måndag 28 september 2009

Vånda

(Utmaning 271 H )

hans händer...

torsdag 24 september 2009

Utan titel

(Utmaning 266 Befängt)

Du klarade inte av att lyssna färdigt.
Lämnade luren till mej.

Leukemi.

Min bror. Din son.

Ta hand om mamma.
Hjälp K med barnen.

Du kastar din kropp rakt in i väggen.
Jag förstår inte vad jag ser.
Min hörsel har delvis fallit bort.
Men jag hör dej ändå fortfarande ropa.

Ta mej istället.

tisdag 22 september 2009

Classified Information

(Utmaning 265 Om att veta)

Under en brun frottéhandduk under dynan i hörnet i vardagsrumssoffan ligger tidningar med nakna vuxna som gör DET.
Jag vet det för Gisela tar fram dem ibland när vi är ensamma hemma hos dem.
Vi bläddrar och tittar och pekar. Det känns varmt och tungt mellan benen. En gång kissar jag nästan på mej.
Gisela säger att jag är den enda utom hon själv och hennes pappa som vet att de finns där. För det är deras hemlighet.
Eftersom jag är hennes bästis så jag har fått veta.
Jag har också fått veta hur man kan göra för att bröstvårtorna ska bli hårda. För det har Giselas pappa också visat henne.
Men jag säger inget. Inte till någon.

måndag 21 september 2009

Inre stridigheter

(Utmaning 264 Om att samsas)

Den Lilla hänger dramatiskt framstupa över en stor sten och gråter och känner sej evigt olycklig. Ibland upphör gråten, hennes rödsvullna ögon betraktar vackra skeenden i den lyckliga dagdrömmens land i fjärran, tills hon hastigt rycks tillbaka till den här världen och då börjar tåreflödet igen.

Väktarinnan är på dåligt humör. Irriterad över röran som uppstod. Hon hade ju röjt mark, planat ut runt hemmet och arbetat hårt med deras bostad för att skapa bästa förutsättningar för framtida liv.

Hon hade visserligen bävat när hon gav den Lilla tillåtelse att leka med Hemmets Härskare. Men han var inte farlig på det farliga sättet och hon måste ju få leka, hade hon resonerat.
När hon senare kom hem och fann den Lillas hjärteblod på dörrmattan och den Lilla själv i en pöl med tårar hade smärtan omedelbart drabbat henne och skurit upp en lång djup reva i hennes eget lår.

Hon oroar sej egentligen inte för den Lillas brustna hjärta. Inte heller för såret i hennes eget kött, som hon känner av vid varje steg hon tar och som gör arbetet tyngre och svårare att utföra.
”Det går över”, mumlar hon för sej själv, rengör och lägger om såret. ”Hon sitter i alla fall i en stabil och vacker omgivning och gråter.”

Det som skakar om henne betydligt mer är de andra angreppen som kom ungefär samtidigt från två helt oväntade håll.

Hon lyfter upp den Lilla i famnen, låter henne hänga över axeln och blöta ner hennes rygg med sina tårar och sitt snor.
Hon haltar runt ägorna för att uppskatta följderna av attackerna.

En bit av den omsorgsfullt lagda stengärdsgården på baksidan av trädgården och en stor yta av gräsplanen har trasats sönder där Den Harmoniskes ord briserade.
Den Helige har sprayat sina med omsorg valda, fula, grönstinkande ord över hela fasaden.
Men trots detta - och trots den totala oredan inomhus, som Hemmets härskare ställde till med - nickar hon belåtet och är nöjd med att befästningen hon byggt stått emot så väl.

Fortfarande med den gråtande Lilla i famnen börjar hon långsamt och målmedvetet tvätta bort alla spår efter de kränkande orden på husets utsida.
”Det ordnar sej, min lilla, det ordnar sej.”

söndag 20 september 2009

För en gångs skull

(Utmaning 263 Undantag)

”Äh, okej då”, muttrade Gud. ”En liten putt i rätt riktning då, men resten får du sköta själv.”

