sej modig och redo - hennes kropp brann och ville ha
- nu!
Hon hade brukat skämta om sej själv och sitt långvariga civilstånd och säga att hon klarade sej bra eftersom hon var händig, fingerfärdig och hade rik fantasi.
Men nu var det annorlunda. En urkraft var väckt inom henne. Ett enormt rovdjur som krävde en annan människas kött och blod. Hon kanske hade kunnat skicka en bedövningsspruta i djurets kropp – en sådan som man ser djurskötare i Afrika använda för att söva lejoninnor och elefanthonor.
Men hon ville inte det.
Hon var så glad över att upptäcka att denna kraft fortfarande fanns där.
Därför var det ingen svårighet för henne att använda de leenden som hon bar för att hon tänkte på Honom, de blickar som var svaret på Hans och de smekningar som var formade av Hans händer – i mötet med den andre mannen.
Hon ville bara leka lite. Njuta utan tankar på förhållande och framtid. Ge sej hän – medan hon väntade in Honom. Därför sprudlade hon i mötet med denne andre man. Därför glödde hennes händer när hon fattade hans och drog honom till sej och kysste honom
- som i sin tur blev väckt ur sin djupa långa sorgedvala efter äktenskapet som upphört ett par år tidigare.
Nu är det min tur, vågade han tänka när han lät tillät sej surfa på hennes urkraft. Denna kvinna vill jag vara med om. Lära känna och våga en relation med. Han besvarade hennes kyss och var beredd att följa henne hela vägen upp på vågens topp och ner igen.”
Jublet i gudarnas sal ville inte veta av några gränser utan rullade ner över människornas värld och orsakade en av det århundradets värsta orkaner.
Inte förrän den lilla skira gudinan lyfte de gyllene tärningarna i sina vackra händer upphörde larmet.
”Detta öde ska drabba...”
tisdag 1 september 2009
Slowfox
(Utmaning 244 Om något långsamt)
Hon - vars inre scanner med åren finjusterats till att vid första tecken på förälskelse automatiskt registrera eventuella tendenser till våldsbenägenhet hos objektet - upptäckte tre dagar senare till sin förvåning att det inte förelåg några sådana.
Inte heller några som helst antydningar till missbruksproblem, vare sej tidigare eller nutida, kunde noteras.
Inga spår av narcissistiskt, uppblåst jätte-ego, ingen hopplöst neurotisk konstnärsande. Ingen kontrollbesatt besserwisser med rätt att förnedra.
Det som hade uppfattats av hennes känsliga radar, var något så sällsynt som en en man av det slag hon sökte.
Snäll.
Rolig.
Klok.
Med ordning i bestickslådan.
Dessutom hade han de vackraste ögon hon vågat se in i på många år.
Och händer som kunde smälta glaciärer.
Hon - vars inre scanner med åren finjusterats till att vid första tecken på förälskelse automatiskt registrera eventuella tendenser till våldsbenägenhet hos objektet - upptäckte tre dagar senare till sin förvåning att det inte förelåg några sådana.
Inte heller några som helst antydningar till missbruksproblem, vare sej tidigare eller nutida, kunde noteras.
Inga spår av narcissistiskt, uppblåst jätte-ego, ingen hopplöst neurotisk konstnärsande. Ingen kontrollbesatt besserwisser med rätt att förnedra.
Det som hade uppfattats av hennes känsliga radar, var något så sällsynt som en en man av det slag hon sökte.
Snäll.
Rolig.
Klok.
Med ordning i bestickslådan.
Dessutom hade han de vackraste ögon hon vågat se in i på många år.
Och händer som kunde smälta glaciärer.
måndag 31 augusti 2009
Apokalyps
(Utmaning 243 Om att införa ett förbud)
Egentligen var det ingen som förstod meningen med den nya lagen.
Stadsborna, för att de aldrig hade stött på företeelsen ens i sitt ursprungliga format.
Landsbygdsborna, för att det fåtal som valt att stanna kvar, inte ansåg att det behövdes något förbud. Ingen vettig människa skulle ändå komma på tanken att låta småbarn leka ensamma utomhus längre. För övrigt var det just barnfamiljerna som hade varit först att fly landsorten. Och den äldre befolkningen gjorde bara sina ärenden torra dagar sommartid eller iskalla dagar vintertid.
Men framförallt - ingen människa lämnade längre frivilligt hemmet i skymning eller gryning.
Norrlänningarna var de som protesterade mest högljutt eftersom det var deras landsända som fick ta emot flyktingströmmen från söder. De hade ju heller inte upplevt det hela på nära håll och argumenterade att det hela var en massmedial hausse, som uppstått under en sommar som kunde betecknas som torr endast nyhetsmässigt.
Och det var ju trots allt så att bara ett enda barnskelett hade upphittats. Övriga barn var fortfarande försvunna.
Det var svårare att argumentera bort slemmet.
Biologer både från Sverige och andra delar av världen hade varit ense om sekretets härkomst.
Men det var den enorma mängden som orsakade frågetecknen.
Det lilla barnskelettet hade varit helt täckt av den starka sega massan. Det enda som lyftes fram som en möjlig ljuspunkt, var att den lilla pojken troligen hade kvävts till döds innan hans mjukvävnad gått sitt slutliga öde till mötes.
Ingen ville egentligen tro på tidningsrubrikerna – inte ens de som själva författade dem.
Visst hade man fått in skrämmande berättelser från ögonvittnen. Men de hade avfärdats som uppmärksamhetslystna och uppskrämda galningars fantasifulla återgivanden av vad de tyckt sej se i ljusfattig skymning eller gryning.
För det var vid den tidpunkten på dygnet, som samtliga observationer hade gjorts.
Vilket i sin tur stärkte den ohyggliga tesen om vad det egentligen var fråga om.
Men det var inte förrän inspelningsutrustning - tillhörande ett försvunnet filmteam, bestående av ljud- och ljustekniker samt fotograf och reporter, från en av landets mest respekterade aktualitetsprogram, som trotsat alla varningar i sitt nitiska yrkesutövande - hittades i en mindre damm av slem, tillsammans med renskalade skelettdelar efter samtliga medlemmar i teamet – som man inte längre kunde blunda för faktum.
Det fasasfulla slutliga bildbeviset.
De hade muterat.
När saxar, salt, ättiksprit och elstängsel inte rått på dem längre hade man övergått till mer eller mindre experimentella kemiska sammansättningar av bekämpningsmedel. De kraftiga klimatförändringarna hade förstärkt processen och någonstans hade det hela gått överstyr.
De hade muterat och vuxit till en större hunds storlek.
Men vad värre var – mördarsniglarna hade blivit köttätare.
Egentligen var det ingen som förstod meningen med den nya lagen.
Stadsborna, för att de aldrig hade stött på företeelsen ens i sitt ursprungliga format.
Landsbygdsborna, för att det fåtal som valt att stanna kvar, inte ansåg att det behövdes något förbud. Ingen vettig människa skulle ändå komma på tanken att låta småbarn leka ensamma utomhus längre. För övrigt var det just barnfamiljerna som hade varit först att fly landsorten. Och den äldre befolkningen gjorde bara sina ärenden torra dagar sommartid eller iskalla dagar vintertid.
Men framförallt - ingen människa lämnade längre frivilligt hemmet i skymning eller gryning.
Norrlänningarna var de som protesterade mest högljutt eftersom det var deras landsända som fick ta emot flyktingströmmen från söder. De hade ju heller inte upplevt det hela på nära håll och argumenterade att det hela var en massmedial hausse, som uppstått under en sommar som kunde betecknas som torr endast nyhetsmässigt.
Och det var ju trots allt så att bara ett enda barnskelett hade upphittats. Övriga barn var fortfarande försvunna.
Det var svårare att argumentera bort slemmet.
Biologer både från Sverige och andra delar av världen hade varit ense om sekretets härkomst.
Men det var den enorma mängden som orsakade frågetecknen.
Det lilla barnskelettet hade varit helt täckt av den starka sega massan. Det enda som lyftes fram som en möjlig ljuspunkt, var att den lilla pojken troligen hade kvävts till döds innan hans mjukvävnad gått sitt slutliga öde till mötes.
Ingen ville egentligen tro på tidningsrubrikerna – inte ens de som själva författade dem.
Visst hade man fått in skrämmande berättelser från ögonvittnen. Men de hade avfärdats som uppmärksamhetslystna och uppskrämda galningars fantasifulla återgivanden av vad de tyckt sej se i ljusfattig skymning eller gryning.
För det var vid den tidpunkten på dygnet, som samtliga observationer hade gjorts.
Vilket i sin tur stärkte den ohyggliga tesen om vad det egentligen var fråga om.
Men det var inte förrän inspelningsutrustning - tillhörande ett försvunnet filmteam, bestående av ljud- och ljustekniker samt fotograf och reporter, från en av landets mest respekterade aktualitetsprogram, som trotsat alla varningar i sitt nitiska yrkesutövande - hittades i en mindre damm av slem, tillsammans med renskalade skelettdelar efter samtliga medlemmar i teamet – som man inte längre kunde blunda för faktum.
Det fasasfulla slutliga bildbeviset.
De hade muterat.
När saxar, salt, ättiksprit och elstängsel inte rått på dem längre hade man övergått till mer eller mindre experimentella kemiska sammansättningar av bekämpningsmedel. De kraftiga klimatförändringarna hade förstärkt processen och någonstans hade det hela gått överstyr.
De hade muterat och vuxit till en större hunds storlek.
Men vad värre var – mördarsniglarna hade blivit köttätare.
söndag 30 augusti 2009
Gökunge
(Utmaning 242 Om en ny start)
Deras döttrar gick på samma småbarnsgymnastik.
Han var nyskild i all vänskaplighet, med välfungerande växelboende för barnet. Hon, sedan länge ensamförälder, utan stöd från flickans far.
"Fågelunge". Ordet hade flaxat genom hans kropp när han slöt hennes lilla hand i sin stora för att hälsa.
"Trevlig", hade hon registrerat. "Vackra ögon, underbara händer. Rolig. Läcker. Möjlig."
Genom en mörk höst var de varandras ljuspunkter. Barnens gymnastiklektioner blev viktigare än något annat i deras liv. En timma i veckan satt de i ett omklädningsrum, som luktade surt av flera generationers barnakroppar i rörelse, och smekte försiktigt varandras sårade självkänslor med trevande ord och varma blickar.
Rädsla balanserade deras ömhetslängtan och gjorde dem varsamma, alltmedan deras döttrar växte i motorisk styrka och koordinationsförmåga.
Händers hetta svedde hjärtat. Längtan blev svår att uthärda.
Då uppenbarade sej äntligen möjligheten.
Ett gymnastikläger där de båda följde med som hjälp. En enda övernattning under samma tak. Det var allt som behövdes för att deras outtalade trånad skulle förverkligas och fullbordas.
Ingen av dem blev i efterhand förvånad över att deras explosiva möte genast resulterade i en graviditet. Båda upplevde bävan och litenhet inför livets mirakel.
Men samtidigt en lättnad inför allt det nya.
"Äntligen", tänkte hon. "Äntligen får jag en hel familj med en man som vet vad som krävs för att hålla ihop i samma hem."
"Äntligen", tänkte han. "Äntligen en kvinna som från början vet att det inte är värt att försöka leva tillsammans med föräldern till ens barn."
Deras döttrar gick på samma småbarnsgymnastik.
Han var nyskild i all vänskaplighet, med välfungerande växelboende för barnet. Hon, sedan länge ensamförälder, utan stöd från flickans far.
"Fågelunge". Ordet hade flaxat genom hans kropp när han slöt hennes lilla hand i sin stora för att hälsa.
"Trevlig", hade hon registrerat. "Vackra ögon, underbara händer. Rolig. Läcker. Möjlig."
Genom en mörk höst var de varandras ljuspunkter. Barnens gymnastiklektioner blev viktigare än något annat i deras liv. En timma i veckan satt de i ett omklädningsrum, som luktade surt av flera generationers barnakroppar i rörelse, och smekte försiktigt varandras sårade självkänslor med trevande ord och varma blickar.
Rädsla balanserade deras ömhetslängtan och gjorde dem varsamma, alltmedan deras döttrar växte i motorisk styrka och koordinationsförmåga.
Händers hetta svedde hjärtat. Längtan blev svår att uthärda.
Då uppenbarade sej äntligen möjligheten.
Ett gymnastikläger där de båda följde med som hjälp. En enda övernattning under samma tak. Det var allt som behövdes för att deras outtalade trånad skulle förverkligas och fullbordas.
Ingen av dem blev i efterhand förvånad över att deras explosiva möte genast resulterade i en graviditet. Båda upplevde bävan och litenhet inför livets mirakel.
Men samtidigt en lättnad inför allt det nya.
"Äntligen", tänkte hon. "Äntligen får jag en hel familj med en man som vet vad som krävs för att hålla ihop i samma hem."
"Äntligen", tänkte han. "Äntligen en kvinna som från början vet att det inte är värt att försöka leva tillsammans med föräldern till ens barn."
lördag 29 augusti 2009
Frihet
(Utmaning 239 Om att ångra sej)
Efter den natten talade de aldrig mer med honom.
Det var så det måste bli.
Han hade vetat det på förhand. De hade slutit ett ordlöst avtal med varandra den där gången. Någon måste göra det och alla tre hade förstått att det måste bli han.
När sedan poliserna knackat på dörren, hade han nogsamt lagt bokmärket i boken han läste, stängt den och lämnat den på bordet bredvid läsfåtöljen.
Som om han snart skulle komma tillbaka och fortsätta där han var.
Han hade nickat bekräftande - ja nästan uppmuntrande - när den unge kommisarien nervöst framfört sitt ärende. Utan ett ord hade han tagit jackan från kroken i hallen och följt med dem ut i oktoberkvällen.
Luften klar och kylig, bet honom i luftstrupen och tårade ögonen. Omsluten av den väldiga stjärnehimlen såg han sin plats i universum för första gången. Han hade för ett ögonblick känt sej mer verklig än någonsin tidigare.
Ofta tänkte han om den korta upplevelsen, att det var den som var evigheten.
Han hade under åren som gått, dagligen återvänt till den sekunden och gått in i den och töjt ut den. Han hade byggt upp en plats i den, där han kunde slå sej ner i sin läsfåtölj och öppna sin bok på den sida han varit då han blivit avbruten.
Numera kunde han vistas där och läsa kapitel efter kapitel i djupaste frid.
Han visste att det inte var långt kvar. Snart skulle han få stanna där för alltid.
Han längtade.
Och ångrade ingenting.
Efter den natten talade de aldrig mer med honom.
Det var så det måste bli.
Han hade vetat det på förhand. De hade slutit ett ordlöst avtal med varandra den där gången. Någon måste göra det och alla tre hade förstått att det måste bli han.
När sedan poliserna knackat på dörren, hade han nogsamt lagt bokmärket i boken han läste, stängt den och lämnat den på bordet bredvid läsfåtöljen.
Som om han snart skulle komma tillbaka och fortsätta där han var.
Han hade nickat bekräftande - ja nästan uppmuntrande - när den unge kommisarien nervöst framfört sitt ärende. Utan ett ord hade han tagit jackan från kroken i hallen och följt med dem ut i oktoberkvällen.
Luften klar och kylig, bet honom i luftstrupen och tårade ögonen. Omsluten av den väldiga stjärnehimlen såg han sin plats i universum för första gången. Han hade för ett ögonblick känt sej mer verklig än någonsin tidigare.
Ofta tänkte han om den korta upplevelsen, att det var den som var evigheten.
Han hade under åren som gått, dagligen återvänt till den sekunden och gått in i den och töjt ut den. Han hade byggt upp en plats i den, där han kunde slå sej ner i sin läsfåtölj och öppna sin bok på den sida han varit då han blivit avbruten.
Numera kunde han vistas där och läsa kapitel efter kapitel i djupaste frid.
Han visste att det inte var långt kvar. Snart skulle han få stanna där för alltid.
Han längtade.
Och ångrade ingenting.
torsdag 27 augusti 2009
Störningssymfoni
(Utmaning 239 Om att uppvakta)
Klockan på väggen - den som brukar bidra till lugnet och hemtrevnaden med sitt pålitliga belåtet mätta suckande - har sträckt på ryggen som en ettrig gammal dansfröken, skruvat upp tempot och volymen och tagit på sej den självvalda rollen som metronom, beskäftigt taktfast hojtande att "tiden går, tiden går!".
Genom den öppna ytterdörren brusar tung augustibris i överdrivet gröna fruktträd.
Som borde beskäras. Som borde beskäras.
Päronträdens luftskott pekar finger i baktakt.
Från baksidan av huset, det oregelbundna dunkandet från en suicidal liten trägrind. Den rör sej fritt i vinden och krossas gradvis mot stengrunden.
Yttersta brädan har lossat från sitt fäste och bidrar med ett "pijång", som för att tydligt markera det ofrånkomliga slutet.
