Missförstånd

(Utmaning 171 Om att komma för sent)

"Nej, tyvärr, du kommer för sent." sa den vänligt korrekte mannen vid porten."Du har ingen möjlighet att överklaga beslutet. För att undvika godtycklighet omfattas alla av samma regler - oavsett personliga omständigheter."

Hans uppsyn var gråvit - som ljus granit eller skiffer. Lika vit var hans blick på mej, där jag stod med blodiga fotsulor och krampande lungor.
Jag hostade slem och snor och kunde inte föra min egen talan. Sjönk ner på stenbeläggningen, men vakthavande personal bar genast bort mej till den dammiga grusplanen i den gassande solen.

Min kropp efterlämnade ett svettigt, kladdigt avtryck på den vita marmorytan. Som strax tvättades och polerades omsorgsfullt så att alla spår efter min närvaro utplånades.
Mina torra svidande ögon stirrade på den för mej för evigt stängda porten och var inte förmögna att gråta.
Jag hade gett allt jag kunnat. Men det räckte inte. Och nu var allt för sent.
Hur länge låg jag där uppgiven och sönderfrätt?
Jag vet inte.

Plötsligt en röst från ett helt annat håll: "Vill du ha en klunk?"
En pet-flaska med vatten i en skitig hand. Ett snällt leende med dålig andedräkt.
Jag la flaskmynningen mot mina torrspruckna läppar och hällde i mej vattnet.
Ett varmt skratt: "Du, det finns fler dörrar - massor!"

Midsommar 2003

(Utmaning 170 Ett midsommarminne)

Den sista midsommaren med min bror var det fint väder och hans paradis på jorden blommade.
Själv var han hårlös och mager som en nittioåring, trots att han bara var fyrtio. Gul i skinnet. Sillen smakade cellgift.

Han hade en ful lantmannakeps på sej. För att skydda sej mot solen - eller omgivningen för hans skallighet.
En skymt av hans framtida ålderdom, som aldrig skulle komma. Orkade knappt förflytta sej.

Ögonen små och konstiga, förminskade av tjocka glasögonglas. Skrämmande för hans sexåring. Han kunde inte ha kontaktlinser längre.
Men han kunde sitta i en trädgårdsstol och se sina barn hoppa grodor med oss andra.

Här är här där man är

(Utmaning 169 Skriv om det som finns bortom hörnet)

Bortom hörnet finns jag.
Väntande på mej själv med öppna armar och ett varmt leende.
"Var har du varit så länge?!" skrattar jag när jag ger mej själv en lång innerlig kram.
Jag skakar lite på huvudet som för att säga "du skulle ändå inte tro mej".
Men det spelar ingen roll längre.
Huvudsaken är att jag är här.

Inomäktenskaplig påhittighet

(Utmaning 168 Associera fritt kring "Jag älskar mina påhitt")

"Där blev du allt överraskad!"
sa han,
när han långsamt drog sej ur efter det,
som hon långt senare,
formulerade som deras äktenskaps första våldtäkt.

"Nej, överraskad blev jag inte",
grät hon,
när hon längtande
sökte honom i hans famn.

Och det var det,
som ännu senare,
gjorde att tingsrätten friade honom.

Fångvaktaren

(Utmaning 166 Skriv en text som innehåller orden fånge, hatt, kök, glimt, vana.)

Hans hatt på en pall i hennes kök.
"Nu har jag mitt hem hos dej."

En glimt av ett liv.

"Mitt hjärta, din fånge."
Blev snabbt en dålig vana.