Hon hörde inte svaret, för i samma stund knackade det på dörren.
Och efter att hon öppnat den
- blev livet aldrig detsamma igen.

lördag 19 september 2009

Samtalsämnen av vikt

(Utmaning 262 Skvaller)

Den stiliga vita brevlådan i plåt, lutar sej förtroligt mot den stolta handmålade i trä.
”Har du hört om breven som kommer till den lilla gröna?” viskar den och sneglar med en menande blick neråt höger i raden.
”Jojo, den sortens försändelser låter ju tala om sej...” säger den andra och ryser med sin vackra blomsterkrans i linoljefärg.
”Vad annat kan man förvänta sej av en billig liten plastlåda som den...!” upprör sej den vita och blänker indignerat i solskenet.
”Det är ett mirakel att det kommer post till den alls - namnet och adressen är ju alldeles urblekt och oläsligt!”, tillägger den handmålade.
”Och locket - på ett gångjärn, bara! Det borde verkligen göras en utrensning!”, agiterar den vita, men kommer av sej när den ser den gula lilla postbilen svänga om hörnet och närma sej deras rad.
Den vita kråmar sej inställsamt när lantbrevbärarens flinka fingrar bläddrar bland avier, reklamutskick.
Den vackra trälådan öppnar sej värdigt för fönsterkuvert och postorderkataloger.
Den lilla gröna kastar förväntansfullt det trasiga plastlocket åt sidan när brevbäraren går ut ur sin bil med ett stort knöligt paket översållat av hjärtan och blommor. Han ler och trycker försiktigt ner paketet i lådan. Plockar upp locket som lossnat helt och hamnat i gruset. Lägger det på sin plats och kör visslande vidare.

fredag 18 september 2009

Laserkirurgi

(Utmaning 261 Ärr)

Efter alla dessa år frågar du mej
- är du fortfarande arg på mej för det som hände?

Jag har inte varit arg på dej på många många år, svarar jag.
Inte över DET.
Andra saker, som att du aldrig kan passa tiden - visst.
Men inte arg över DET.
Inte på länge länge.


Efter alla dessa år frågar du mej
- ger du mej skulden för det som hände?

Det finns ingenting kvar att ha skuld för, svarar jag.
Jag är ihoplappad, lagad.
Helare, finare.
Starkare till och med.
Än innan.


Efter alla dessa år?


Först dagen efter anar jag.
Att det är du.
Som fortfarande är arg på mej.
Som fortfarande ger mej skulden.

torsdag 17 september 2009

Förbytt

(Utmaning 260 Blygsel)

Högst upp på kindknotorna
- vibrerande glöd.

Inte längre
av kättja
i indiansommars
heta soldans.

Skammen är det.
Och blygseln.

Som målar clownens kinder.

onsdag 16 september 2009

G som i gårdagen är förbi

(Utmaning 259 G, som i G-punkt, gräns, grind, gräsmatta, gick-inge-bra)


”Varning, varning - du beträder nu min G-punkt!”

Han stannar till.
Rodnar.
Förstår inte.

Hon har gjort en megafon av styvt papper.

”Gränsen går vid grinden där gräsmattan tar vid.”

Kramar bullpåsen hårt i svettig hand.
Ville ju bara vara vänner.
Fika lite.

Hon står barfota högst uppe på trappräcket och balanserar på ett ben med ena armen om stuprännan.

”Allt innanför grinden är min erogena zon.”

Hetta tränger upp genom skosulorna.
Sveder skrevet och bränner hjärnan vit.
Hjärtat dånar i öronen.

Hon höjer rösten.

”Den som här inträder tillfaller mej att bestiga!”

Papperspåsen landar i rabatten.
Bullarna rullar i panik in under dahliorna.
Grinden har han lämnat på vid gavel.

Hon viskar nu.
”Gick-inge-bra.”

tisdag 15 september 2009

Du sökte en blomma

(Utmaning 258 Vitt)

-Känner du till planeten Jupiter? Du vet - den med alla månarna?