Trögflytande augustisol breder ut sej över dataskärmen och färgar den svart. Enorma mängder glittrande damm träder fram likt ett krypterat budskap skrivet i osynligt bläck.
I skimret, bilden av en kraftigt framåtböjd gestalt med ögon som kisar rynkigt.
Tack för uppvaktningen - I get the message.
Klockan på väggen - den som brukar bidra till lugnet och hemtrevnaden med sitt pålitliga belåtet mätta suckande - har sträckt på ryggen som en ettrig gammal dansfröken, skruvat upp tempot och volymen och tagit på sej den självvalda rollen som metronom, beskäftigt taktfast hojtande att "tiden går, tiden går!".
Genom den öppna ytterdörren brusar tung augustibris i överdrivet gröna fruktträd.
Som borde beskäras. Som borde beskäras.
Päronträdens luftskott pekar finger i baktakt.
Från baksidan av huset, det oregelbundna dunkandet från en suicidal liten trägrind. Den rör sej fritt i vinden och krossas gradvis mot stengrunden.
Yttersta brädan har lossat från sitt fäste och bidrar med ett "pijång", som för att tydligt markera det ofrånkomliga slutet.
Trögflytande augustisol breder ut sej över dataskärmen och färgar den svart. Enorma mängder glittrande damm träder fram likt ett krypterat budskap skrivet i osynligt bläck.
I skimret, bilden av en kraftigt framåtböjd gestalt med ögon som kisar rynkigt.
Tack för uppvaktningen - I get the message.
onsdag 26 augusti 2009
Åstundan
(Utmaning 238 Om ett begär)
Hon var så liten så att hon måste stå på tå för att nå upp och klia sej på näsan.
Benen var så korta att de inte nådde hela vägen ner till marken.
Och hennes anletsdrag så nätta, att de bara kunde skönjas av den som ägde mycket god syn eller ett starkt förstoringsglas.
Men inuti henne fanns oändliga universum.
Det enda hon önskade var -
att få ha det så.
Hon var så liten så att hon måste stå på tå för att nå upp och klia sej på näsan.
Benen var så korta att de inte nådde hela vägen ner till marken.
Och hennes anletsdrag så nätta, att de bara kunde skönjas av den som ägde mycket god syn eller ett starkt förstoringsglas.
Men inuti henne fanns oändliga universum.
Det enda hon önskade var -
att få ha det så.
Blomquistska manifestet
(Utmaning 237,5 Om vikten av att bygga sina egna skjutdörrar)
Nu är disciplinens och strukturens tid. Tiden för att infria mina egna löften till mej själv. Tiden som jag roffade åt mej som en näve ogräs bland dahliorna.
Det är som att balansera på en spindeltråd - likt barnvisans elefant, som efter avslutad bedrift går och hämtar en annan elefant, för att det var så intressant.
Det är verkligen intressant och kräver enormt mycket fokusering och mod.
I våras sa jag upp mej från mitt jobb där liksom allt gått överstyr - lönen, arbetstiderna, arbetsrätten, samarbetet och så stressen upptill. Jag höll på att bli sjuk. Alla varningssignaler tjöt och blinkade - sömnlöshet, magkatarr, dysterhet.
Men jag ville inte bli sjuk, smittad av arbetsplatsens livshotande influensavirus.
Jag ville vara föräldraledig med min dotter. Det fick jag inte.
Jag ville sova om nätterna och njuta av mitt liv. Jag vet alltför väl på alltför nära håll att livet - som jag känner det - kan upphöra när som helst. Jag ville ta vara på mitt liv.
Så jag sa upp mej.
Och var föräldraledig.
I tio veckor har jag vilat i mej själv och i mitt liv med min lilla flicka. Tiden har smekt mej och läkt mej och jag känner mej helare och stabilare och mer tillfreds än på mycket länge. Jag har nog rentav mognat i kapp mej äpplena och päronen på mina träd.
Jag har gett min dotter en sommar som är mer värdefull än hon själv begriper. En sommar där jag alltid funnits tillhands och alltid orkat och alltid velat allting. En sommar där hon har kunnat uppleva ostyckad tid. Obruten oändlig lek med sina underbara kompisar. Fantstiska äventyr som fortsatt i dagar och nätter. Ingen stress. Inget bråttom. Bara ett hav av möjligheter.
Själv har jag roat mej med att helrenovera ett rum. Jag har målat tak, satt ny väggpanel, målat golvet, sågat ut golvet runt kaminen för att lägga marockanskt klinkers i himmelsblått och framför allt har jag snickrat 4,25 meter skjutdörrar till vår garderobsvägg.
Detta skjutdörrsprojekt har varit som ett destillat av och en metafor för min egen privata livskamp - att få en idé, skapa tid och möjlighet för att genomföra den och sedan uföra alla de små och stora moment som behövs för att nå slutmålet.
Och framförallt - det för mej svåraste av allt - att klara av att ha tålamodet som krävs för att härbärgera tvivlen och tilltron på mej själv.
Nu har jag än en gång visat mej själv att jag vet vad jag gör när jag gör mina val.
Denna kännedom om mej själv behöver jag nu, för nu är jag en elefant som ska utföra en balansakt på spindeltråd.
Från och med i måndags är jag försörjningssökande på heltid och har ett startdatum för mitt romanskrivande med Ann Ljungberg som coach på tisdag i nästa vecka.
Jag ställer väckarklockan på halv sex och chockar kroppens alla sinnen med att ta mej ur sängen och med en kopp té sätta mej vid datorn för att under en halvtimmas tid göra skrivpuffsövningen innan min dotters dag startar. Därefter är jag effektivt försörjningssökande och snart också romanskrivande.
I mitt inre kämpar tro och tvivel mot varandra. Jag härbärgerar.
I morse försov jag mej, men vaknade som väl var i tid för att min dotter skulle få en lugn morgon. När jag kom hem efter att ha lämnat henne vid skolan tog jag kontakt med två möjliga arbetsgivare och först därefter - med en kopp kaffe vid min sida - kunde jag gå in och kolla dagens skrivpuff. Som i dag var fritt valt ämne. Det här är vad det blev. Det mångordigaste och faktiskt också det mest privata inlägget hittills på denna blogg.
Tungan rätt i mun nu - spindeltråden är tunn.
Läskigt, läskigt när vinden blåser på den.
Men intressant.
Mycket intressant.
Nu är disciplinens och strukturens tid. Tiden för att infria mina egna löften till mej själv. Tiden som jag roffade åt mej som en näve ogräs bland dahliorna.
Det är som att balansera på en spindeltråd - likt barnvisans elefant, som efter avslutad bedrift går och hämtar en annan elefant, för att det var så intressant.
Det är verkligen intressant och kräver enormt mycket fokusering och mod.
I våras sa jag upp mej från mitt jobb där liksom allt gått överstyr - lönen, arbetstiderna, arbetsrätten, samarbetet och så stressen upptill. Jag höll på att bli sjuk. Alla varningssignaler tjöt och blinkade - sömnlöshet, magkatarr, dysterhet.
Men jag ville inte bli sjuk, smittad av arbetsplatsens livshotande influensavirus.
Jag ville vara föräldraledig med min dotter. Det fick jag inte.
Jag ville sova om nätterna och njuta av mitt liv. Jag vet alltför väl på alltför nära håll att livet - som jag känner det - kan upphöra när som helst. Jag ville ta vara på mitt liv.
Så jag sa upp mej.
Och var föräldraledig.
I tio veckor har jag vilat i mej själv och i mitt liv med min lilla flicka. Tiden har smekt mej och läkt mej och jag känner mej helare och stabilare och mer tillfreds än på mycket länge. Jag har nog rentav mognat i kapp mej äpplena och päronen på mina träd.
Jag har gett min dotter en sommar som är mer värdefull än hon själv begriper. En sommar där jag alltid funnits tillhands och alltid orkat och alltid velat allting. En sommar där hon har kunnat uppleva ostyckad tid. Obruten oändlig lek med sina underbara kompisar. Fantstiska äventyr som fortsatt i dagar och nätter. Ingen stress. Inget bråttom. Bara ett hav av möjligheter.
Själv har jag roat mej med att helrenovera ett rum. Jag har målat tak, satt ny väggpanel, målat golvet, sågat ut golvet runt kaminen för att lägga marockanskt klinkers i himmelsblått och framför allt har jag snickrat 4,25 meter skjutdörrar till vår garderobsvägg.
Detta skjutdörrsprojekt har varit som ett destillat av och en metafor för min egen privata livskamp - att få en idé, skapa tid och möjlighet för att genomföra den och sedan uföra alla de små och stora moment som behövs för att nå slutmålet.
Och framförallt - det för mej svåraste av allt - att klara av att ha tålamodet som krävs för att härbärgera tvivlen och tilltron på mej själv.
Nu har jag än en gång visat mej själv att jag vet vad jag gör när jag gör mina val.
Denna kännedom om mej själv behöver jag nu, för nu är jag en elefant som ska utföra en balansakt på spindeltråd.
Från och med i måndags är jag försörjningssökande på heltid och har ett startdatum för mitt romanskrivande med Ann Ljungberg som coach på tisdag i nästa vecka.
Jag ställer väckarklockan på halv sex och chockar kroppens alla sinnen med att ta mej ur sängen och med en kopp té sätta mej vid datorn för att under en halvtimmas tid göra skrivpuffsövningen innan min dotters dag startar. Därefter är jag effektivt försörjningssökande och snart också romanskrivande.
I mitt inre kämpar tro och tvivel mot varandra. Jag härbärgerar.
I morse försov jag mej, men vaknade som väl var i tid för att min dotter skulle få en lugn morgon. När jag kom hem efter att ha lämnat henne vid skolan tog jag kontakt med två möjliga arbetsgivare och först därefter - med en kopp kaffe vid min sida - kunde jag gå in och kolla dagens skrivpuff. Som i dag var fritt valt ämne. Det här är vad det blev. Det mångordigaste och faktiskt också det mest privata inlägget hittills på denna blogg.
Tungan rätt i mun nu - spindeltråden är tunn.
Läskigt, läskigt när vinden blåser på den.
Men intressant.
Mycket intressant.
tisdag 25 augusti 2009
Konsten att göra kola
(Utmaning 237 En ännu ej genomförd idé)
En ännu ej genomförd idé är som en puttrande kolasmet som ligger i kastrullen och väntar på det perfekta tillfället då allt kokat ihop tillräckligt för att hällas upp i formar och stelna till lagom mjuka, lagom hårda kolor.
Det gäller att låta ingredienserna uppnå en viss temperatur och en viss konsistens innan man själv gör sin insats för att ge den fast form.
Å andra sidan är det viktigt att inte vänta för länge, eftersom alltihop riskerar att förvandlas till en hård cementklump som bränner sej fast i kastrullbotten och de sorgliga resterna måste hackas loss.
Konsten är att härbärgera tålamod, tvivel och tro.
Och att förbereda sej - så att man inte står där och upptäcker att man inte har några knäckformar när smeten väl ska hällas upp.
En ännu ej genomförd idé är som en puttrande kolasmet som ligger i kastrullen och väntar på det perfekta tillfället då allt kokat ihop tillräckligt för att hällas upp i formar och stelna till lagom mjuka, lagom hårda kolor.
Det gäller att låta ingredienserna uppnå en viss temperatur och en viss konsistens innan man själv gör sin insats för att ge den fast form.
Å andra sidan är det viktigt att inte vänta för länge, eftersom alltihop riskerar att förvandlas till en hård cementklump som bränner sej fast i kastrullbotten och de sorgliga resterna måste hackas loss.
Konsten är att härbärgera tålamod, tvivel och tro.
Och att förbereda sej - så att man inte står där och upptäcker att man inte har några knäckformar när smeten väl ska hällas upp.
måndag 24 augusti 2009
Ytspänning
(Utmaning 236 Om en smekning )
Handens insida är mjuk nu.
Lånar värme från barnets kind.
Vilar där i långsam stillhet.
Blick, som grumlats av starr
glider över släta ansikten
och mjuka konturer.
Ljuset har tonats ner
- sanningen har blivit mildare.
Handens insida är mjuk nu.
Lånar värme från barnets kind.
Vilar där i långsam stillhet.
Blick, som grumlats av starr
glider över släta ansikten
och mjuka konturer.
Ljuset har tonats ner
- sanningen har blivit mildare.
söndag 23 augusti 2009
Praestare necesse est
(Utmaning 235 Om att prestera )
Ont gör det.
Att trotsa den inre pressen
att det måste bli bra - eller bäst.
Men, vadå - ont?!
Det har jag ju haft i mina dar.
För de välvaxade lena benens skull till exempel.
Och för att jag ville ha perfekt slingat hår och det enda sättet att åstadkomma det var att få det uppdraget genom mikroskopiska hål i en perforerad badmössa med hjälp av en vass virknål hanterad av en fumlig frisörelev.
I axlarna har jag haft ont,
för att jag kånkat alldeles för mycket sprit i ryggsäcken genom tullen på hemväg från tågluffen.
I analöppningen,
för att han - trots protester - inte ville använda finingången.
I huvudet
av migrän,
i buken
av njursten,
i hjärtat
av olycklig kärlek till någon som inte ens visste mitt namn.
Onödiga ont väljer jag numera bort om jag kan.
Det är därför jag är småstubbig om benen och helgrå i håret.
Det är därför jag använder rejäl migränmedicin.
Det är därför jag inte lever mitt liv med fel man.
Däremot är jag noga med att göra det jag verkligen vill.
Även om det gör ont
att jag inte är bäst.
Ont gör det.
Att trotsa den inre pressen
att det måste bli bra - eller bäst.
Men, vadå - ont?!
Det har jag ju haft i mina dar.
För de välvaxade lena benens skull till exempel.
Och för att jag ville ha perfekt slingat hår och det enda sättet att åstadkomma det var att få det uppdraget genom mikroskopiska hål i en perforerad badmössa med hjälp av en vass virknål hanterad av en fumlig frisörelev.
I axlarna har jag haft ont,
för att jag kånkat alldeles för mycket sprit i ryggsäcken genom tullen på hemväg från tågluffen.
I analöppningen,
för att han - trots protester - inte ville använda finingången.
I huvudet
av migrän,
i buken
av njursten,
i hjärtat
av olycklig kärlek till någon som inte ens visste mitt namn.
Onödiga ont väljer jag numera bort om jag kan.
Det är därför jag är småstubbig om benen och helgrå i håret.
Det är därför jag använder rejäl migränmedicin.
Det är därför jag inte lever mitt liv med fel man.
Däremot är jag noga med att göra det jag verkligen vill.
Även om det gör ont
att jag inte är bäst.
lördag 20 juni 2009
Missförstånd
(Utmaning 171 Om att komma för sent)
"Nej, tyvärr, du kommer för sent." sa den vänligt korrekte mannen vid porten."Du har ingen möjlighet att överklaga beslutet. För att undvika godtycklighet omfattas alla av samma regler - oavsett personliga omständigheter."
Hans uppsyn var gråvit - som ljus granit eller skiffer. Lika vit var hans blick på mej, där jag stod med blodiga fotsulor och krampande lungor.
Jag hostade slem och snor och kunde inte föra min egen talan. Sjönk ner på stenbeläggningen, men vakthavande personal bar genast bort mej till den dammiga grusplanen i den gassande solen.
Min kropp efterlämnade ett svettigt, kladdigt avtryck på den vita marmorytan. Som strax tvättades och polerades omsorgsfullt så att alla spår efter min närvaro utplånades.
Mina torra svidande ögon stirrade på den för mej för evigt stängda porten och var inte förmögna att gråta.
Jag hade gett allt jag kunnat. Men det räckte inte. Och nu var allt för sent.
Hur länge låg jag där uppgiven och sönderfrätt?
Jag vet inte.
Plötsligt en röst från ett helt annat håll: "Vill du ha en klunk?"
En pet-flaska med vatten i en skitig hand. Ett snällt leende med dålig andedräkt.
Jag la flaskmynningen mot mina torrspruckna läppar och hällde i mej vattnet.
Ett varmt skratt: "Du, det finns fler dörrar - massor!"
"Nej, tyvärr, du kommer för sent." sa den vänligt korrekte mannen vid porten."Du har ingen möjlighet att överklaga beslutet. För att undvika godtycklighet omfattas alla av samma regler - oavsett personliga omständigheter."
Hans uppsyn var gråvit - som ljus granit eller skiffer. Lika vit var hans blick på mej, där jag stod med blodiga fotsulor och krampande lungor.
Jag hostade slem och snor och kunde inte föra min egen talan. Sjönk ner på stenbeläggningen, men vakthavande personal bar genast bort mej till den dammiga grusplanen i den gassande solen.
Min kropp efterlämnade ett svettigt, kladdigt avtryck på den vita marmorytan. Som strax tvättades och polerades omsorgsfullt så att alla spår efter min närvaro utplånades.
