Vintern ra

(Utmaning 120 Tacktal till vintern)


Tack, kära vinter, för att du har stått ut med mej i år igen.
Det kan inte ha varit lätt.

I nöd

(Utmaning 119 En bild att skriva till- bild av en frälsarkrans)


Rädda mej! ropade han när han slängde bort livbojen, hoppade i forsen och klamrade sej fast vid hennes liv.

En god gärning

(Utmaning 118 Skriv om en god gärning)


Hon sväljer och tar ett djupt andetag.
Hon har bestämt sej. Ska säga det.

Lyfter långsamt huvudet och möter blicken.
Det andra ansiktet är så nära.
Blickar som som först studsar mot glatta ytor, men som sedan söker sej till varandra, landar i varandra och märker att den andra inte viker undan.
Märker att du är jag. Vi känner varandra, finns alltid där för varandra.

Hon öppnar munnen, men orden kommer inte.
Blickarna blir medens blyga.
Till slut en viskning bara:
"Jag älskar dej. Jag...är lessen att jag så ofta är så hård mot dej. Jag tycker...du är fantastisk. Underbar. Jag tror på dej. "

Sedan lutar hon sej hastigt fram och kysser spegelytans kalla läppar.

Laterna Magica

(Utmaning 117. Skriv om eld)


Totalt mörker.
Förflyttning förenat med livsfara.
Rädda tår trevar i luft efter nästa stegs landningsplats.

Förvirrat minne letar efter gamla bilder av terrängen. Bilder som lagrades när det ännu var ljust.
Skärpt hörsel uppfattar ljud av stumma stenväggar och bottenlösa djup.
Ovan vid avståndsbedömning.

Hud som ryser av iskyla och pustar av klibbig unkenhet.
Stank av svett och förruttnande.

Ögon utan annan uppgift än att gråta.
Chockas av skärpan i den plötsligt uppflammande eldslågan.
Mörkret ännu mörkare när den lika hastigt kvävs.

Men på ögonlockets insida har en tydlig negativbild bränts in.

Minne om ett ägg

(Utmaning 101. Skriv om ägg)

Jag var nog sexton eller sjutton år.
Han var fyra år äldre och skulle ut på långresa i världen. En minutiöst packad ryggsäck stod i hans rum avresedagen.
Mitt egendomliga sinne för humor i ohelig allians med oförmåga att uttrycka min kärlek och oro - gjorde att jag placerade ett rått ägg i hans packning.

En kul grej tänkte jag - att i packningen hitta ett krossat ruttet ägg från sin högt älskade lillasyster. Ett sätt att få honom att tänka på mej.
Jag minns hur jag föreställde mej att han skulle hitta den kletiga illaluktande sörjan och undra "va i ..." och sen skaka på huvudet och flina när han drog slutsatsen att det måste vara jag som var skyldig.

Han kom hem igen från resan. Men jag minns inte om jag någonsin frågade hur han hade reagerat när han hittat ägget och hur skämtet landat.

Det är fullständigt oväsentligt att få svaret på den frågan.
Ändå blir jag ursinnig, för jag ville haft kvar möjligheten att prata med honom.
Även om oväsentligheter.

Ännu ett samtal som omöjliggjorts - krossats under dödens definitiva orubbliga klippblock.

Jag hade åtminstone vett att lägga ägget i en plastpåse.

Hundra ord från framtiden

(Utmaning 100 En berättelse på ett hundra ord.)

Viktigt meddelande.
För ett hundratjugotre år sedan begränsade gudarna människornas ord.

Efter tjugoett års ålder har vi endast ett hundra ord var att använda.

Ordbegränsningen införs utan förvarning. De första människorna som drabbas blir ordlösa redan under uppvaktningen på tjugoettårsdagen.

Det tar forskningen åtskilliga år att förstå vad som hänt.
Människosläktet degenererar på grund av de alltmer utvecklade språken.
Tomma ord utplånar alla möjligheter till mänsklig samexistens.

Gudarna ingriper.
Ordransoneringen tvingar in människosläktet i en ny utvecklingsbana.

Hör min vädjan - välj denna väg av fri vilja! Tystnaden mellan människorna är outhärdlig.

För att rädda människan måste ni lära er att

Bakom lyckta dörrar

(Utmaning 99 En bild att skriva till. Vad står det på den lilla lappen och vad händer bakom dörren?)


"Stör ej."
"Vafan då?! Det säger du ju jämt!"

Den lilla urblekta post it-lappens ettriga kamp mot den för-tryckta plastskylten var avgjord på förhand.

"Stör ej."
"Inte en gång till, det säger jag - för då åker du på fetdäng!"

Det hon inte förstod var att vissa har ett enda tydligt budskap som inte går att missuppfatta. Andra är tecknade med bläck av dålig kvalitet och ett lätt offer för betraktarens projektioner och fantasier.

"Stör ej."

Vissa är ömtåliga och lätta att riva sönder. Andra kan hanteras tämligen omilt men går lätt att återställa i ursprungligt skick genom en enkel rengöring.

"Håll käften, sa jag!"

Men det är bara utsidan.

"Stör ej."

Bakom fasaden - under ytan - pågår livet.
Och det är en helt annan sak.

Alicia Dorothea

"Du är så jobbig."

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det. Jag hann aldrig börja räkna de negativa orden om mej innan antalet var för stort.

"Du pratar ju hål i huvet på en!"
"Du är ouppfostrad och avbryter."
"Du lyssnar inte."
"Du är slarvig."
"Du sitter aldrig still."
"Du stör de andra."
"Du säger pinsamma saker som gör att man skäms för dej."
"Du blir aldrig färdig med någonting."

Jag är jobbig. Skitjobbig. Det tycker jag också. Ofta. Eller oftast.
Och det blir inte bättre med tiden. Det växer inte bort.
Det sitter inuti mej. Det är en del av mej.
Så tydlig som om den vore en person.

Vid det här laget är jag så van vid den här delen av min personlighet att jag har gett den ett namn: Alicia Dorothea Hedvig Desirée. Det låter så märkvärdigt och fisförnämt. Precis som Hon är.

Hennes behov kommer alltid först.
Allting måste alltid göras på Hennes villkor.
Allting.
Alltid.

(Utmaning 92 Skriv om uppmärksamhet)