Hans blick förbryllad.
Hennes kinder ännu rosiga. Rösten ivrig.

-En av de allra minsta månarna heter Amalthea. Den är alldeles vit och luddig som bomull och sockervadd. Där svävar man omkring och är lycklig som en studsboll hela dagarna. Därifrån kommer jag!

Hennes blick lyste av den sortens stolta uppriktighet och oskyldiga ohöljda glädje, som han älskade att se i ögonen hos ett litet barn, som svarar på frågan varifrån hon egentligen kom .

Men inte hos en vuxen kvinna som han just älskat med.

Fokusering

(Utmaning 257 Om att styra)

När hon som barn lärt sej att cykla, hade mamma sagt:
cykeln rullar åt det håll du tittar.
Hon hade flera gånger erfarit att det stämde.

Jag behöver vända blicken åt det håll jag vill gå, tänkte hon nu.
Om jag fortsätter titta åt hans håll, kommer jag snart volta med hela mitt liv ner i diket.

Lätt var det inte.
Men nödvändigt.

söndag 13 september 2009

Flyktigt

(Utmaning 256 Om att utmana)

Hade hon utmanat lyckan genom att försöka fånga den i sina nyläkta händer?

Fick man inte göra så?

Var det därför, som det
- som likaväl kunde ha blivit vackert och gott -
blev fult och smärtsamt?

Eller hade det inte alls med saken att göra?

lördag 12 september 2009

Om lejon

(Utmaning 255 Taggigt)

Värt att veta om lejonets penis, är att den är cirka 30 centimeter lång och har hullingar.
När han bestiger honan biter han sej fast i hennes nacke och krokar upp sej inuti henne tillräckligt länge för att får gjort det han ska.
Kopulation mellan lejon äger endast rum när honan är parningsberedd. Det är hon i ungefär fem dagar.

Vad lär vi oss av detta?
Inte en aning, faktiskt.
Inte en aning.

fredag 11 september 2009

Listan

(Utmaning 254 Om långsinthet)

Det kom en dag då han bestämde sej för att listan var färdig.
Om han skulle hinna utföra allt han hade framför sej, medan han fortfarande var fysiskt stark, så måste han sätta igång nu.

Redan som barn hade han börjat skriva ner namnen.
I takt med att han blivit äldre hade han fyllt på med adresser och telefonnummer. Men inte förrän i vuxen ålder hade han insett att det egentligen var personnumret som var viktigast.
Folk gifte sej – ibland både en och två gånger - de bytte namn, flyttade och flyttade igen och blev till slut näst intill omöjliga att finna.
Men han hade lyckats.

Att få reda på en människas personnummer var numera mycket lätt. Enklast gjorde man det med hjälp av en sökfunktion på internet. Där kunde man sedan med en lätt knapptryckning även få information om adress, civilstånd, ekonomi, barn och annat som han kunde behöva.

Han tittade på listan framför sej. Åttiosju personer på femtio år. Knappt två personer om året – om han räknade från födseln. Men det var inte realistiskt att räkna så. Han måste börja där alltihop hade startat.
”Den andra april 1972”, läste han. ”Ella Emanuelsson, pappas fru, nöp mej i dag och kallade mej för idiot.”
Det var många noteringar om Ella Emanuelsson under sjuttiotalet. Förbrytelserna mot honom hade blivit allt grövre och allt mer frekventa.
Ett antal skolkamrater och en lärare förekom regelbundet.
”Den tredje september 1976”, till exepmel. ”Peter S, Lalle och Henke pissade i min skolväska på hemväg från skolan.”
”Den femtonde januari 1980. Fröken sa att jag är skitig och luktar illa ur munnen och sa åt mej att gå och skölja munnen i handfatet längst fram i klassrummet när alla såg det. Hon heter Ingrid Sivertsson.”