Mina torra svidande ögon stirrade på den för mej för evigt stängda porten och var inte förmögna att gråta.
Jag hade gett allt jag kunnat. Men det räckte inte. Och nu var allt för sent.
Hur länge låg jag där uppgiven och sönderfrätt?
Jag vet inte.
Plötsligt en röst från ett helt annat håll: "Vill du ha en klunk?"
En pet-flaska med vatten i en skitig hand. Ett snällt leende med dålig andedräkt.
Jag la flaskmynningen mot mina torrspruckna läppar och hällde i mej vattnet.
Ett varmt skratt: "Du, det finns fler dörrar - massor!"
fredag 19 juni 2009
Midsommar 2003
(Utmaning 170 Ett midsommarminne)
Den sista midsommaren med min bror var det fint väder och hans paradis på jorden blommade.
Själv var han hårlös och mager som en nittioåring, trots att han bara var fyrtio. Gul i skinnet. Sillen smakade cellgift.
Han hade en ful lantmannakeps på sej. För att skydda sej mot solen - eller omgivningen för hans skallighet.
En skymt av hans framtida ålderdom, som aldrig skulle komma. Orkade knappt förflytta sej.
Ögonen små och konstiga, förminskade av tjocka glasögonglas. Skrämmande för hans sexåring. Han kunde inte ha kontaktlinser längre.
Men han kunde sitta i en trädgårdsstol och se sina barn hoppa grodor med oss andra.
Den sista midsommaren med min bror var det fint väder och hans paradis på jorden blommade.
Själv var han hårlös och mager som en nittioåring, trots att han bara var fyrtio. Gul i skinnet. Sillen smakade cellgift.
Han hade en ful lantmannakeps på sej. För att skydda sej mot solen - eller omgivningen för hans skallighet.
En skymt av hans framtida ålderdom, som aldrig skulle komma. Orkade knappt förflytta sej.
Ögonen små och konstiga, förminskade av tjocka glasögonglas. Skrämmande för hans sexåring. Han kunde inte ha kontaktlinser längre.
Men han kunde sitta i en trädgårdsstol och se sina barn hoppa grodor med oss andra.
torsdag 18 juni 2009
Här är här där man är
(Utmaning 169 Skriv om det som finns bortom hörnet)
Bortom hörnet finns jag.
Väntande på mej själv med öppna armar och ett varmt leende.
"Var har du varit så länge?!" skrattar jag när jag ger mej själv en lång innerlig kram.
Jag skakar lite på huvudet som för att säga "du skulle ändå inte tro mej".
Men det spelar ingen roll längre.
Huvudsaken är att jag är här.
Bortom hörnet finns jag.
Väntande på mej själv med öppna armar och ett varmt leende.
"Var har du varit så länge?!" skrattar jag när jag ger mej själv en lång innerlig kram.
Jag skakar lite på huvudet som för att säga "du skulle ändå inte tro mej".
Men det spelar ingen roll längre.
Huvudsaken är att jag är här.
onsdag 17 juni 2009
Inomäktenskaplig påhittighet
(Utmaning 168 Associera fritt kring "Jag älskar mina påhitt")
"Där blev du allt överraskad!"
sa han,
när han långsamt drog sej ur efter det,
som hon långt senare,
formulerade som deras äktenskaps första våldtäkt.
"Nej, överraskad blev jag inte",
grät hon,
när hon längtande
sökte honom i hans famn.
Och det var det,
som ännu senare,
gjorde att tingsrätten friade honom.
"Där blev du allt överraskad!"
sa han,
när han långsamt drog sej ur efter det,
som hon långt senare,
formulerade som deras äktenskaps första våldtäkt.
"Nej, överraskad blev jag inte",
grät hon,
när hon längtande
sökte honom i hans famn.
Och det var det,
som ännu senare,
gjorde att tingsrätten friade honom.
måndag 15 juni 2009
Fångvaktaren
(Utmaning 166 Skriv en text som innehåller orden fånge, hatt, kök, glimt, vana.)
Hans hatt på en pall i hennes kök.
"Nu har jag mitt hem hos dej."
En glimt av ett liv.
"Mitt hjärta, din fånge."
Blev snabbt en dålig vana.
Hans hatt på en pall i hennes kök.
"Nu har jag mitt hem hos dej."
En glimt av ett liv.
"Mitt hjärta, din fånge."
Blev snabbt en dålig vana.
lördag 30 maj 2009
Hjärtats dörr
(Utmaning 150 Hon bestämde sej till slut. Det skulle...)
"STÄNGT PGA ÅNGEST"
Skylten verkade hastigt skriven. För hand på en bit kartong. Slarvigt upptejpad på ytterdörrens fönsterglas.
Hon blev stående handfallen. Rådlös.
Arg, ledsen och förvirrad.
Men hon bestämde sej till slut.
Tog fram kaffetermosen ur ryggsäcken och slog sej ner på trappan för att vänta.
Det skulle bli en dag i solen.
"STÄNGT PGA ÅNGEST"
Skylten verkade hastigt skriven. För hand på en bit kartong. Slarvigt upptejpad på ytterdörrens fönsterglas.
Hon blev stående handfallen. Rådlös.
Arg, ledsen och förvirrad.
Men hon bestämde sej till slut.
Tog fram kaffetermosen ur ryggsäcken och slog sej ner på trappan för att vänta.
Det skulle bli en dag i solen.
onsdag 20 maj 2009
Brottets bana
(Utmaning 140 Skriv om ett brott)
De var varandras liv.
Hand i hand. Sida vid sida.
Så länge någon av dem kunde minnas.
Nu vandrande stigar i livets skymning,
hade deras sammanvuxna väsen ett eget harmoniskt rörelsemönster.
Som en vacker dans mot kvällshorisont.
En blank isfläck som speglade himlen,
förstörde inte denna dans.
Men orsakade ett brott på lårbenshalsen.
Koreografin förändrades - men mjukheten och följsamheten fanns där fortfarande.
Egon satt varje dag vid sängen på sjukhuset efter operationen.
Personalen log och välkomnade den gamles besök. Han stack till dem resterna av den kardemummakaka som han bakat till sin livskamrat av kärlek och saknad.
Skadan var svårläkt och Gunnar blev beroende av vård dygnet runt.
Hemtjänsten installerade sej vant bland deras minnen. Flyttade på en del, för att komma åt med sina hjälpmedel.
Störde - ja, men förstörde inte.
Deras upplevelser rörde sej smidigt mellan det förflutna och nuet. Ingen av dem visste längre säkert vad som var nu och vad som var då och de kunde inte längre skilja på sina egna och den andres tankar.
Egon och Gunnar var trötta. De ville vila nu.
De såg på varandra och fann beslutet i den andres ögon.
Kommunens biståndsbedömare undvek dock ögonkontakt när han gav beskedet att endast Gunnar var välkommen till det särkilda boendet.
Egon var för frisk - sina nittiotvå år till trots. Måste vänta tills även han blev helt beroende av hemtjänstinsatser.
"Men tänk om jag dör innan dess?" undrade Egons och Gunnars gemensamma tanke. Ingen av dem visste dock säkert ifall den uttalats högt i rummet.
Biståndsbedömaren samlade ihop sina papper medan han informerade om att de hade rätt att överklaga beslutet.
Tog farväl i köket och sa sitt tack för kaffet.
Ute i hallen, med handen på dörrhandtaget, erfor han rörelsen av en olustig känsla i magen.
De var varandras liv.
Hand i hand. Sida vid sida.
Så länge någon av dem kunde minnas.
Nu vandrande stigar i livets skymning,
hade deras sammanvuxna väsen ett eget harmoniskt rörelsemönster.
Som en vacker dans mot kvällshorisont.
En blank isfläck som speglade himlen,
förstörde inte denna dans.
Men orsakade ett brott på lårbenshalsen.
Koreografin förändrades - men mjukheten och följsamheten fanns där fortfarande.
Egon satt varje dag vid sängen på sjukhuset efter operationen.
Personalen log och välkomnade den gamles besök. Han stack till dem resterna av den kardemummakaka som han bakat till sin livskamrat av kärlek och saknad.
Skadan var svårläkt och Gunnar blev beroende av vård dygnet runt.
Hemtjänsten installerade sej vant bland deras minnen. Flyttade på en del, för att komma åt med sina hjälpmedel.
Störde - ja, men förstörde inte.
Deras upplevelser rörde sej smidigt mellan det förflutna och nuet. Ingen av dem visste längre säkert vad som var nu och vad som var då och de kunde inte längre skilja på sina egna och den andres tankar.
Egon och Gunnar var trötta. De ville vila nu.
De såg på varandra och fann beslutet i den andres ögon.
Kommunens biståndsbedömare undvek dock ögonkontakt när han gav beskedet att endast Gunnar var välkommen till det särkilda boendet.
Egon var för frisk - sina nittiotvå år till trots. Måste vänta tills även han blev helt beroende av hemtjänstinsatser.
"Men tänk om jag dör innan dess?" undrade Egons och Gunnars gemensamma tanke. Ingen av dem visste dock säkert ifall den uttalats högt i rummet.
Biståndsbedömaren samlade ihop sina papper medan han informerade om att de hade rätt att överklaga beslutet.
Tog farväl i köket och sa sitt tack för kaffet.
Ute i hallen, med handen på dörrhandtaget, erfor han rörelsen av en olustig känsla i magen.
tisdag 19 maj 2009
Skuld
(Utmaning 139 Skriv om att låna något)
Han lånade hennes själ ibland.
Hon märkte det aldrig.
Nattetid smög han upp ur den gemensamma bädden medan hon sov.
Hennes gyllene själ skimrade i hans händer. Han grät och smekte den kärleksfullt och önskade att den var hans.
Hans egen själ hade bara lämnat ett svart hålrum efter sej, när den skrumpnat ihop och dött.
Det var länge sedan nu. Men hålrummet var kallt och dess såriga kanter vassa. De skavde och påminde honom ständigt om förlusten. Det svarta spred en iskyla i hela hans person och det var egentligen ingen som tyckte om honom.
Bara hon.
Hon älskade honom.
Hennes själ i hans hårda, frusna händer.
Han tryckte den mot sitt bröst och lät sej värmas.
Tårar av livssmärta rann som smältvatten ur hans inre.
Så en natt placerade han försiktigt hennes vackra levande själ i det svarta hålrummet.
Trots att han försökte vara varsam, skar de skarpa kanterna fula revor i det varma pulserande väsendet. Det rann en seg gnistrande klar vätska ur den som han genast slickade i sej.
Själen i hans kropp genomlyste honom med en glöd som nästan utplånade honom.
För första gången upplevde han något som liknade kärlek.
Han omfamnade sin kropp.
Smekte sina tårade kinder med varma mjuka händer.
Kysste sin sovande hustru på pannan.
Och lämnade deras hem för alltid.
Han lånade hennes själ ibland.
Hon märkte det aldrig.
Nattetid smög han upp ur den gemensamma bädden medan hon sov.
Hennes gyllene själ skimrade i hans händer. Han grät och smekte den kärleksfullt och önskade att den var hans.
Hans egen själ hade bara lämnat ett svart hålrum efter sej, när den skrumpnat ihop och dött.
Det var länge sedan nu. Men hålrummet var kallt och dess såriga kanter vassa. De skavde och påminde honom ständigt om förlusten. Det svarta spred en iskyla i hela hans person och det var egentligen ingen som tyckte om honom.
Bara hon.
Hon älskade honom.
Hennes själ i hans hårda, frusna händer.
Han tryckte den mot sitt bröst och lät sej värmas.
Tårar av livssmärta rann som smältvatten ur hans inre.
Så en natt placerade han försiktigt hennes vackra levande själ i det svarta hålrummet.
Trots att han försökte vara varsam, skar de skarpa kanterna fula revor i det varma pulserande väsendet. Det rann en seg gnistrande klar vätska ur den som han genast slickade i sej.
Själen i hans kropp genomlyste honom med en glöd som nästan utplånade honom.
För första gången upplevde han något som liknade kärlek.
Han omfamnade sin kropp.
Smekte sina tårade kinder med varma mjuka händer.
Kysste sin sovande hustru på pannan.
Och lämnade deras hem för alltid.
måndag 18 maj 2009
Luft
(Utmaning 138 Skriv om luft)
Vi kallade hennes framtidsplaner för luftslott.
Det var inte snällt.
Sprunget ur mellanmänsklig avundsjuka.
Men det visste ju inte hon.
Hon lärde sej snabbt vokabulären.
Alla känslor var tagna ur luften.
Hennes idéer luftbubblor.
Först när en tredjedel av livet passerat
lärde hon sej
att vi alla måste andas.
Luft.
Vi kallade hennes framtidsplaner för luftslott.
Det var inte snällt.
Sprunget ur mellanmänsklig avundsjuka.
Men det visste ju inte hon.
Hon lärde sej snabbt vokabulären.
Alla känslor var tagna ur luften.
Hennes idéer luftbubblor.
Först när en tredjedel av livet passerat
lärde hon sej
att vi alla måste andas.
Luft.
söndag 17 maj 2009
Biodiversitet
(Utmaning 137. Skriv fem ord som börjar på B och en berättelse där minst två av dem ingår)
Bränd.
Visst är det så. Svedd ända ner på rotnivå.
Ödelagd.
Vem som helst kan se att det stämmer.
Övergiven.
Endast för en klok betraktare är det en
Början.
För den som stannar upp. Ger sej ut bland de sotiga resterna.
Böjer sej ner.
Betraktar.
Väntar och vet.
Biologisk mångfald .
Uppstår efter den stora katastrofen.
Då allt synligt liv förtärs av eld.
Bränd.
Visst är det så. Svedd ända ner på rotnivå.
Ödelagd.
Vem som helst kan se att det stämmer.
Övergiven.
Endast för en klok betraktare är det en
Början.
För den som stannar upp. Ger sej ut bland de sotiga resterna.
Böjer sej ner.
Betraktar.
Väntar och vet.
Biologisk mångfald .
Uppstår efter den stora katastrofen.
Då allt synligt liv förtärs av eld.
måndag 11 maj 2009
Måndag morgon
(Utmaning 131 Skriv om en måndag att längta till)
Längtar till en måndag
när jag vaknar varm och skrattande.
Av att du
kittlar mej.
Men det måste inte vara en måndag.
Längtar till en måndag
när jag vaknar varm och skrattande.
Av att du
kittlar mej.
Men det måste inte vara en måndag.
fredag 8 maj 2009
Förvirrande
(Utmaning 128 Skriv om dubbla budskap)
Du måste lära dej att lita på att det är jag som älskar dej mest i hela världen i all evighet.
Viskade han mjukt.
När han för andra gången
med öppen handflata
slog henne i ansiktet.
Du måste lära dej att lita på att det är jag som älskar dej mest i hela världen i all evighet.
Viskade han mjukt.
När han för andra gången
med öppen handflata
slog henne i ansiktet.
söndag 3 maj 2009
Mitt livs baksida
(Utmaning 122 Skriv baksidestexten till boken om ditt liv)
Under nära nog ett halvt sekel publicerades ett trettiotal romaner av denna numera legendariska kvinna, som debuterade vid fyrtiofem års ålder under pseudonymen Miss G. I denna självbiografi, som i enlighet med författarinnans önskan ges ut postumt, avslöjas Miss G:s identitet.
Den person, vars böcker i årtionden fängslat miljontals läsare världen över, visar sej vara en helt vanlig, ja rentav tråkig kvinna. Sida upp och sida ner får vi följa hennes vardagsbestyr och dagliga funderingar om tillvarons villkor.
Efter tjugo sidor lägger jag boken ifrån mej med en känsla av att ha blivit lurad - hur kan det vara möjligt att en så ospännande person har åstadkommit så stor litteratur?
Med den frågan som drivkraft fortsätter jag att läsa enformiga dagboksanteckningar av typen:
Först efter ytterligare fyrtio sidor börjar jag uppleva storheten i det jag läser. Miss G lyckas, genom romanens egendomliga malande, framföra en sista hyllning till storheten i varje liten människas lilla dagliga liv.
När jag läst sista sidan reser jag mej upp i djup vördnad inför en människa som levde.
Under nära nog ett halvt sekel publicerades ett trettiotal romaner av denna numera legendariska kvinna, som debuterade vid fyrtiofem års ålder under pseudonymen Miss G. I denna självbiografi, som i enlighet med författarinnans önskan ges ut postumt, avslöjas Miss G:s identitet.
Den person, vars böcker i årtionden fängslat miljontals läsare världen över, visar sej vara en helt vanlig, ja rentav tråkig kvinna. Sida upp och sida ner får vi följa hennes vardagsbestyr och dagliga funderingar om tillvarons villkor.
Efter tjugo sidor lägger jag boken ifrån mej med en känsla av att ha blivit lurad - hur kan det vara möjligt att en så ospännande person har åstadkommit så stor litteratur?
