(Utmaning 10.25 att omedvetet såra någon)
Vrålet exploderade i hans strupe som magman ur en vulkan kastar sej mot himlen.
Ett djurs brölande i yttersta smärta.
Flickan under honom täckte sitt ansikte med händerna, som för att skydda sej mot att bevittna hans undergång.
Hans, av skräck och smärta omtöcknade medvetande, konstaterade, att när han drog sej ur henne, skulle han trasas sönder totalt. För gott.
Hullingar.
Bakom handflatorna började hennes tolvåriga hjärna ana vad det kirurgiska ingreppet inneburit. Och varför de sagt att hon och de andra flickorna var det moderna krigets viktigaste soldater.
Han hade inget val. Inte nu längre.
Hennes "förlåtförlåtförlåt..." hörde han inte.
Och förresten förstod han ändå inte hennes språk.
måndag 25 januari 2010
Aldrig mer
(Utmaning 10.24 Bokstaven J; jaga, just, jack, jag, jalusi)
"Jaga bort dem!"
Var kom hon ifrån? Många gånger skulle han återvända till just detta ögonblick och ställa sej samma fråga. Plötsligt satt han bara fast där i hennes kloliknande grepp om hans arm.
Skräcken i hennes blick hade sitt ursprung i syner från en fasansfull värld som inte var hans. Den sa honom att han aldrig någonsin skulle bli fri från henne.
"Hjälp mej!"
Skriket paralyserade honom. Han kunde inte tänka.
Hennes vita beniga händer åt sej in genom hans jacka, hans tröja och hans hud. De blev ett med hans skelett, likt en vacker kaprifol som hänsynslöst vrider sej varv på varv runt ett träd för att själv lyfta sej till en plats dit den aldrig skulle kunna nå utan stöd.
Långt efter att hon kvävt honom till döds, skulle hon blomma och sprida sin förrädiskt söta doft.
Han slog, klöste och bet hennes knogar tills de blödde. Men hon släppte inte hans arm förrän han istället riktat slagen mot hennes huvud.
Det var tjugotre år sedan nu. På dagen. Och det var tretton år sedan han hade rest till en mindre nogräknad klinik i Estland.
Han stirrade på tomrummet nedanför höger armbåge och kunde ännu känna kylan från hennes fastfrusna fingrar.
"Jaga bort dem!"
Var kom hon ifrån? Många gånger skulle han återvända till just detta ögonblick och ställa sej samma fråga. Plötsligt satt han bara fast där i hennes kloliknande grepp om hans arm.
Skräcken i hennes blick hade sitt ursprung i syner från en fasansfull värld som inte var hans. Den sa honom att han aldrig någonsin skulle bli fri från henne.
"Hjälp mej!"
Skriket paralyserade honom. Han kunde inte tänka.
Hennes vita beniga händer åt sej in genom hans jacka, hans tröja och hans hud. De blev ett med hans skelett, likt en vacker kaprifol som hänsynslöst vrider sej varv på varv runt ett träd för att själv lyfta sej till en plats dit den aldrig skulle kunna nå utan stöd.
Långt efter att hon kvävt honom till döds, skulle hon blomma och sprida sin förrädiskt söta doft.
Han slog, klöste och bet hennes knogar tills de blödde. Men hon släppte inte hans arm förrän han istället riktat slagen mot hennes huvud.
Det var tjugotre år sedan nu. På dagen. Och det var tretton år sedan han hade rest till en mindre nogräknad klinik i Estland.
Han stirrade på tomrummet nedanför höger armbåge och kunde ännu känna kylan från hennes fastfrusna fingrar.
fredag 22 januari 2010
Mantran
(Utmaning 10.22 Mantra för mitt skrivande)
Hon står stadig, stark och farlig bakom min högra skuldra. Den grymma lansens obevekliga egg glimmar.
om mani padme - tillit
hum
På vänster sida, den extatiskt dansande kvinnan som nyss var flicka. Vacker. Stolt. I ständigt förändrad evig rörelse.
om mani padme - tålamod
hum
Framom, den flammande elden. Som lyser min väg.
om mani padme - tid
hum
Hon står stadig, stark och farlig bakom min högra skuldra. Den grymma lansens obevekliga egg glimmar.
om mani padme - tillit
hum
På vänster sida, den extatiskt dansande kvinnan som nyss var flicka. Vacker. Stolt. I ständigt förändrad evig rörelse.
om mani padme - tålamod
hum
Framom, den flammande elden. Som lyser min väg.
om mani padme - tid
hum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)