Ju mer han läste desto starkare kände han sej inombords. Fylldes av en upprördhet, som gjorde honom oövervinnerlig. Han var redo.
Han drog på sej handskarna, men när han sträckte sej efter den lilla stiletten hejdades handen mitt i rörelsen. En minnesbild flimrade förbi.
En stursk liten tjej som gått i hans klass genom hela grundskolan. Hon hade gång på gång försökt försvara honom och trösta honom.
"Lustigt att jag inte minns hennes namn", reflekterade han förvånad. Han skakade av sen den obehagliga försvagande känslan som snabbt börjat sprida sej i kroppen.

Det var ändå för sent nu.
Den lilla kniven gled ner i rockfickan.
Han lät listan ligga kvar. Han kunde ju den första adressen utantill: Ella Emanuelsson, Klostergatan 39, i Lund.

torsdag 10 september 2009

Morgonstund

(Utmaning 253 Om tid)

Hon försöker tänka på något annat än lukten. Och klådan. Och värken i ryggen.
Hon hade råkat hamna lite snett under natten och har sedan inte kunnat flytta sin kropp i ett bekvämare läge.
Nu ligger hon här med sned rygg och byxblöjan – förlåt inkontinensskyddet – fullt av urin och håller på att förlora förståndet av smärtan från underlivssvampen som växer och frodas i värmen och fukten.

Klockan kvart över fem vaknade hon i morse.
Ibland har hon tur och de kommer tidigt. Men ibland – som idag – är de sena.
De har väl inte gömt henne?
Det har faktiskt hänt en gång. Klockan var elva när hon till slut hade dristat sej till att använda trygghetslarmet för att få hjälp. Det tog en halvtimma innan de var på plats. Hon hade längat efter sin dusch, men den hanns inte med eftersom det var för nära inpå lunchruschen, som de sa.
Hon försöker tänka på frukosten – hur gott det ska bli med kaffet, ägget och sillen.
Hon försöker tänka på trasmattan som hon arbetar med på dagverksamheten. Hon försöker tänka på vilken av de inplastade matlådorna från samhall hon ska värma till lunch idag - korv stroganoff eller mexikansk kycklinggryta?

En nyckel i låset. Frisk vinterluft pilar in. Frisk luft!
Ljud av vintersnorig näsa och prassliga ytterkläder som slängs i en hög på golvet innanför dörren.
Det är bråttom idag.
Hon försöker avgöra på ljudet av stegen och rörelserna i hallen vem det är, men det är nästan omöjligt eftersom de är så många som turas om. Hon hör det välbekanta knattret från telefonen på hallbyrån, när personalen loggar in.
”Fan, fan, fan! Helvetes system som aldrig kan funka!”
Sen en liten späd varelse som på ingen tid alls tar sej över tröskeln till sovrummet och är framme vid hennes säng och lägger en rödnarig frusen hand på hennes kokande stinkande kropp.

”Hej, förlåt att jag är sen. Det har varit en helvetesmorgon, ska du veta. Tiden har rusat fram. En massa larm och grejer. Och biljäveln startade inte, för nån hade glömt att sätt i motorvärmarn efter kvällspasset igår. Och så ringde de från dagis. Min pojke har blivit sjuk, så jag var tvungen att fixa nån som kunde hämta honom för det är ju vikariestopp och...ja, till slut fick jag tag på min granne, men jag måste sticka hem så fort jag är färdig med dej, för han har feber. Är det okej om jag bara tvättar dej lite i sängen istället för duschen idag?”

onsdag 9 september 2009

Beklagligt

(Utmaning 252 Tråkigt)
- Det var verkligen verkligen tråkigt att du inte lyssnade på mej, säger han och smeker hennes kind med sin stora varma hand.
Hon sväljer.

- Det är inte roligt för mej att behöva tillrättavisa dej.
Handen fortsätter ner över hennes hals, sneddar över bröstkorgen och magen, letar sej in och upp under hennes tröja .
Hon håller andan.