Med den frågan som drivkraft fortsätter jag att läsa enformiga dagboksanteckningar av typen:
"Onsdag 29 april. Kl 5.13. Hjärtklappning och ågren. Måste byta till sommardäck.
Städa köket och toan. Ringa runt och kolla efter bra hantverkare som kan fixa
allt som behöver fixas. Ringa elbolaget om den borttappade räkningen. Dammsuga
bilen. Laga låset till toan. Uuääääh! Orkar inte med alla måsten!!!!! Nej. Stopp
sluta! Lugn, lilla vän. Tänk NU. Just nu, här är det bra. Under täcket. Det är
lugnt. Livet finns bara just här just nu under det här täcket. Det är bara det
som räknas.Kl 7.27 Somnade om. Försovit mej. Orkar inte med mej själv.
SLUTA!!! Upp! Ligg inte här och skriv. Få fart nu!!!Kl 22.53 Trött. Jag har inte städat bilen, men det skiter jag i."
Först efter ytterligare fyrtio sidor börjar jag uppleva storheten i det jag läser. Miss G lyckas, genom romanens egendomliga malande, framföra en sista hyllning till storheten i varje liten människas lilla dagliga liv.
När jag läst sista sidan reser jag mej upp i djup vördnad inför en människa som levde.
torsdag 30 april 2009
Vintern ra
(Utmaning 120 Tacktal till vintern)
Tack, kära vinter, för att du har stått ut med mej i år igen.
Det kan inte ha varit lätt.
Tack, kära vinter, för att du har stått ut med mej i år igen.
Det kan inte ha varit lätt.
onsdag 29 april 2009
I nöd
(Utmaning 119 En bild att skriva till- bild av en frälsarkrans)
Rädda mej! ropade han när han slängde bort livbojen, hoppade i forsen och klamrade sej fast vid hennes liv.
Rädda mej! ropade han när han slängde bort livbojen, hoppade i forsen och klamrade sej fast vid hennes liv.
tisdag 28 april 2009
En god gärning
(Utmaning 118 Skriv om en god gärning)
Hon sväljer och tar ett djupt andetag.
Hon har bestämt sej. Ska säga det.
Lyfter långsamt huvudet och möter blicken.
Det andra ansiktet är så nära.
Blickar som som först studsar mot glatta ytor, men som sedan söker sej till varandra, landar i varandra och märker att den andra inte viker undan.
Märker att du är jag. Vi känner varandra, finns alltid där för varandra.
Hon öppnar munnen, men orden kommer inte.
Blickarna blir medens blyga.
Till slut en viskning bara:
"Jag älskar dej. Jag...är lessen att jag så ofta är så hård mot dej. Jag tycker...du är fantastisk. Underbar. Jag tror på dej. "
Sedan lutar hon sej hastigt fram och kysser spegelytans kalla läppar.
Hon sväljer och tar ett djupt andetag.
Hon har bestämt sej. Ska säga det.
Lyfter långsamt huvudet och möter blicken.
Det andra ansiktet är så nära.
Blickar som som först studsar mot glatta ytor, men som sedan söker sej till varandra, landar i varandra och märker att den andra inte viker undan.
Märker att du är jag. Vi känner varandra, finns alltid där för varandra.
Hon öppnar munnen, men orden kommer inte.
Blickarna blir medens blyga.
Till slut en viskning bara:
"Jag älskar dej. Jag...är lessen att jag så ofta är så hård mot dej. Jag tycker...du är fantastisk. Underbar. Jag tror på dej. "
Sedan lutar hon sej hastigt fram och kysser spegelytans kalla läppar.
måndag 27 april 2009
Laterna Magica
(Utmaning 117. Skriv om eld)
Totalt mörker.
Förflyttning förenat med livsfara.
Rädda tår trevar i luft efter nästa stegs landningsplats.
Förvirrat minne letar efter gamla bilder av terrängen. Bilder som lagrades när det ännu var ljust.
Skärpt hörsel uppfattar ljud av stumma stenväggar och bottenlösa djup.
Ovan vid avståndsbedömning.
Hud som ryser av iskyla och pustar av klibbig unkenhet.
Stank av svett och förruttnande.
Ögon utan annan uppgift än att gråta.
Chockas av skärpan i den plötsligt uppflammande eldslågan.
Mörkret ännu mörkare när den lika hastigt kvävs.
Men på ögonlockets insida har en tydlig negativbild bränts in.
Totalt mörker.
Förflyttning förenat med livsfara.
Rädda tår trevar i luft efter nästa stegs landningsplats.
Förvirrat minne letar efter gamla bilder av terrängen. Bilder som lagrades när det ännu var ljust.
Skärpt hörsel uppfattar ljud av stumma stenväggar och bottenlösa djup.
Ovan vid avståndsbedömning.
Hud som ryser av iskyla och pustar av klibbig unkenhet.
Stank av svett och förruttnande.
Ögon utan annan uppgift än att gråta.
Chockas av skärpan i den plötsligt uppflammande eldslågan.
Mörkret ännu mörkare när den lika hastigt kvävs.
Men på ögonlockets insida har en tydlig negativbild bränts in.
lördag 11 april 2009
Minne om ett ägg
(Utmaning 101. Skriv om ägg)
Jag var nog sexton eller sjutton år.
Han var fyra år äldre och skulle ut på långresa i världen. En minutiöst packad ryggsäck stod i hans rum avresedagen.
Mitt egendomliga sinne för humor i ohelig allians med oförmåga att uttrycka min kärlek och oro - gjorde att jag placerade ett rått ägg i hans packning.
En kul grej tänkte jag - att i packningen hitta ett krossat ruttet ägg från sin högt älskade lillasyster. Ett sätt att få honom att tänka på mej.
Jag minns hur jag föreställde mej att han skulle hitta den kletiga illaluktande sörjan och undra "va i ..." och sen skaka på huvudet och flina när han drog slutsatsen att det måste vara jag som var skyldig.
Han kom hem igen från resan. Men jag minns inte om jag någonsin frågade hur han hade reagerat när han hittat ägget och hur skämtet landat.
Det är fullständigt oväsentligt att få svaret på den frågan.
Ändå blir jag ursinnig, för jag ville haft kvar möjligheten att prata med honom.
Även om oväsentligheter.
Ännu ett samtal som omöjliggjorts - krossats under dödens definitiva orubbliga klippblock.
Jag hade åtminstone vett att lägga ägget i en plastpåse.
Jag var nog sexton eller sjutton år.
Han var fyra år äldre och skulle ut på långresa i världen. En minutiöst packad ryggsäck stod i hans rum avresedagen.
Mitt egendomliga sinne för humor i ohelig allians med oförmåga att uttrycka min kärlek och oro - gjorde att jag placerade ett rått ägg i hans packning.
En kul grej tänkte jag - att i packningen hitta ett krossat ruttet ägg från sin högt älskade lillasyster. Ett sätt att få honom att tänka på mej.
Jag minns hur jag föreställde mej att han skulle hitta den kletiga illaluktande sörjan och undra "va i ..." och sen skaka på huvudet och flina när han drog slutsatsen att det måste vara jag som var skyldig.
Han kom hem igen från resan. Men jag minns inte om jag någonsin frågade hur han hade reagerat när han hittat ägget och hur skämtet landat.
Det är fullständigt oväsentligt att få svaret på den frågan.
Ändå blir jag ursinnig, för jag ville haft kvar möjligheten att prata med honom.
Även om oväsentligheter.
Ännu ett samtal som omöjliggjorts - krossats under dödens definitiva orubbliga klippblock.
Jag hade åtminstone vett att lägga ägget i en plastpåse.
fredag 10 april 2009
Hundra ord från framtiden
(Utmaning 100 En berättelse på ett hundra ord.)
Viktigt meddelande.
För ett hundratjugotre år sedan begränsade gudarna människornas ord.
Efter tjugoett års ålder har vi endast ett hundra ord var att använda.
Ordbegränsningen införs utan förvarning. De första människorna som drabbas blir ordlösa redan under uppvaktningen på tjugoettårsdagen.
Det tar forskningen åtskilliga år att förstå vad som hänt.
Människosläktet degenererar på grund av de alltmer utvecklade språken.
Tomma ord utplånar alla möjligheter till mänsklig samexistens.
Gudarna ingriper.
Ordransoneringen tvingar in människosläktet i en ny utvecklingsbana.
Hör min vädjan - välj denna väg av fri vilja! Tystnaden mellan människorna är outhärdlig.
För att rädda människan måste ni lära er att
Viktigt meddelande.
För ett hundratjugotre år sedan begränsade gudarna människornas ord.
Efter tjugoett års ålder har vi endast ett hundra ord var att använda.
Ordbegränsningen införs utan förvarning. De första människorna som drabbas blir ordlösa redan under uppvaktningen på tjugoettårsdagen.
Det tar forskningen åtskilliga år att förstå vad som hänt.
Människosläktet degenererar på grund av de alltmer utvecklade språken.
Tomma ord utplånar alla möjligheter till mänsklig samexistens.
Gudarna ingriper.
Ordransoneringen tvingar in människosläktet i en ny utvecklingsbana.
Hör min vädjan - välj denna väg av fri vilja! Tystnaden mellan människorna är outhärdlig.
För att rädda människan måste ni lära er att
torsdag 9 april 2009
Bakom lyckta dörrar
(Utmaning 99 En bild att skriva till. Vad står det på den lilla lappen och vad händer bakom dörren?)
"Stör ej."
"Vafan då?! Det säger du ju jämt!"
Den lilla urblekta post it-lappens ettriga kamp mot den för-tryckta plastskylten var avgjord på förhand.
"Stör ej."
"Inte en gång till, det säger jag - för då åker du på fetdäng!"
Det hon inte förstod var att vissa har ett enda tydligt budskap som inte går att missuppfatta. Andra är tecknade med bläck av dålig kvalitet och ett lätt offer för betraktarens projektioner och fantasier.
"Stör ej."
Vissa är ömtåliga och lätta att riva sönder. Andra kan hanteras tämligen omilt men går lätt att återställa i ursprungligt skick genom en enkel rengöring.
"Håll käften, sa jag!"
Men det är bara utsidan.
"Stör ej."
Bakom fasaden - under ytan - pågår livet.
Och det är en helt annan sak.
"Stör ej."
"Vafan då?! Det säger du ju jämt!"
Den lilla urblekta post it-lappens ettriga kamp mot den för-tryckta plastskylten var avgjord på förhand.
"Stör ej."
"Inte en gång till, det säger jag - för då åker du på fetdäng!"
Det hon inte förstod var att vissa har ett enda tydligt budskap som inte går att missuppfatta. Andra är tecknade med bläck av dålig kvalitet och ett lätt offer för betraktarens projektioner och fantasier.
"Stör ej."
Vissa är ömtåliga och lätta att riva sönder. Andra kan hanteras tämligen omilt men går lätt att återställa i ursprungligt skick genom en enkel rengöring.
"Håll käften, sa jag!"
Men det är bara utsidan.
"Stör ej."
Bakom fasaden - under ytan - pågår livet.
Och det är en helt annan sak.
torsdag 2 april 2009
Alicia Dorothea
"Du är så jobbig."
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Jag hann aldrig börja räkna de negativa orden om mej innan antalet var för stort.
"Du pratar ju hål i huvet på en!"
"Du är ouppfostrad och avbryter."
"Du lyssnar inte."
"Du är slarvig."
"Du sitter aldrig still."
"Du stör de andra."
"Du säger pinsamma saker som gör att man skäms för dej."
"Du blir aldrig färdig med någonting."
Jag är jobbig. Skitjobbig. Det tycker jag också. Ofta. Eller oftast.
Och det blir inte bättre med tiden. Det växer inte bort.
Det sitter inuti mej. Det är en del av mej.
Så tydlig som om den vore en person.
Vid det här laget är jag så van vid den här delen av min personlighet att jag har gett den ett namn: Alicia Dorothea Hedvig Desirée. Det låter så märkvärdigt och fisförnämt. Precis som Hon är.
Hennes behov kommer alltid först.
Allting måste alltid göras på Hennes villkor.
Allting.
Alltid.
(Utmaning 92 Skriv om uppmärksamhet)
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Jag hann aldrig börja räkna de negativa orden om mej innan antalet var för stort.
"Du pratar ju hål i huvet på en!"
"Du är ouppfostrad och avbryter."
"Du lyssnar inte."
"Du är slarvig."
"Du sitter aldrig still."
"Du stör de andra."
"Du säger pinsamma saker som gör att man skäms för dej."
"Du blir aldrig färdig med någonting."
Jag är jobbig. Skitjobbig. Det tycker jag också. Ofta. Eller oftast.
Och det blir inte bättre med tiden. Det växer inte bort.
Det sitter inuti mej. Det är en del av mej.
Så tydlig som om den vore en person.
Vid det här laget är jag så van vid den här delen av min personlighet att jag har gett den ett namn: Alicia Dorothea Hedvig Desirée. Det låter så märkvärdigt och fisförnämt. Precis som Hon är.
Hennes behov kommer alltid först.
Allting måste alltid göras på Hennes villkor.
Allting.
Alltid.
(Utmaning 92 Skriv om uppmärksamhet)
söndag 29 mars 2009
Ett riktigt lyckotal
(Utmaning 88 - Skriv om ett lyckotal)
I brist på inspiration inför dagens övning frågar jag sex-åriga dottern vad ett lyckotal är.
- Det är ett snällt tal.
- Hur då menar du?
- Jo om nån har slagit sej till exempel. Då kan man säga något snällt till den personen.
- Aha.
- En gång sa Linn nåt jättesnällt till Tova när hon tappade sin matlåda. Hon sa att `du kan få ha din matlåda i min ryggsäck istället´.
- Kan du säga ett lyckotal till mej?
Hon funderar en kort stund. Sedan:
- Jag älskar dej. Det är ett riktigt lyckotal.
I brist på inspiration inför dagens övning frågar jag sex-åriga dottern vad ett lyckotal är.
- Det är ett snällt tal.
- Hur då menar du?
- Jo om nån har slagit sej till exempel. Då kan man säga något snällt till den personen.
- Aha.
- En gång sa Linn nåt jättesnällt till Tova när hon tappade sin matlåda. Hon sa att `du kan få ha din matlåda i min ryggsäck istället´.
- Kan du säga ett lyckotal till mej?
Hon funderar en kort stund. Sedan:
- Jag älskar dej. Det är ett riktigt lyckotal.
lördag 28 mars 2009
Tidsresan
(Utmaning 87: Skriv om att göra en resa framåt eller bakåt i tiden)
"Igår blev jag tretton. Nu har jag levt ett år längre utan mamma än med henne. När jag fyller arton har jag levt tolv år utan henne och bara sex år med henne. Alltså dubbelt så länge utan. Och om jag blir lika gammal som hon blev så kommer jag ha levt trettisex år utan henne.
Jag minns en gång när vi satt och åt frukost. Det är det enda minnet jag har kvar som fortfarande har ljudet kvar, för jag minns precis hur hon lät när hon tuggade och svalde. Men om jag ska se hur hennes ansikte såg ut måste jag titta bakom henne på månadstavlan på väggen så att jag ser hennes ansikte i ögonvrån, för om jag tittar rakt på henne så försvinner ansiktet.
Om jag dör när jag är åttifem, så har jag bara levt 7,0588235294117647058823529411765 procent av mitt liv med mamma."
"Igår blev jag tretton. Nu har jag levt ett år längre utan mamma än med henne. När jag fyller arton har jag levt tolv år utan henne och bara sex år med henne. Alltså dubbelt så länge utan. Och om jag blir lika gammal som hon blev så kommer jag ha levt trettisex år utan henne.
Jag minns en gång när vi satt och åt frukost. Det är det enda minnet jag har kvar som fortfarande har ljudet kvar, för jag minns precis hur hon lät när hon tuggade och svalde. Men om jag ska se hur hennes ansikte såg ut måste jag titta bakom henne på månadstavlan på väggen så att jag ser hennes ansikte i ögonvrån, för om jag tittar rakt på henne så försvinner ansiktet.
Om jag dör när jag är åttifem, så har jag bara levt 7,0588235294117647058823529411765 procent av mitt liv med mamma."
fredag 27 mars 2009
Fortsätt dialogen: - Vad var det som hände?
- Det står i rapporten att du medger att du lyfte upp Lenita Stefansson och slängde ner henne i återvinningscontainern för...ehhh...papperskartonger eftersom hon hade påpekat att du slängde en yougurtpaket i återvinningen utan att skruva bort plastkorken. Varför gjorde du det?
- Jag glömde bort det.
- Va?
- Korken. Jag glömde ta bort korken.
- Jag menar inte korken.
- Nä det var det jag menade.
- Va?
- Att den är oviktig i sammanhanget.
- Vilket sammanhang?
- Det här. Och det på tippen.
- Nu släpper vi det där med korken.
