090310 om att äga

Djupt inne i romanens mitt stöter man på ett egendomligt äldre par.
De är klädda i grå paltor och lindor, som de svept om sina kroppar. De vandrar med tunga steg, sida vid sida, på en gammal väg som slingrar sej genom en mörk skog.

De går tysta med jämna, strävsamma steg.
Mellan sig bär de en otymplig säck. Den är deras enda ägodel.
Säcken måste de gemensamt föra med sej hela vägen. Ingen av dem äger den ensam. Ingen av dem kan bära den ensam.

Ibland stannar de och vilar. Släpper säcken varligt till marken. Sträcker ut sina böjda ryggar under tystnad. De ser inte mycket på varandra. Inte heller på säcken.
Så tar de tag i var sitt hörn igen och lyfter.
Dera händer är grova och förvärkta.
Vägen är lång.

Jag skulle vilja sätta mej ner och skriva och inte sluta förrän jag berättat mej fram till den sida där de kommer gående. Jag vill veta varifrån de kommit och vart de är på väg.
Jag skulle vilja fråga dem vad som finns i säcken de för med sej. Deras enda ägodel.