- Detta gör jag för din skull, för att du ska minnas att göra det rätta.
Vrider hennes vänstra bröstvårta mellan tumme och pekfinger och nyper till. Hårt.
En ljusblixt av smärta.
Han gråter.

- Förstår du nu hur illa du gjort mej?

tisdag 8 september 2009

Långt långt borta

(Utmaning 251 Om att gå utanför ramarna)

En vän sa en gång,
när jag berättade om det där brevet som du skrev och teckningen du ritade till mej,
- det som befäste allt -
att den som har en sådan bror klarar sej.

Hon hade rätt.
Jag har klarat mej.

Du känner till början av den otrevliga listan över allt jag har klarat.
”Jag tycker du är stark.”
Så sa du.
Din egen röst svag
och några månader senare för alltid borta.

Fortsättningen av listan är värre än början.
Jag ser för mej hur du nu drar med din näve över ögonen och ner över ansiktet,
- så där som du gjorde -
och hör hur valkarna raspar mot skäggstubben.
Drar in andan inför vad som komma skall.
Ser mej rakt in i ögonen.

Jag har till och med klarat av att du har dött.

Jag lever
jag är lycklig
dina barn lever och har det bra
min flicka är en gåva
som på en ettårings obevekliga sätt
tvingade med sej både mej, mamma och dina barn vidare i livet
- när du inte fick följa med längre
och vi alla hellre ville gå bakåt i tiden än framåt.

Jag har inte den sortens verkligetsuppfattning som gör att jag tror att du uppfattar de här orden.
Kanske finns en sådan länk. Jag vet inte. Jag har inget behov av någon sådan.
De här orden är för mej,
som lever.

Den du var,
är du.

Den som har en sådan bror,
klarar sej.

måndag 7 september 2009

Vandring

(Utmaning 250 Om en promenad)

Minns dina livsljud.
Du i dina kängor, lite snett utåtställda, formade efter dina hjulben.
Grön. Och möjligen en rutig flanellskjorta som sticker fram under vindtygsjackan.
En sån med många fickor.

Skogens ljud och dofter som flyter samman med dina.
Din doft är samma som mossans.

Jag i mina stadsskogskläder.
Snubblar på efter bästa förmåga.
Njuter dina stigar.
Insuper din röst som anpassat volym och tonläge efter trädens och stigarnas.

Vi letar efter torpruiner.
Du och jag.
Du visar små fyrkanter på lantmäteriets karta.
Pekar på tunna linjer som visar nivåskillnader.
”Här”, säger du. ”Här måste det vara.”

Mitt i skogen ett äppleträd.
Övervuxna stora stenar som visar,
att här levde någon en gång.

lördag 5 september 2009

Gott nog

(Utmaning 248 Om en god gärning)

Optimal.
Smakar metall mot tungan.

Smeker
- med den känsliga huden på handledens insida.

Han vill bara hennes bästa.

Optimal skärpa.
Den lätta tyngden i hans hand.

Sväljer.
Sluter ögonen.

Det bästa för dem båda.

Drar in ljudlös luft.
Vibrerande hetta mellan fuktiga läppar.
Tårar smärtar fram.

Hennes skira hals.
Flämtande blå åder
- som bultar liv.

Hon sover så vackert.

Optimalt snitt.
Specialslipad egg.

Endast det bästa.

fredag 4 september 2009

Svampstället

(Utmaning 247 Om något tungt)

Vinden hade ökat till styv kuling och ingen hörde hans sista utandning.
Märkligt enkelt, registrerade hon, när hon såg den sargade kroppen under sej.

Hon hade en gång för länge sedan försökt att förkorta lidandet för en liten döende sparv genom att krossa dess huvud med en stor sten. Hon slog och slog, men den lilla fågelns huvud hade stått emot. Själv hade hon nästan kräkts av obehag och till slut gett upp. Stoppat fågeln i en plastpåse och slängt den i soptunnan. Låtit döden ta hand om den utan hennes assistans.