- Exakt.
- Va? Lägg av med det där. Varför slängde du henne bland pappersförpackningarna?
- Jag tänkte att hon kunde skada sej om jag slängde henne i bingen med konservburkar.
- Jag menade...
- Jag vet vad du menar.
- Kan du tänka dej att svara lite bättre då?
- Jovisst, men jag tror inte du begriper ändå. Jag blev förbannad helt enkelt.
- Och då brukar du slänga den som står närmast till hands i sopsorteringen?
- Har du sett Falling Down? En rulle från början av nittitalet. Med Michael Douglas?
- Nä.
- Nähä.
- Vad var det som hände?
- Han fick ett totalbryt.
- Jag menade inte...
- Jag vet.
- Jamen...
- Jag håller ju på.
- Jag tyckte precis att du pratade om en film.
- Det gjorde jag också.
- Ja, men hur vore det om du...okej fortsätt.
- Han är arbetslös och jävligt pressad.
- Vem?
-...skitsamma.
- Du får ju prata så man förstår.
- Jag orkar inte med idioter.
- Idioter?
- Ja.
- Vad menar du?
- Det står i rapporten att du medger att du lyfte upp Lenita Stefansson och slängde ner henne i återvinningscontainern för...ehhh...papperskartonger eftersom hon hade påpekat att du slängde en yougurtpaket i återvinningen utan att skruva bort plastkorken. Varför gjorde du det?
- Jag glömde bort det.
- Va?
- Korken. Jag glömde ta bort korken.
- Jag menar inte korken.
- Nä det var det jag menade.
- Va?
- Att den är oviktig i sammanhanget.
- Vilket sammanhang?
- Det här. Och det på tippen.
- Nu släpper vi det där med korken.
- Exakt.
- Va? Lägg av med det där. Varför slängde du henne bland pappersförpackningarna?
- Jag tänkte att hon kunde skada sej om jag slängde henne i bingen med konservburkar.
- Jag menade...
- Jag vet vad du menar.
- Kan du tänka dej att svara lite bättre då?
- Jovisst, men jag tror inte du begriper ändå. Jag blev förbannad helt enkelt.
- Och då brukar du slänga den som står närmast till hands i sopsorteringen?
- Har du sett Falling Down? En rulle från början av nittitalet. Med Michael Douglas?
- Nä.
- Nähä.
- Vad var det som hände?
- Han fick ett totalbryt.
- Jag menade inte...
- Jag vet.
- Jamen...
- Jag håller ju på.
- Jag tyckte precis att du pratade om en film.
- Det gjorde jag också.
- Ja, men hur vore det om du...okej fortsätt.
- Han är arbetslös och jävligt pressad.
- Vem?
-...skitsamma.
- Du får ju prata så man förstår.
- Jag orkar inte med idioter.
- Idioter?
- Ja.
- Vad menar du?
torsdag 26 mars 2009
Om något grönt
Klarsynens förbannelse är grön.
Den är en frätande syra i magsäcken och övergår i gasform i insiktens ögonblick.
Den puffar giftig ut genom öron och näsborrar.
Ord förvandlas till skoningslöst dissekerande rakblad. Pupiller blir till ovaler för ett perfekt tunnelseende.
Huden börjar skifta i grönt.
I bästa fall sväller musklerna av rättspatos och kläderna spricker av styrkan i den rättmätiga vreden.
Omgivningen darrar av bävan och gör bättring.
(Men vanligast är tyvärr att metamorfosen stannar vid en grön vissen sparris. Som ruttnar från insidan och stinker från utsidan.)
Klarsynens förbannelse är grön.
Den är en frätande syra i magsäcken och övergår i gasform i insiktens ögonblick.
Den puffar giftig ut genom öron och näsborrar.
Ord förvandlas till skoningslöst dissekerande rakblad. Pupiller blir till ovaler för ett perfekt tunnelseende.
Huden börjar skifta i grönt.
I bästa fall sväller musklerna av rättspatos och kläderna spricker av styrkan i den rättmätiga vreden.
Omgivningen darrar av bävan och gör bättring.
(Men vanligast är tyvärr att metamorfosen stannar vid en grön vissen sparris. Som ruttnar från insidan och stinker från utsidan.)
onsdag 25 mars 2009
Anden i datorn
Usch - egentligen skulle de inte få ha nån dator när de grisar ner så, tänker hon.
Trots alla förmaningar att de inte får äta eller dricka vid datorn hittar hon chipsrester mellan tangentknapparna och kladdiga ringar efter dricksglas på bordet. För att inte tala om skärmen - ett dis av feta fingeravtryck. Hon lutar sej närmare för att artbestämma ett stort antal fläckar som är spridda över ytan.
Snor?
Plötsligt och helt utan förvarning kommer en störtflod av tårar. Skitsamma. De sover ändå alla tre. Hon är så jävla trött. Och så inihelvete ensam.
Helvetes förbannade otacksamma ungjävlar, fy fan vad de utnyttjar henne!
I samma sekund som hon tänkt den tanken är hon nära att kräkas av skuldkänslor.
Skärp dej för helvete! Hon snyter sej i våtservetten för rengöring av datorskärmar, drar fram en ny ur förpacknigen och börjar omsorgsfullt gnida glaset med trasan.
Hon gnider och gnuggar och gnider igen. Den översötade doften från rengöringsmedlet gör henne dåsig och omtöcknad. Men medens är hon klarvaken. Osynliga fingrar skriver på tangentbordet. Hon stirrar på texten som växer fram:
SKRIV TRE ÖNSKNINGAR. DE KOMMER ATT GÅ I UPPFYLLELSE OMGÅENDE.
Vem fan är det som hånar mej?!
"Jag vill ha en glittrig feststass - kitschig tiara, en urläcker blåsa av Versace och världens häftigaste dojjor till. ", knattrar hon ner ursinnigt. I samma sekund som hon smäller punkten på plats går det som en rysning från hårbotten till fotsulor.
Va´ i...? Hon rusar - så gott det nu går i stilettsandaletter - till hallspegeln.
En sån här fantastisk klänning skulle jag aldrig i livet kunna fantisera fram, andas hon till galadrottningen i spegeln. Det är bara Versace som kan skapa nåt sånt här.
Detta måste alltså vara sant!
Hon tar sandaletterna i händerna och rusar tillbaka till datorn och skriver:
"Jag vill vara pigg, glad och stark."
Plötsligt känner hon hur det stramar i ansiket och under en mikrosekund är hon rädd att hon drabbats av stroke. Det visar sej dock vara ett gigantiskt leende som enagerar varenda del av hennes starka energifyllda kropp. Hon skrattar högt och dansar jublande runt till en inre symfoni. Glittrar in i barnens sovrum och kysser dem en efter en.
Hon lämnar en svag doft av antistatiskt rengöringsmedel efter sej när hon svävar ut till datorn igen.
Hon blir lite skär över kinderna när hon lugnt och med stor omsorg formulerar sin tredje och sista önskan.
...
Morgonen efter sitter hon - fortfarande varm i hela kroppen - i bara morgonrocken på kökstrappan med en mugg té i handen. Blundar lycklig mot solen. Huden glöder stilla i gryningen.
- Morsan! Morsan, var är datorn? Mo...?!...Vem är HAN???
Usch - egentligen skulle de inte få ha nån dator när de grisar ner så, tänker hon.
Trots alla förmaningar att de inte får äta eller dricka vid datorn hittar hon chipsrester mellan tangentknapparna och kladdiga ringar efter dricksglas på bordet. För att inte tala om skärmen - ett dis av feta fingeravtryck. Hon lutar sej närmare för att artbestämma ett stort antal fläckar som är spridda över ytan.
Snor?
Plötsligt och helt utan förvarning kommer en störtflod av tårar. Skitsamma. De sover ändå alla tre. Hon är så jävla trött. Och så inihelvete ensam.
Helvetes förbannade otacksamma ungjävlar, fy fan vad de utnyttjar henne!
I samma sekund som hon tänkt den tanken är hon nära att kräkas av skuldkänslor.
Skärp dej för helvete! Hon snyter sej i våtservetten för rengöring av datorskärmar, drar fram en ny ur förpacknigen och börjar omsorgsfullt gnida glaset med trasan.
Hon gnider och gnuggar och gnider igen. Den översötade doften från rengöringsmedlet gör henne dåsig och omtöcknad. Men medens är hon klarvaken. Osynliga fingrar skriver på tangentbordet. Hon stirrar på texten som växer fram:
SKRIV TRE ÖNSKNINGAR. DE KOMMER ATT GÅ I UPPFYLLELSE OMGÅENDE.
Vem fan är det som hånar mej?!
"Jag vill ha en glittrig feststass - kitschig tiara, en urläcker blåsa av Versace och världens häftigaste dojjor till. ", knattrar hon ner ursinnigt. I samma sekund som hon smäller punkten på plats går det som en rysning från hårbotten till fotsulor.
Va´ i...? Hon rusar - så gott det nu går i stilettsandaletter - till hallspegeln.
En sån här fantastisk klänning skulle jag aldrig i livet kunna fantisera fram, andas hon till galadrottningen i spegeln. Det är bara Versace som kan skapa nåt sånt här.
Detta måste alltså vara sant!
Hon tar sandaletterna i händerna och rusar tillbaka till datorn och skriver:
"Jag vill vara pigg, glad och stark."
Plötsligt känner hon hur det stramar i ansiket och under en mikrosekund är hon rädd att hon drabbats av stroke. Det visar sej dock vara ett gigantiskt leende som enagerar varenda del av hennes starka energifyllda kropp. Hon skrattar högt och dansar jublande runt till en inre symfoni. Glittrar in i barnens sovrum och kysser dem en efter en.
Hon lämnar en svag doft av antistatiskt rengöringsmedel efter sej när hon svävar ut till datorn igen.
Hon blir lite skär över kinderna när hon lugnt och med stor omsorg formulerar sin tredje och sista önskan.
...
Morgonen efter sitter hon - fortfarande varm i hela kroppen - i bara morgonrocken på kökstrappan med en mugg té i handen. Blundar lycklig mot solen. Huden glöder stilla i gryningen.
- Morsan! Morsan, var är datorn? Mo...?!...Vem är HAN???
090324
En karaktär med en ovanlig fobi och en scen där det som utlöser fobin händer.
Patient: Det känns bra. Positivt!
Terapeut: ...
P: ...nej, hemskt nervös, spänd. Rädd.
T: Du känner dej rädd. Ändå har du valt att komma hit. Vad är det som gör att du valt att ta tag i ditt problem?
P: Jag...vi har skilt oss, min man och jag. Min före detta man, menar jag. Fast det är okej - eller inte okej, men det är inte för det jag är här. Men problemet är att det var ju han som hjälpte mej innan. Jag fixar det inte ensam.
T: ...
P: Alltså... på morgonen till exempel. Med att kolla min frisyr och smink och sånt. Och när jag skulle köpa kläder. Det finns ju snygga kläder på nätet som man kan prova hemma. För jag kan ju inte gå i affärer. Inte klädaffärer i alla fall. Mataffärer går bra, men inte grönsaks-och fruktavdelningen förstås. Men man måste ju prova kläderna och se hur man ser ut. Efter skilsmässan har jag använt filmkamera som jag har ställt upp. Äh, det låter så fånigt, men jag måste ju hitta på sätt...Och så kopplar jag den till datorn så att jag kan se mej själv på bild. Det fungerar hyfsat.
T:Vad är det som inte fungerar? Vad är det som du inte"fixar ensam"?
P: ...jag har inte sett mej själv i ögonen sedan jag var barn...jag vill...jag är snart fyrtio år...jag... vet du vad som är värst - det är inte att gå in på en offentlig toalett eller en simhall, för då vet jag ju att det finns fullt med speglar där inne, så då är jag förberedd och kan hålla för med båda händerna. - så här - så att jag bara ser som genom en tunnel rakt ner påfötterna. Det värsta är...det värsta är...som häromdan...
T: ...
P:...
T: Försök att andas llångsamt och djupt...Lyssna inåt...Lyssna på dina andetag. Koncentrera dej på hur de låter inuti dej...Vad är det som händer inuti dej just nu?...Känn efter hur du känner dej i kroppen just nu. Bara registrera det. Försök beskriva det.
P: ...
T: Bara beskriva. Du behöver inte sluta gråta eller sluta känna det du känner. Bara beskriv det.
P: ... det...dånar i öronen...det sticker i nacken och huvudet och... det känns som att jag ska... svimma...sprängas, hjärtat...svider...eller skaver och hackar...Mina händer darrar, nej skakar...från axlarna ner i armarna... luft..! jag kan knappt få luft... jag svettas som en... häst - stinker - svett MEN DET ÄR JU FÖR HELVETE LÖJLIGT!!! DET ÄR JU INTE ENS NU DET HÄNDER - DET VAR JU HÄROMDAN! FATTAR DU SÅ SJUK IHUVET JAG ÄR?!...jag...
T: Försök att inte döma dina upplevelser. Försök att bara beskriva det du upplever utan att döma. Berätta vad det var som hände häromdagen. Bara beskriv. Och om det blir för svårt att fortsätta berätta så gör du ett uppehåll ooch andas och registrerar vad som händer i din kropp. Utan att döma.
P: ...
T: ...
P: ...det var en jobbarkompis unge som var med på jobbet...alltså alla på jobbet vet att jag inte fixar speglar. De har till och med tagit bort den på en av toaletterna för min skull och hängt för gardiner för alla fönster så att de inte ska kunna spegla en när man går föbi...Men det är klart att dom pratar om det hemma.
Och så den här ungjäveln då ...Alltså - jag fattar att det inte var hennes fel...eller jo, förresten hon är faktiskt tie år...men hon...hon...Vi pratade lite sådär som man gör med ungar om skolan och sånt....och så... och så plötsligt... hon...hon...DET GÅR INTE! JAG KAN INTE!
T: Andas.
P: ...
T: Vad var det som hände, Susanne?
P: ...hon skulle väl skoja med mej eller testa om det var sant...hon...drog fram en stor spegel ur väskan och...en sån där sminkspegel som förstorar på ena sidan och är vanlig på andra...med handtag... hon...hon höll upp den framför mitt ansikte - så här nära...
T: ...
P: ...jag höll på att slå ihjäl henne.
T: ...
P: ...fast det var inte det som var meningen.
T: ...
P: Det var som att hjärnan blev alldeles bortfrätt. Helt tomt i huvet.
T: ...
P: Jag bara slog ju för att skydda mej själv...för att få bort spegeln... och sparkade också...och skrek. Som en idiot.
måndag 23 mars 2009
Första dagen på nya jobbet
2019
Hon drar ner den stickade mössan djupt över huvudet. Fryser i den snåla västkustvåren. Stampar med bortdomnade fötter. Hon slutar om en halvtimma.
Hon känner sej ganska nöjd med sin insats denna första arbetsdag. Kramar om handdatorn i fickan, med stela behandskade fingrar. Det gäller ju att visa att man är `uppmärksam, initiativrik och kreativ´, som det stod i platsannonsen.
Särskilt belåten är hon med dagens första uppdrag, då hon kunnat konstatera att "den för depression sjukskrivna 990718 Friberg sågs uppsluppet plocka snödroppar och leka med sitt barn på vägen till förskolan samt skratta och skoja med andra föräldrar utanför densamma, vilket torde rendera ett uppföljande samtal med sjukskrivande psykiater, vilken uppgivit att Friberg är `djupt deprimerad, på gränsen till apatisk´."
Kontrollen av 090323 Jönsson var dock lite olustig att tänka på eftersom barnet verkligen visade sej ha hög feber. Pojkens far var i upplösningstillstånd när hon ringt på dörren. Han stod med ett synbarligen medvetslöst uppsvullet barn i famnen och håret på ända och väntade på ambulansen. Han var ovillig att svara på hennes frågor om varför han ännu efter två dagars anmälan av vård av sjukt barn inte inkommit med intyg från skolan.
När hon backat nerför trappan igen var hon glad över kursen i Hantering av verbala och fysiska hot och personangrepp, som ingått i introduktionen till hennes nya arbete. Händelsen hade snart runnit av henne och hon kunde göra en enkel notering om att "barnets far vägrar uppge skäl för uteblivet inlämnande av blankett 4.37a. Om denna eller förklarande omständighet, ej kommit kassan tillhanda inom en vecka, bör utbetalning av tillfällig föräldrapenning ej tillstyrkas."
Nästa bevakningsuppdrag hade avlöpt bättre. Hon kunde anteckna att "760518 Karlsson iakttogs arbeta i sin trädgård från kl 9.12 till kl 10.07. Eftersom Karlsson till försäkringskassan uppgivit sig ha svåra ryggsmärtor, torde denna rapport ligga till grund för vidare utredning av huruvida ersättningsärendet ska avbrytas med eventuell återbetalnigsskyldighet med vite som följd."
Men höjdpunkten på denna hennes första dag som Försäkringskassans fältarbetare var det uppdrag hon nu slutfört.
"Bidragstagare 921102 Sunesson har denna eftermiddags kl 16.23 setts ta emot besök av den före detta sambon - 850613 Söderström - vilken Sunesson polisanmält för kvinnofridskränkning samt för misshandel av barnets gemensamma minderåriga dotter. Den uppgivna separationen ligger till grund för Försäkringskassans beslut om utbetalning av Bostadsbidrag för ensamstående förälder.
Fältarbetare nr 3298 anser att sannolika skäl för misstanke om grovt uppsåtligt bedrägeri föreligger, varför en kontroll Kategori 3 bör utföras i Sunessons hem. Kontrollen bör utföras nattetid för att utröna sanningshalten i Sunessons uppgivna civilstånd."
Klockan är fem. Hon knappar in sin kod i utloggningsprogrammet och går hem.
2019
Hon drar ner den stickade mössan djupt över huvudet. Fryser i den snåla västkustvåren. Stampar med bortdomnade fötter. Hon slutar om en halvtimma.
Hon känner sej ganska nöjd med sin insats denna första arbetsdag. Kramar om handdatorn i fickan, med stela behandskade fingrar. Det gäller ju att visa att man är `uppmärksam, initiativrik och kreativ´, som det stod i platsannonsen.
Särskilt belåten är hon med dagens första uppdrag, då hon kunnat konstatera att "den för depression sjukskrivna 990718 Friberg sågs uppsluppet plocka snödroppar och leka med sitt barn på vägen till förskolan samt skratta och skoja med andra föräldrar utanför densamma, vilket torde rendera ett uppföljande samtal med sjukskrivande psykiater, vilken uppgivit att Friberg är `djupt deprimerad, på gränsen till apatisk´."
Kontrollen av 090323 Jönsson var dock lite olustig att tänka på eftersom barnet verkligen visade sej ha hög feber. Pojkens far var i upplösningstillstånd när hon ringt på dörren. Han stod med ett synbarligen medvetslöst uppsvullet barn i famnen och håret på ända och väntade på ambulansen. Han var ovillig att svara på hennes frågor om varför han ännu efter två dagars anmälan av vård av sjukt barn inte inkommit med intyg från skolan.
När hon backat nerför trappan igen var hon glad över kursen i Hantering av verbala och fysiska hot och personangrepp, som ingått i introduktionen till hennes nya arbete. Händelsen hade snart runnit av henne och hon kunde göra en enkel notering om att "barnets far vägrar uppge skäl för uteblivet inlämnande av blankett 4.37a. Om denna eller förklarande omständighet, ej kommit kassan tillhanda inom en vecka, bör utbetalning av tillfällig föräldrapenning ej tillstyrkas."
Nästa bevakningsuppdrag hade avlöpt bättre. Hon kunde anteckna att "760518 Karlsson iakttogs arbeta i sin trädgård från kl 9.12 till kl 10.07. Eftersom Karlsson till försäkringskassan uppgivit sig ha svåra ryggsmärtor, torde denna rapport ligga till grund för vidare utredning av huruvida ersättningsärendet ska avbrytas med eventuell återbetalnigsskyldighet med vite som följd."
Men höjdpunkten på denna hennes första dag som Försäkringskassans fältarbetare var det uppdrag hon nu slutfört.
"Bidragstagare 921102 Sunesson har denna eftermiddags kl 16.23 setts ta emot besök av den före detta sambon - 850613 Söderström - vilken Sunesson polisanmält för kvinnofridskränkning samt för misshandel av barnets gemensamma minderåriga dotter. Den uppgivna separationen ligger till grund för Försäkringskassans beslut om utbetalning av Bostadsbidrag för ensamstående förälder.
Fältarbetare nr 3298 anser att sannolika skäl för misstanke om grovt uppsåtligt bedrägeri föreligger, varför en kontroll Kategori 3 bör utföras i Sunessons hem. Kontrollen bör utföras nattetid för att utröna sanningshalten i Sunessons uppgivna civilstånd."
Klockan är fem. Hon knappar in sin kod i utloggningsprogrammet och går hem.
söndag 22 mars 2009
Om en sak i rummet och hur den hamnade där
Hon kände en iskall tankeskärpa när hon inventerade förödelsen i rummet. Det var inte så farligt ändå.
De trasiga böckerna och hennes egna sönderrivna kläder kunde hon bränna i kaminen. Hon måste leta fram nya ramar till de nervälta fotografierna. Möblerna skulle hon hinna laga hjälpligt innan gryningen.
Och så var det kroppen.
Den såg ut som en sprattelgubbe där den låg med lemmarna pekande i konstiga riktningar på golvet bland barnens leksaker. Sprattelgubbe var också det ord som farit genom hennes huvud när kroppen hade ryckt spastiskt i dödsögonblicket.
Utan medkänsla eller ånger konstaterade hon att han inte kunde ha varit mer än fjorton, femton år gammal. Liten och mager. Bra. Han skulle inte vara svår att förflytta.
På fötterna ett par smutsiga gymnastikskor. Tajta svarta jeans. Svart bomullsjacka.
Anlestdragen såg hon inte eftersom han låg på mage och den ena ansiktshalvan vilade på golvet. Den andra fanns inte längre. Den var mosad av skomakarjärnet och ersatt av en geléartad klibbig sörja. Det bubblade fortfarande fram blod genom det tjocka rufsiga svarta hårmassan.
Hon skulle aldrig bry sej om att ta reda på vem han var eller varför han brutit sej in hos dem. Hon skulle leva resten av sitt liv som det hondjur hon förvandlats till i det ögonblick hon insåg att barnens liv var i fara. Denna insikt fyllde henne med trygghet och lugn.
Stiletten - som han tappat i fallet låg vid hennes fötter. Hon log när hon böjde sej ner och lyfte upp den, torkade av bladet mot nattlinnet och fällde in det i det svarta skaftet.
Stiletten - skulle hon spara som ett minne.
Hon kände en iskall tankeskärpa när hon inventerade förödelsen i rummet. Det var inte så farligt ändå.
De trasiga böckerna och hennes egna sönderrivna kläder kunde hon bränna i kaminen. Hon måste leta fram nya ramar till de nervälta fotografierna. Möblerna skulle hon hinna laga hjälpligt innan gryningen.
Och så var det kroppen.
Den såg ut som en sprattelgubbe där den låg med lemmarna pekande i konstiga riktningar på golvet bland barnens leksaker. Sprattelgubbe var också det ord som farit genom hennes huvud när kroppen hade ryckt spastiskt i dödsögonblicket.
Utan medkänsla eller ånger konstaterade hon att han inte kunde ha varit mer än fjorton, femton år gammal. Liten och mager. Bra. Han skulle inte vara svår att förflytta.
På fötterna ett par smutsiga gymnastikskor. Tajta svarta jeans. Svart bomullsjacka.
Anlestdragen såg hon inte eftersom han låg på mage och den ena ansiktshalvan vilade på golvet. Den andra fanns inte längre. Den var mosad av skomakarjärnet och ersatt av en geléartad klibbig sörja. Det bubblade fortfarande fram blod genom det tjocka rufsiga svarta hårmassan.
Hon skulle aldrig bry sej om att ta reda på vem han var eller varför han brutit sej in hos dem. Hon skulle leva resten av sitt liv som det hondjur hon förvandlats till i det ögonblick hon insåg att barnens liv var i fara. Denna insikt fyllde henne med trygghet och lugn.
Stiletten - som han tappat i fallet låg vid hennes fötter. Hon log när hon böjde sej ner och lyfte upp den, torkade av bladet mot nattlinnet och fällde in det i det svarta skaftet.
Stiletten - skulle hon spara som ett minne.
lördag 21 mars 2009
Om en bra idé
Det var en briljant idé. En alldeles förträfflig, lysande lösning.
Han tog sej inte tid att tända lampan utan kastade sej ur sängen för att skriva ner den innan den försvann. Han rusade ut ur sovrummet i riktning mot arbetsrummet, men halkade på en olyckligt placerad trasmatta.
Hjälplöst famlande med armar och ben, störtade han utför trappan och krossade huvudet mot dess nedersta avsats.
Men det hade varit en fantastisk idé.
Det var en briljant idé. En alldeles förträfflig, lysande lösning.
Han tog sej inte tid att tända lampan utan kastade sej ur sängen för att skriva ner den innan den försvann. Han rusade ut ur sovrummet i riktning mot arbetsrummet, men halkade på en olyckligt placerad trasmatta.
Hjälplöst famlande med armar och ben, störtade han utför trappan och krossade huvudet mot dess nedersta avsats.
Men det hade varit en fantastisk idé.
fredag 20 mars 2009
Om en resa - berättat ur två olika perspektiv
Thailand, Afrika, Nya Zeeland, Neptunus eller Månen...
Ellen ligger kvar i värmen under duntäcket och funderar. I fantasin har hon under några få vakna morgonminuter besökt fler länder och världar än de flesta vet finns.
- Mamma! Kan vi åka till Turkiet? Hilda har vart hos polisen och fått pass. Vad är ett pass? Du vet min magdanskjol med pengarna som dinglar - den där turkosa? Jo, jag behöver en till sån och man kan köpa såna i Turkiet. Fast en annan färg den här gången. Finns det pyramider i Egypten på riktigt? Åker man flygplan eller tåg dit? Jag vill helst åka flygplan. Får man sova i flygplanet då? Men tåg går också bra. Vet du jag ska faktiskt forska om Egypten idag. Joel säger att det finns kungskobror i Thailand utanför glasburar. Dit vill inte jag åka!
- Havregrynsgröt eller mannagrynsgröt?
- Kan vi inte hälsa på Lea i England snart? Och stanna hos dom i..tja...kanske två veckor? Hello, my name is Ellen. Whatcha name? How are you? ITS MY LIFE AND I DO WHAT I FEEL RIGHT!
Plötsligt har Ellen förvandlats till Amy Diamond och dansar med utmanande blick omkring på golvet med en liten Harry Potter-figur som mikrofon.
...
Joel säger att det finns kungskobror i Thailand - som inte är i glasburar. Dit vill INTE jag åka! Dom är skitgiftiga. Jag hatar ormar. Fast spindlar mest. Jag vill åka till Turkiet. Jag har en turkos magdanskjol med pengar som dinglar. Fast inte riktiga då förstås. Jag behöver en till sån och man kan köpa dom i Turkiet. Det finns vulkaner där också. Jag vill gärna se en vulkan på riktigt. Som sprutar lava. Hilda har varit hos polisen och hämtat ett pass. Det måste man ha så att man kommer till rätt land när man ska hem igen. Annars kan dom skicka en till vilket land som helst. Tänk om man blev skickad till Egypten istället. Där finns pyramiderna. Dom är triljarders år gamla och byggdes långt nere under sanden och först nu börjar dom komma upp. Åker man flygplan eller tåg till Egypten? Hoppas flygplan och att man får sova i planet. Fast tåg går också bra. Hello my name is Ellen. Jag har en kompis i England som heter Lea. Egentligen är det två kompisar för hon har en lillebror också fast jag gillar inte honom så mycket. Henne vill jag åka till och stanna i typ två veckor. Fast det går bra med en månad också. Whatcha name? How are you? Vi har engelska på fredagssamlingen i bland. Amy Diamond heter på engelska och sjunger på engelska fast hon är från Sverige. ITS MY LIFE AND I DO WHAT I FEEL RIGHT!
Thailand, Afrika, Nya Zeeland, Neptunus eller Månen...
Ellen ligger kvar i värmen under duntäcket och funderar. I fantasin har hon under några få vakna morgonminuter besökt fler länder och världar än de flesta vet finns.
- Mamma! Kan vi åka till Turkiet? Hilda har vart hos polisen och fått pass. Vad är ett pass? Du vet min magdanskjol med pengarna som dinglar - den där turkosa? Jo, jag behöver en till sån och man kan köpa såna i Turkiet. Fast en annan färg den här gången. Finns det pyramider i Egypten på riktigt? Åker man flygplan eller tåg dit? Jag vill helst åka flygplan. Får man sova i flygplanet då? Men tåg går också bra. Vet du jag ska faktiskt forska om Egypten idag. Joel säger att det finns kungskobror i Thailand utanför glasburar. Dit vill inte jag åka!
- Havregrynsgröt eller mannagrynsgröt?
- Kan vi inte hälsa på Lea i England snart? Och stanna hos dom i..tja...kanske två veckor? Hello, my name is Ellen. Whatcha name? How are you? ITS MY LIFE AND I DO WHAT I FEEL RIGHT!
Plötsligt har Ellen förvandlats till Amy Diamond och dansar med utmanande blick omkring på golvet med en liten Harry Potter-figur som mikrofon.
...
Joel säger att det finns kungskobror i Thailand - som inte är i glasburar. Dit vill INTE jag åka! Dom är skitgiftiga. Jag hatar ormar. Fast spindlar mest. Jag vill åka till Turkiet. Jag har en turkos magdanskjol med pengar som dinglar. Fast inte riktiga då förstås. Jag behöver en till sån och man kan köpa dom i Turkiet. Det finns vulkaner där också. Jag vill gärna se en vulkan på riktigt. Som sprutar lava. Hilda har varit hos polisen och hämtat ett pass. Det måste man ha så att man kommer till rätt land när man ska hem igen. Annars kan dom skicka en till vilket land som helst. Tänk om man blev skickad till Egypten istället. Där finns pyramiderna. Dom är triljarders år gamla och byggdes långt nere under sanden och först nu börjar dom komma upp. Åker man flygplan eller tåg till Egypten? Hoppas flygplan och att man får sova i planet. Fast tåg går också bra. Hello my name is Ellen. Jag har en kompis i England som heter Lea. Egentligen är det två kompisar för hon har en lillebror också fast jag gillar inte honom så mycket. Henne vill jag åka till och stanna i typ två veckor. Fast det går bra med en månad också. Whatcha name? How are you? Vi har engelska på fredagssamlingen i bland. Amy Diamond heter på engelska och sjunger på engelska fast hon är från Sverige. ITS MY LIFE AND I DO WHAT I FEEL RIGHT!
onsdag 18 mars 2009
090318 om vatten
Hon satt på bassängkanten och frös. Det var en rehabiliteringsbassäng med extra varmt vatten, men hon frös ändå.
Det berodde på att kylan kom inifrån hjärtat, som var krampartat stillastående av rädsla.
Hon hade varit sjukskriven ett halvår på grund av sina kraftiga ångest. Den band henne vid hemmet. Vissa dagar klarade hon inte ens av att gå och hämta posten. Den var så stor, så enorm och oöverskådlig.
Det var då hon kommit på att hon skulle börja med att inrikta sej på en tydligt avgränsad ångesthärd. Vattenskräcken var perfekt för detta ändamål. Om hon lärde sej att hantera den, så kanske hon kunde lära sej ett tillvägagångssätt för att hantera de andra ångesthärdarna i livet - en efter en.
Här satt hon nu. Öga mot öga med sin ångest.
Tårarna rann innanför simglasögonen.
...
Tio tjugominuterslektioner senare simmar hon utan minsta spår av rädsla. Hon simmar dessutom vackert och med kärlek till elementet. Både över och under vattenytan. Hon dyker och hon skrattar och hon till och med sjunger under vattnet.
Hon går varje dag till simhallen.
En dag simmar hon tre mil. Hon får ont i höfterna, men inte ångest.
Länge är hon rädd att vattenskräcken ska ligga på lur och kasta sej över henne igen. Men den gör inte det.
Den är borta.
Hon satt på bassängkanten och frös. Det var en rehabiliteringsbassäng med extra varmt vatten, men hon frös ändå.
Det berodde på att kylan kom inifrån hjärtat, som var krampartat stillastående av rädsla.
Hon hade varit sjukskriven ett halvår på grund av sina kraftiga ångest. Den band henne vid hemmet. Vissa dagar klarade hon inte ens av att gå och hämta posten. Den var så stor, så enorm och oöverskådlig.
Det var då hon kommit på att hon skulle börja med att inrikta sej på en tydligt avgränsad ångesthärd. Vattenskräcken var perfekt för detta ändamål. Om hon lärde sej att hantera den, så kanske hon kunde lära sej ett tillvägagångssätt för att hantera de andra ångesthärdarna i livet - en efter en.
Här satt hon nu. Öga mot öga med sin ångest.
Tårarna rann innanför simglasögonen.
...
Tio tjugominuterslektioner senare simmar hon utan minsta spår av rädsla. Hon simmar dessutom vackert och med kärlek till elementet. Både över och under vattenytan. Hon dyker och hon skrattar och hon till och med sjunger under vattnet.
Hon går varje dag till simhallen.
En dag simmar hon tre mil. Hon får ont i höfterna, men inte ångest.
Länge är hon rädd att vattenskräcken ska ligga på lur och kasta sej över henne igen. Men den gör inte det.