Många år senare hade en mus fastnat med ena benet i råttfällan och låg plågad och kved på golvet i hennes skafferi. Återigen var det hennes omtänksamhet som drev henne att så snabbt som möjligt avsluta djurets lidande. Vis av tidigare erfarenhet, dränkte hon djuret i ån den här gången i stället. I en eko-kasse från Ica med sten i.
Ändå tog det mycket längre tid än hon trott innan påsen tillslut sjönk med sitt panikslaget pipande innehåll.

Hon hade därför oroat sej lite inför det här betydligt viktigare avdagatagandet.
Hon hade förberett sej noggrant. Gått stigen genom skogen så många gånger att hon kunde visualisera den och gå den om igen sittande hemma vid köksbordet. Hon visste precis när hon skulle kalla på honom och visa honom det fantastiska svampstället. Hon hade planerat var hon skulle stå så att han skulle huka sej ner på rätt avstånd från henne, så att hon osedd skulle kunna ta fram järnspettet som hon gömt i blåbärsriset.

Men hon hade inte behövt all denna förberedelse. Hennes drivkraft den här gången hade inte varit medkänsla. Förmodligen var det det som gjorde att det räckte med ett enda slag.

Blodet ville inte fästa på kantarellhattarnas feta yta. Det rann vidare ner och sögs upp av mossan.
Så vackert, tänkte hon. Som gyllene knappar på röd sammet.

torsdag 3 september 2009

Feng shui

(Utmaning 246 Om att rensa ur garderoben)

Allra längst ner, i det innersta hörnet hittade hon sin första pojkvän.

Hon stannade till och fylldes av en blandning av smärta och glädje. Böjde sej långsamt ner och rörde mjukt vid honom. Varligt, mycket varligt, lyfte hon upp honom.
Det frasade i kanterna av beröringen och tunna skikt lossnade och seglade långsamt till marken. Hon blåste försiktigt bort damm och såg att han glittrade på samma sätt som förr.
Hon la honom försiktigt på bomull i en natthimmelsblå ask med hans namn.

När hon ställt den lilla lådan på garderobshyllan, tog hon ett steg bakåt och råkade trampa på resterna av pojkvän numer två.
Deprimerat förälskad hade hon serverat honom sej själv och han hade tagit för sej tills han blev mätt och därefter rapat och skickat iväg henne.
Men hon hade gett honom något. Och han hade behållt det i sin hårt knutna näve. Efter alla år var det nu bara denna näve som återstod av honom.

Det krasade till när hon stampade till den med hälen. Det, som så länge hade varit hårt ihopprullat, vecklades ut och lyftes av en vindpust från det öppna fönstret. Hon fångade det och andades in dess välbekanta dofter innan hon sparade det vid sidan av den blå asken. Resterna av hans pulvriserade hårda näve sopade hon i hop och tömde i sopsäcken.

Så fortsatte hon sin utrensning. Tog en kopp kaffe. Log åt somt och smärtades åt somt. Vände och vred på dem en efter en. Funderade, mindes. Sparade somt men slängde det mesta.
Hon behövde sin garderob till annat nu.

Hon väntade med ex-maken till sist.
Om det var han som krympt eller hon som blivit starkare kunde hon inte avgöra. Hon hade aldrig tidigare lyckats rubba honom utan låtit honom dominera utrymmet i det lilla skrymslet så att han blockerade det för all annan användning.
På garderobsgolvet hade det blivit en stor mörk missfärging av något obehagligt grönt som sipprat ur honom.
Hon baxade in hela byltet i kaminen, där han sakta försvann tillsammans med de andra.