Den är borta.
090317 om en grönsak
Ensamheten nådde sin lägsta punkt en lördagkväll i december.
Han föreställde sej hur alla andra samlades innanför glöggimmiga fönsterrutor och skrattade och myste.
Själv satt han ensam vid sitt nakna köksbord och tittade på de sorgliga resterna av dagens middag. Färdigportioner var inte kul. Men idag hade han kompletterat den med en plaststrut med holländska rädisor som han hittat i grönsaksdisken och hade satt i sej allihop utom en.
Han älskade den speciella konsistensen och den kryddiga skarpa smaken. De röda runda små kloten med sin vita svans var dessutom vackra och påminde om sommaren.
Han hade klämt försiktigt på rädisorna och tyckt att de var lite väl svampiga och därför omsorgsfullt lagt dem i en liten skål med vatten, för att de skulle suga i sej vätska och återfå rätt hårdhet.
Han hade doppat dem i salt och låtit smakblandningen krusa smaklökarna på tungan.
Nu var han trött. Vemodig, ensam och trött. Han sköt undan tallriken och vilade huvudet på korslagda armar. En liten slummer, en liten liten slummer...Han sjönk djupare ner i tröttheten. Han skulle just kliva över sömntröskeln när han hörde en liten röst som harklade sej:
- Hoi, hoe gaat het met u?
Han lyfte förvirrat på huvudet och såg sej omkring. Han var ju ensam. Hade han drömt?
- Hoi! Hello?
Han stirrade förvirrat på grönsaksfatet framför sej. Det kunde inte vara möjligt. Han drog fatet till sej så att den lilla ensamma rädisan kom i rullning.
-Wooooojojoj!
Han lutade sej närmare.
- Hoi!
- Hej, svarade han utan att reflektera över att han inlett en konversation med en grönsak.
- Do you speak english?
En röd liten grönsak som talade engelska med holländsk brytning.
Ensamheten nådde sin lägsta punkt en lördagkväll i december.
Han föreställde sej hur alla andra samlades innanför glöggimmiga fönsterrutor och skrattade och myste.
Själv satt han ensam vid sitt nakna köksbord och tittade på de sorgliga resterna av dagens middag. Färdigportioner var inte kul. Men idag hade han kompletterat den med en plaststrut med holländska rädisor som han hittat i grönsaksdisken och hade satt i sej allihop utom en.
Han älskade den speciella konsistensen och den kryddiga skarpa smaken. De röda runda små kloten med sin vita svans var dessutom vackra och påminde om sommaren.
Han hade klämt försiktigt på rädisorna och tyckt att de var lite väl svampiga och därför omsorgsfullt lagt dem i en liten skål med vatten, för att de skulle suga i sej vätska och återfå rätt hårdhet.
Han hade doppat dem i salt och låtit smakblandningen krusa smaklökarna på tungan.
Nu var han trött. Vemodig, ensam och trött. Han sköt undan tallriken och vilade huvudet på korslagda armar. En liten slummer, en liten liten slummer...Han sjönk djupare ner i tröttheten. Han skulle just kliva över sömntröskeln när han hörde en liten röst som harklade sej:
- Hoi, hoe gaat het met u?
Han lyfte förvirrat på huvudet och såg sej omkring. Han var ju ensam. Hade han drömt?
- Hoi! Hello?
Han stirrade förvirrat på grönsaksfatet framför sej. Det kunde inte vara möjligt. Han drog fatet till sej så att den lilla ensamma rädisan kom i rullning.
-Wooooojojoj!
Han lutade sej närmare.
- Hoi!
- Hej, svarade han utan att reflektera över att han inlett en konversation med en grönsak.
- Do you speak english?
En röd liten grönsak som talade engelska med holländsk brytning.
tisdag 17 mars 2009
090316 om att fullfölja en plan
Hon snurrade tändstickan mellan höger tumme och långfinger. Fram och tillbaka.
En hisnande maktkänsla. Att utplåna sitt förflutna.
Hon undrade om det var så det skulle kännas efteråt. Som om all dåtid var borta och hon skulle kunna börja om. Hon trodde inte det.
Det var inte heller det som var målet. Hon ville bara försöka göra livet enklare och mer begripligt för hennes dotter än det varit för henne själv.
Ingen vet när hon dör, men man kan ta ansvar för vad man lämnar efter sej, resonerade hon.
Det var så mycket som inte behövde föras vidare. Flickan kände ju henne som den hon var idag. Varför komplicera den bilden?
Det var svårt. Men hon hade bestämt sej långt tidigare.
Hon drog tändstickan mot plånet. Lågan slog genast upp. Hon förde den mot traven med dagböcker i zinkbaljan framför sej.
Hon snurrade tändstickan mellan höger tumme och långfinger. Fram och tillbaka.
En hisnande maktkänsla. Att utplåna sitt förflutna.
Hon undrade om det var så det skulle kännas efteråt. Som om all dåtid var borta och hon skulle kunna börja om. Hon trodde inte det.
Det var inte heller det som var målet. Hon ville bara försöka göra livet enklare och mer begripligt för hennes dotter än det varit för henne själv.
Ingen vet när hon dör, men man kan ta ansvar för vad man lämnar efter sej, resonerade hon.
Det var så mycket som inte behövde föras vidare. Flickan kände ju henne som den hon var idag. Varför komplicera den bilden?
Det var svårt. Men hon hade bestämt sej långt tidigare.
Hon drog tändstickan mot plånet. Lågan slog genast upp. Hon förde den mot traven med dagböcker i zinkbaljan framför sej.
onsdag 11 mars 2009
090311 Instruktionshandling för alla typer av själar
För att själen ska fungera tillfredsställande under hela garantitiden, vänligen iaktta nedanstående enkla skötselinstruktioner.
1. Tag väl vara på dess förvaringskärl genom följande dagliga omvårdnad:
1.1. Låt förvaringskärlet sova nattetid minst sju timmar varje dygn.
1.2. Se noga till att kärlet får sin dagliga dos av allsidig näring och rörelse. Tag gärna kontakt med rådgivare för att anpassa kost och motionsform, som passar just detta kärls tarmsystem respektive fysiska kapacitet.
1.3. Lägg dagligen en omsorgsfull hand vid kärlets yttre, så att dess utsida utsänder en reflektion och doft av själen inuti den.
Observera! För att undvika långvarig eller permanent skada på kärlet - skapa snarast möjligheter till återhämtning om någon eller alla ovanstående punkter åsidosatts.
2. För själens omvårdnad följ nedanstående rekommendationer:
2.1. Låt alltid knappen för lyssningsfunktionen vara intryckt i läge "på". (Vid svåra själsliga sjukdomstillstånd se särskild instrukiton för detta.)
2.2. Låt alltid reglagen för självkärlek, självrespekt och självtillit stå i läge "högsta effekt".
2.3. Kontrollera dagligen att funktionen för utgivande och mottagande av kärlek och omsorg är balanserad, så att pilen rör sig inom det röda fältet, men aldrig tillåts slå över i svart eller blått fält.
2.4. Var uppmärksam på det automatiska skyddsystemet, så att det är rätt inställt och träder i funktion vid gränsöverträdelse av egen eller annans själ.
2.5. Lyssna in vilken som är lämplig dosering och form, vad gäller intag av, samt uttryck för, själsliga upplevelser i just din själs fall.
Observera att denna dosering kan ändras över tid. Detta är ingenting att oras över, så länge man lyssnar till sin egen själs behov, och inte sammanblandar det med andras.
Varning:
Stäng aldrig av lyssningsfunktionen som är kopplad till din själ.
En långvarig avstängning av denna kan ge bestående och ödesdigra skador på dess funktion. Påbörja genast reparationsarbete enligt punkt 1 och 2 ovan, om sådan skada skulle ha uppstått.
För skador som uppstått på själen på grund av egen oaktsamhet, utgår ingen ersättning. För skador som uppstått till följd av utomståendes uppsåt eller icke uppsåt, utgår heller ingen ersättning.
Däremot finns möjligheten, att ansöka om egen och andras förståelse och medkänsla, vilka finns i olika utföranden och anses ha en tillfälligt sammanhållande effekt.
Vi vill dock betona att en skadad själ - oavsett hur skadan uppkommit - är mycket svårreparabel.
Då många skador uppstår redan under tidig barndom, rekommenderas att stor omsorg nedlägges på att dagligen vårda själen enligt punkt 1 och 2 ovan, under återstoden av jordelivet.
Vi önskar er mycket nöje med er själ!
För att själen ska fungera tillfredsställande under hela garantitiden, vänligen iaktta nedanstående enkla skötselinstruktioner.
1. Tag väl vara på dess förvaringskärl genom följande dagliga omvårdnad:
1.1. Låt förvaringskärlet sova nattetid minst sju timmar varje dygn.
1.2. Se noga till att kärlet får sin dagliga dos av allsidig näring och rörelse. Tag gärna kontakt med rådgivare för att anpassa kost och motionsform, som passar just detta kärls tarmsystem respektive fysiska kapacitet.
1.3. Lägg dagligen en omsorgsfull hand vid kärlets yttre, så att dess utsida utsänder en reflektion och doft av själen inuti den.
Observera! För att undvika långvarig eller permanent skada på kärlet - skapa snarast möjligheter till återhämtning om någon eller alla ovanstående punkter åsidosatts.
2. För själens omvårdnad följ nedanstående rekommendationer:
2.1. Låt alltid knappen för lyssningsfunktionen vara intryckt i läge "på". (Vid svåra själsliga sjukdomstillstånd se särskild instrukiton för detta.)
2.2. Låt alltid reglagen för självkärlek, självrespekt och självtillit stå i läge "högsta effekt".
2.3. Kontrollera dagligen att funktionen för utgivande och mottagande av kärlek och omsorg är balanserad, så att pilen rör sig inom det röda fältet, men aldrig tillåts slå över i svart eller blått fält.
2.4. Var uppmärksam på det automatiska skyddsystemet, så att det är rätt inställt och träder i funktion vid gränsöverträdelse av egen eller annans själ.
2.5. Lyssna in vilken som är lämplig dosering och form, vad gäller intag av, samt uttryck för, själsliga upplevelser i just din själs fall.
Observera att denna dosering kan ändras över tid. Detta är ingenting att oras över, så länge man lyssnar till sin egen själs behov, och inte sammanblandar det med andras.
Varning:
Stäng aldrig av lyssningsfunktionen som är kopplad till din själ.
En långvarig avstängning av denna kan ge bestående och ödesdigra skador på dess funktion. Påbörja genast reparationsarbete enligt punkt 1 och 2 ovan, om sådan skada skulle ha uppstått.
För skador som uppstått på själen på grund av egen oaktsamhet, utgår ingen ersättning. För skador som uppstått till följd av utomståendes uppsåt eller icke uppsåt, utgår heller ingen ersättning.
Däremot finns möjligheten, att ansöka om egen och andras förståelse och medkänsla, vilka finns i olika utföranden och anses ha en tillfälligt sammanhållande effekt.
Vi vill dock betona att en skadad själ - oavsett hur skadan uppkommit - är mycket svårreparabel.
Då många skador uppstår redan under tidig barndom, rekommenderas att stor omsorg nedlägges på att dagligen vårda själen enligt punkt 1 och 2 ovan, under återstoden av jordelivet.
Vi önskar er mycket nöje med er själ!
tisdag 10 mars 2009
090310 om att äga
Djupt inne i romanens mitt stöter man på ett egendomligt äldre par.
De är klädda i grå paltor och lindor, som de svept om sina kroppar. De vandrar med tunga steg, sida vid sida, på en gammal väg som slingrar sej genom en mörk skog.
De går tysta med jämna, strävsamma steg.
Mellan sig bär de en otymplig säck. Den är deras enda ägodel.
Säcken måste de gemensamt föra med sej hela vägen. Ingen av dem äger den ensam. Ingen av dem kan bära den ensam.
Ibland stannar de och vilar. Släpper säcken varligt till marken. Sträcker ut sina böjda ryggar under tystnad. De ser inte mycket på varandra. Inte heller på säcken.
Så tar de tag i var sitt hörn igen och lyfter.
Dera händer är grova och förvärkta.
Vägen är lång.
Jag skulle vilja sätta mej ner och skriva och inte sluta förrän jag berättat mej fram till den sida där de kommer gående. Jag vill veta varifrån de kommit och vart de är på väg.
Jag skulle vilja fråga dem vad som finns i säcken de för med sej. Deras enda ägodel.
Djupt inne i romanens mitt stöter man på ett egendomligt äldre par.
De är klädda i grå paltor och lindor, som de svept om sina kroppar. De vandrar med tunga steg, sida vid sida, på en gammal väg som slingrar sej genom en mörk skog.
De går tysta med jämna, strävsamma steg.
Mellan sig bär de en otymplig säck. Den är deras enda ägodel.
Säcken måste de gemensamt föra med sej hela vägen. Ingen av dem äger den ensam. Ingen av dem kan bära den ensam.
Ibland stannar de och vilar. Släpper säcken varligt till marken. Sträcker ut sina böjda ryggar under tystnad. De ser inte mycket på varandra. Inte heller på säcken.
Så tar de tag i var sitt hörn igen och lyfter.
Dera händer är grova och förvärkta.
Vägen är lång.
Jag skulle vilja sätta mej ner och skriva och inte sluta förrän jag berättat mej fram till den sida där de kommer gående. Jag vill veta varifrån de kommit och vart de är på väg.
Jag skulle vilja fråga dem vad som finns i säcken de för med sej. Deras enda ägodel.
måndag 9 mars 2009
090309 om att ta en risk
- Jag är lessen om du är besviken, sa han om kliade sej besvärat i hårbotten, på halsen i armhålan och på magen.
Hon tyckte att alla i restaurangen stirrade på dem.
Till och med den långkokta fläskkarrén på hennes tallrik tycktes vrida sej i rödvinssåsen för att kunna betrakta honom noggrannare
- Besviken? var allt hon fick fram.
Hennes kortfattade svar berodde delvis på att hon hade upphört med att tugga, när han klivit fram till hennes bord. Detta i sin tur medförde att en försvarlig bit av nämnda långkokta köttstycke befann sej i hennes mun tillsammans med ett par bitar rostad potatis, alltsammans ännu tämligen obearbetat.
Men huvudorsaken till hennes fåordighet, var att hon var mållös.
Hon tuggade. Han kliade sej.
Bakom örat, på höger armbåge och på näsan.
- Jag blev så nervös, försökte han förklara. Efter alla mejl. Att du skulle bli besviken om du fick en bild på mej. Jag tänkte att om jag skickar ett foto på min polare istället så kunde jag smyga hit kolla in dej. Jag menar - om jag hade känt att nej, det funkar inte med oss, så hade jag bara stuckit härifrån och messat att jag blivit sjuk...Eller nåt. Och besparat oss båda två ett jobbigt...möte.
Hon hade nu kommit så pass långt med sitt tuggande, att hon - om än med viss svårighet - kunde börja svälja delar av det processade köttet. Det räckte för att hon skulle kunna forma ytterligare ett ord:
- Jobbigt?
Han kliade sej på struphuvudet, i knävecket och på ena handryggen.
Nu svimmar han, tänkte hon, eller kräks.
- Är det okej om jag dricker lite av ditt vatten? fortsatte han och lyfte vattenglaset till sin mun.
Hon betraktade hans guppande struphuvud. Ett - två- tre - fyra - fem - sex - sju.
Är jag med om detta? tänkte hon. Eller hittar jag på det?
Han ställde tillbaka det tomma glaset på bordet och dunsade ner på stolen mittemot henne.
Han hade slutat klia sej. Lutade sej fram över bordet och sträckte fram handflatorna mot henne. Vädjande.
- Här är jag, sa han. Strulig. Konstig. Rädd. Tänker för mycket - och framför allt - tänker fel. Gör fel. Säger fel. Men jag menade inget illa. Jag ville väl.
Hon svalde ner det sista av tuggan som tumlat runt i hennes mun.
Hon betraktade hans öppna handflator, på vardera sidan om fläskkarén. Hon föreställde sej att den kände sej nöjd med att plötsligt ha hamnat i händelsernas centrum.
Hennes blick vandrade uppför hans seniga armar, veka axlar och den mörkt skäggstubbiga kinden. Och stannade inte förrän den nått hans ögon.
Som var de vackraste hon sett.
- Men - om jag inte vill ta dej tillbaka då?
-...jag tänkte att...den risken får jag ta.
- Jag är lessen om du är besviken, sa han om kliade sej besvärat i hårbotten, på halsen i armhålan och på magen.
Hon tyckte att alla i restaurangen stirrade på dem.
Till och med den långkokta fläskkarrén på hennes tallrik tycktes vrida sej i rödvinssåsen för att kunna betrakta honom noggrannare
- Besviken? var allt hon fick fram.
Hennes kortfattade svar berodde delvis på att hon hade upphört med att tugga, när han klivit fram till hennes bord. Detta i sin tur medförde att en försvarlig bit av nämnda långkokta köttstycke befann sej i hennes mun tillsammans med ett par bitar rostad potatis, alltsammans ännu tämligen obearbetat.
Men huvudorsaken till hennes fåordighet, var att hon var mållös.
Hon tuggade. Han kliade sej.
Bakom örat, på höger armbåge och på näsan.
- Jag blev så nervös, försökte han förklara. Efter alla mejl. Att du skulle bli besviken om du fick en bild på mej. Jag tänkte att om jag skickar ett foto på min polare istället så kunde jag smyga hit kolla in dej. Jag menar - om jag hade känt att nej, det funkar inte med oss, så hade jag bara stuckit härifrån och messat att jag blivit sjuk...Eller nåt. Och besparat oss båda två ett jobbigt...möte.
Hon hade nu kommit så pass långt med sitt tuggande, att hon - om än med viss svårighet - kunde börja svälja delar av det processade köttet. Det räckte för att hon skulle kunna forma ytterligare ett ord:
- Jobbigt?
Han kliade sej på struphuvudet, i knävecket och på ena handryggen.
Nu svimmar han, tänkte hon, eller kräks.
- Är det okej om jag dricker lite av ditt vatten? fortsatte han och lyfte vattenglaset till sin mun.
Hon betraktade hans guppande struphuvud. Ett - två- tre - fyra - fem - sex - sju.
Är jag med om detta? tänkte hon. Eller hittar jag på det?
Han ställde tillbaka det tomma glaset på bordet och dunsade ner på stolen mittemot henne.
Han hade slutat klia sej. Lutade sej fram över bordet och sträckte fram handflatorna mot henne. Vädjande.
- Här är jag, sa han. Strulig. Konstig. Rädd. Tänker för mycket - och framför allt - tänker fel. Gör fel. Säger fel. Men jag menade inget illa. Jag ville väl.
Hon svalde ner det sista av tuggan som tumlat runt i hennes mun.
Hon betraktade hans öppna handflator, på vardera sidan om fläskkarén. Hon föreställde sej att den kände sej nöjd med att plötsligt ha hamnat i händelsernas centrum.
Hennes blick vandrade uppför hans seniga armar, veka axlar och den mörkt skäggstubbiga kinden. Och stannade inte förrän den nått hans ögon.
Som var de vackraste hon sett.
- Men - om jag inte vill ta dej tillbaka då?
-...jag tänkte att...den risken får jag ta.
söndag 8 mars 2009
090308 Tiden stod stilla när...
Hon släppte taget om spaken när hon fört den till "off"-läget.
Vände sej om.
Det hade blivit alldeles tyst.
Det fungerade alltså.
Hon gick ut ur rummet, stängde dörren bakom sej och tog sej ner för den långa sprialtrappan.
Det var omöjligt att avgöra om hon rörde sej fort eller långsamt, eftersom allt som kunde relateras till tid hade upphört.
Väl nere på marken funderade hon på hur hon skulle hitta tillbaka till detta egendomliga torn. Hon låste porten och stoppade nyckeln i jeansfickan.
Hon hade mycket att uträtta.
Suckade förvirrad.
Vad skulle hon göra först, när det inte fanns något nu och inget senare?
Hon hade all tid i världen.
Hon hade ingen tid alls.
Hon släppte taget om spaken när hon fört den till "off"-läget.
Vände sej om.
Det hade blivit alldeles tyst.
Det fungerade alltså.
Hon gick ut ur rummet, stängde dörren bakom sej och tog sej ner för den långa sprialtrappan.
Det var omöjligt att avgöra om hon rörde sej fort eller långsamt, eftersom allt som kunde relateras till tid hade upphört.
Väl nere på marken funderade hon på hur hon skulle hitta tillbaka till detta egendomliga torn. Hon låste porten och stoppade nyckeln i jeansfickan.
Hon hade mycket att uträtta.
Suckade förvirrad.
Vad skulle hon göra först, när det inte fanns något nu och inget senare?
Hon hade all tid i världen.
Hon hade ingen tid alls.
lördag 7 mars 2009
090307 citat ur en roman, med en ny fortsättning
Efter tjugo sekunder lugnade jag ner mej och försökte komma på ett sätt att återuppta samtalet.
Att det var exakt tjugo sekunder vet jag, eftersom det hängde en gigantisk klocka av äldre skolmodell precis bakom honom.
Man hörde verkligen hur sekunderna suckade sej fram.
Tjugo sekunder är en mycket mycket lång tid.
Han stirrade på mej.
Jag sökte i hans blick efter en reaktion på mitt spontana infall, men kunde inte se någon. Chock, möjligen. Själv försökte jag anlägga en min av att det var ett helt normalt yttrande jag fällt.
Men det var onekligen lite svårt att återföra samtalet till val av linoleumplattor.
- Den här färgen blir bra, sa jag och ryckte åt mej en rödspräcklig ruta ur högen som han spridit ut på golvet framför oss. Jag tar tio såna och tio av den där ljusa - det borde väl räcka till tre kvadratmeter?
Han blinkade. Han svalde. Han harklade sej. Sedan sa han:
- Jag blev väldigt glad över ditt förslag. Lite... överrumplad bara. Jag... Men du... kan vi inte börja med att ta en fika?
(Inledningscitatet kommer ur Nick Hornby; Slam)
Efter tjugo sekunder lugnade jag ner mej och försökte komma på ett sätt att återuppta samtalet.
Att det var exakt tjugo sekunder vet jag, eftersom det hängde en gigantisk klocka av äldre skolmodell precis bakom honom.
Man hörde verkligen hur sekunderna suckade sej fram.
Tjugo sekunder är en mycket mycket lång tid.
Han stirrade på mej.
Jag sökte i hans blick efter en reaktion på mitt spontana infall, men kunde inte se någon. Chock, möjligen. Själv försökte jag anlägga en min av att det var ett helt normalt yttrande jag fällt.
Men det var onekligen lite svårt att återföra samtalet till val av linoleumplattor.
- Den här färgen blir bra, sa jag och ryckte åt mej en rödspräcklig ruta ur högen som han spridit ut på golvet framför oss. Jag tar tio såna och tio av den där ljusa - det borde väl räcka till tre kvadratmeter?
Han blinkade. Han svalde. Han harklade sej. Sedan sa han:
- Jag blev väldigt glad över ditt förslag. Lite... överrumplad bara. Jag... Men du... kan vi inte börja med att ta en fika?
(Inledningscitatet kommer ur Nick Hornby; Slam)
fredag 6 mars 2009
090306 häftig tempoupptrappning
Hon sitter vid soffbordet med en mugg hett nybryggt té framför sej.
Solen smyger in där gardinerna glipar. Spelar över bordsytan och hennes ljusa handryggar runt témuggen.
Känslan av handflatorna kupade runt den varma lena keramikytan.
Yta mot yta.
Hon önskar att hon fick bli kvar hos sina tysta händer runt koppen - men hon hör hur bokryggarna längst upp till höger i bokhyllan bakom henne börjar sträcka och vrida på sej. Som om de vaknar ur en djup slummer.
Hon skärper blicken på sina fingrar. Försöker att inte andas hörbart, för att de inte ska märka henne.
Försöker stänga ute ljuden från det ökande antalet böcker som börjar sucka och grymta bakom hennes rygg.
De är missnöjda och gruffar och knuffar på varandra. Allt mer högljudda.
Det hotfulla mumlandet växer. Hon förstår inte orden, men vet innebörden.
Ögonen torra och svider. Blicken suddig. Muggen försvinner.
Hon måste andas!
De skriker och väsnas. Hatiska obegripliga förbannelser tar form och glider ner från hyllorna Börjar tassla omkring på golvet bakom henne.
Hon blundar och börjar sjunga för att överrösta dem. Händerna fastlåsta kring muggen.
Sjunger hon. Högt starkt. Hon kan inte sången hon sjunger. Den finns inte. Fanns inte nyss.
Hetsiga skrik och tjut. Hon ser rakt genom ögonlocken hur färgerna börjar rinna från böckerna. Sveps runt i en virvlande rörelse. Ondskefulla vrål vispar runt dem.
Hon hör inte längre sin egen röst. Kroppen spänd av motståndet. Reser sej. Händerna hårt om muggen. Svingar den. Kastar den. Fönstret som kraschar.
Händerna river ut böcker. Kastar. Ut genom fönstret. Färgerna flyger.
Tjuten tar sej in genom hennes näsborrar.
Kastar. Kastar. Kastar.
Hon sitter vid soffbordet med en mugg hett nybryggt té framför sej.
Solen smyger in där gardinerna glipar. Spelar över bordsytan och hennes ljusa handryggar runt témuggen.
Känslan av handflatorna kupade runt den varma lena keramikytan.
Yta mot yta.
Hon önskar att hon fick bli kvar hos sina tysta händer runt koppen - men hon hör hur bokryggarna längst upp till höger i bokhyllan bakom henne börjar sträcka och vrida på sej. Som om de vaknar ur en djup slummer.
Hon skärper blicken på sina fingrar. Försöker att inte andas hörbart, för att de inte ska märka henne.
Försöker stänga ute ljuden från det ökande antalet böcker som börjar sucka och grymta bakom hennes rygg.
De är missnöjda och gruffar och knuffar på varandra. Allt mer högljudda.
Det hotfulla mumlandet växer. Hon förstår inte orden, men vet innebörden.
Ögonen torra och svider. Blicken suddig. Muggen försvinner.
Hon måste andas!
De skriker och väsnas. Hatiska obegripliga förbannelser tar form och glider ner från hyllorna Börjar tassla omkring på golvet bakom henne.
Hon blundar och börjar sjunga för att överrösta dem. Händerna fastlåsta kring muggen.
Sjunger hon. Högt starkt. Hon kan inte sången hon sjunger. Den finns inte. Fanns inte nyss.
Hetsiga skrik och tjut. Hon ser rakt genom ögonlocken hur färgerna börjar rinna från böckerna. Sveps runt i en virvlande rörelse. Ondskefulla vrål vispar runt dem.
Hon hör inte längre sin egen röst. Kroppen spänd av motståndet. Reser sej. Händerna hårt om muggen. Svingar den. Kastar den. Fönstret som kraschar.
Händerna river ut böcker. Kastar. Ut genom fönstret. Färgerna flyger.
Tjuten tar sej in genom hennes näsborrar.
Kastar. Kastar. Kastar.
torsdag 5 mars 2009
090305 sitta fast
han blev fastspikad i tiden
fick inte följa med längre
ett brutalt rostigt järn
stacks tvärs igenom hans liv
fäste honom för alltid vid en punkt
41 år 8 månader och 1 dag
- att jag kan skriva det,
betyder att livet har tagit mej med sej
långt från den tidpunkt där han spikades fast.
den 5 mars år 2004
- fanns det inga ord
han blev fastspikad i tiden
fick inte följa med längre
ett brutalt rostigt järn
stacks tvärs igenom hans liv
fäste honom för alltid vid en punkt
41 år 8 månader och 1 dag
- att jag kan skriva det,
betyder att livet har tagit mej med sej
långt från den tidpunkt där han spikades fast.
den 5 mars år 2004
- fanns det inga ord
onsdag 4 mars 2009
tisdag 3 mars 2009
090303 En kroppsdel att önska sej...
Det hade börjat med att det kliade och ömmade mellan skulderbladen.
Hon gjorde avslappnigsövningar och gick på massagebehandling. Det lindrade visserligen den molande värken tillfälligt, men det verkade som att det på längre sikt stimulerade utväxten, snarare än hämmade den.
Hon gick till en av stadens modebutiker och fick med sej några klädesplagg in i omklädnigsrummet för att ha en ursäkt att slita av sej kläderna och betrakta sin egen rygg i den allseende spegeln.
Hon blev förskräckt av den blånade utbuktning hon såg.
Hon tillbringade lång tid i telefonkö, för att av sjukvårdsrådgivningen få rådet att smörja det ömmande området med tigerbalsam och besöka läkare om värken inte gått över om en vecka.
Doktorn undersökte henne under tystnad, skrev ut en salva som skulle dämpa utslagen som hon fått av linimentsalvan - och frågade sedan om hon kände till ifall någon i hennes släkt hade utvecklat en puckel.
Hon började styrketräna för att stärka bröstryggens muskulatur och upptäckte till sin förundran att hon hade en offantlig kraft i dessa muskler.
Hon låg på mage på träningsbritsen med panna och näsa nedtryckta mot det surt luktande konstlädret och lät armarna arbeta långsamt i utsträckt läge. Ner. Upp. Ner. Upp. Stora starka svingande rörelser.
Och fann att detta var skönt.
En muskulär och mental stillhet spred sej i hennes kropp för varje lyft hon gjorde med tyngderna.
Hon behövde större tyngder och märkte förbryllad att hon med lätthet hanterade 35-kilos hantlar i sina stora mjuka lugna rörelser. Hon blev skär om kinderna och kroppen fylldes av tillfredsställelse.
Hon letade upp en låda med handledstyngder som hon spände fast från handlederna och ända upp mot armhålorna och grep tag i de tyngsta hantlar som gymmet kunde erbjuda.
Hon ställde sej rak och stolt mitt på golvet.
Blundade. Vände långsamt ansiktet uppåt. Drog djupa heta andetag, som spred värme i hela hennes väsen.
Hon märkte inte att de andra i träningslokalen stannat upp i sin svettiga kamp mot sina kroppsliga begränsningar.
Genomlyst av kraft lyfte hon så armarna rakt upp mot taket och i en extatisk utandning sänkte hon dem kraftfullt och kände hur fötterna lämnade golvet.
En upplevelse av extrem närvaro i sitt eget verkliga jag fyllde henne och hon insåg, snarare än kände, hur den väldiga utväxten på ryggen brast.
Fortfarande svävande lösgjorde hon försiktigt sina armar från tyngderna.
Slog upp ögonen. Log med hela sitt väsen. Omfamnade sej själv.
Och lät sej bäras av sina egna vingars kraft upp mot taket, ut genom fönstret och högt högt upp mot den isklara himlen.
Det hade börjat med att det kliade och ömmade mellan skulderbladen.
Hon gjorde avslappnigsövningar och gick på massagebehandling. Det lindrade visserligen den molande värken tillfälligt, men det verkade som att det på längre sikt stimulerade utväxten, snarare än hämmade den.
Hon gick till en av stadens modebutiker och fick med sej några klädesplagg in i omklädnigsrummet för att ha en ursäkt att slita av sej kläderna och betrakta sin egen rygg i den allseende spegeln.
Hon blev förskräckt av den blånade utbuktning hon såg.
Hon tillbringade lång tid i telefonkö, för att av sjukvårdsrådgivningen få rådet att smörja det ömmande området med tigerbalsam och besöka läkare om värken inte gått över om en vecka.
Doktorn undersökte henne under tystnad, skrev ut en salva som skulle dämpa utslagen som hon fått av linimentsalvan - och frågade sedan om hon kände till ifall någon i hennes släkt hade utvecklat en puckel.
Hon började styrketräna för att stärka bröstryggens muskulatur och upptäckte till sin förundran att hon hade en offantlig kraft i dessa muskler.
Hon låg på mage på träningsbritsen med panna och näsa nedtryckta mot det surt luktande konstlädret och lät armarna arbeta långsamt i utsträckt läge. Ner. Upp. Ner. Upp. Stora starka svingande rörelser.
Och fann att detta var skönt.
En muskulär och mental stillhet spred sej i hennes kropp för varje lyft hon gjorde med tyngderna.
Hon behövde större tyngder och märkte förbryllad att hon med lätthet hanterade 35-kilos hantlar i sina stora mjuka lugna rörelser. Hon blev skär om kinderna och kroppen fylldes av tillfredsställelse.
Hon letade upp en låda med handledstyngder som hon spände fast från handlederna och ända upp mot armhålorna och grep tag i de tyngsta hantlar som gymmet kunde erbjuda.
Hon ställde sej rak och stolt mitt på golvet.
Blundade. Vände långsamt ansiktet uppåt. Drog djupa heta andetag, som spred värme i hela hennes väsen.
Hon märkte inte att de andra i träningslokalen stannat upp i sin svettiga kamp mot sina kroppsliga begränsningar.
Genomlyst av kraft lyfte hon så armarna rakt upp mot taket och i en extatisk utandning sänkte hon dem kraftfullt och kände hur fötterna lämnade golvet.
En upplevelse av extrem närvaro i sitt eget verkliga jag fyllde henne och hon insåg, snarare än kände, hur den väldiga utväxten på ryggen brast.
Fortfarande svävande lösgjorde hon försiktigt sina armar från tyngderna.
Slog upp ögonen. Log med hela sitt väsen. Omfamnade sej själv.
Och lät sej bäras av sina egna vingars kraft upp mot taket, ut genom fönstret och högt högt upp mot den isklara himlen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)