Golvytan var tom nu.
Hon gick efter slipmaskinen och polerade golvplankorna tills de var ljusa och mjuka som en barnkind.

onsdag 2 september 2009

Idol-tävling i gudarnas sal

(Utmaning 245 Om en triumf)

Tidpunkten för den stora finaluppläsningen var inne. I gudarnas sal trängdes åhörarna. En kraftfull stämma mullrade:
”Innan vinnaren kastar de gyllene tärningarna, vill vi be henne att läsa upp sitt bidrag!”
En späd liten gudinna som studerade vid Afroditeakademin, gick graciöst upp på podiet, hostade lite och presenterade sitt scenario med sensuell och långsam röst:

”Hon använde den nyväckta förälskelsen för att förföra en annan man.
För övnings skull, tänkte hon, medan jag väntar in Honom.

Ännu hade ingenting hänt mellan dem, mer än smygande blickar och leenden som blygt studsat mot varandra. Och så en mängd små beröringar av det onödiga slaget - som att hon när hon räckte honom en kaffemugg, landade med hela handen inuti hans handflata för att sedan låta sej smekas ur det vibrerande mötet.

Men detta lilla var stort och värdefullt nog för henne. De små beröringarna hade väckt sådant till liv inom henne som hon trodde var skadat eller borta för alltid.
Det vara bara det att det gick lite långsamt.

Han hade bara varit skild ett halvår och varken vågade eller ville ha bråttom in i ett nytt förhållande.
Men hon, som varit ensam och rädd i flera år och som nu äntligen kände sej modig och redo - hennes kropp brann och ville ha
- nu!

Hon hade brukat skämta om sej själv och sitt långvariga civilstånd och säga att hon klarade sej bra eftersom hon var händig, fingerfärdig och hade rik fantasi.
Men nu var det annorlunda. En urkraft var väckt inom henne. Ett enormt rovdjur som krävde en annan människas kött och blod. Hon kanske hade kunnat skicka en bedövningsspruta i djurets kropp – en sådan som man ser djurskötare i Afrika använda för att söva lejoninnor och elefanthonor.

Men hon ville inte det.
Hon var så glad över att upptäcka att denna kraft fortfarande fanns där.

Därför var det ingen svårighet för henne att använda de leenden som hon bar för att hon tänkte på Honom, de blickar som var svaret på Hans och de smekningar som var formade av Hans händer – i mötet med den andre mannen.

Hon ville bara leka lite. Njuta utan tankar på förhållande och framtid. Ge sej hän – medan hon väntade in Honom. Därför sprudlade hon i mötet med denne andre man. Därför glödde hennes händer när hon fattade hans och drog honom till sej och kysste honom

- som i sin tur blev väckt ur sin djupa långa sorgedvala efter äktenskapet som upphört ett par år tidigare.
Nu är det min tur, vågade han tänka när han lät tillät sej surfa på hennes urkraft. Denna kvinna vill jag vara med om. Lära känna och våga en relation med. Han besvarade hennes kyss och var beredd att följa henne hela vägen upp på vågens topp och ner igen.”

Jublet i gudarnas sal ville inte veta av några gränser utan rullade ner över människornas värld och orsakade en av det århundradets värsta orkaner.
Inte förrän den lilla skira gudinan lyfte de gyllene tärningarna i sina vackra händer upphörde larmet.
”Detta öde ska drabba...”

tisdag 1 september 2009

Slowfox

(Utmaning 244 Om något långsamt)

Hon - vars inre scanner med åren finjusterats till att vid första tecken på förälskelse automatiskt registrera eventuella tendenser till våldsbenägenhet hos objektet - upptäckte tre dagar senare till sin förvåning att det inte förelåg några sådana.

Inte heller några som helst antydningar till missbruksproblem, vare sej tidigare eller nutida, kunde noteras.
Inga spår av narcissistiskt, uppblåst jätte-ego, ingen hopplöst neurotisk konstnärsande. Ingen kontrollbesatt besserwisser med rätt att förnedra.

Det som hade uppfattats av hennes känsliga radar, var något så sällsynt som en en man av det slag hon sökte.
Snäll.
Rolig.
Klok.
Med ordning i bestickslådan.

Dessutom hade han de vackraste ögon hon vågat se in i på många år.
Och händer som kunde smälta glaciärer.