Om en sak i rummet och hur den hamnade där

Hon kände en iskall tankeskärpa när hon inventerade förödelsen i rummet. Det var inte så farligt ändå.
De trasiga böckerna och hennes egna sönderrivna kläder kunde hon bränna i kaminen. Hon måste leta fram nya ramar till de nervälta fotografierna. Möblerna skulle hon hinna laga hjälpligt innan gryningen.

Och så var det kroppen.
Den såg ut som en sprattelgubbe där den låg med lemmarna pekande i konstiga riktningar på golvet bland barnens leksaker. Sprattelgubbe var också det ord som farit genom hennes huvud när kroppen hade ryckt spastiskt i dödsögonblicket.

Utan medkänsla eller ånger konstaterade hon att han inte kunde ha varit mer än fjorton, femton år gammal. Liten och mager. Bra. Han skulle inte vara svår att förflytta.
På fötterna ett par smutsiga gymnastikskor. Tajta svarta jeans. Svart bomullsjacka.
Anlestdragen såg hon inte eftersom han låg på mage och den ena ansiktshalvan vilade på golvet. Den andra fanns inte längre. Den var mosad av skomakarjärnet och ersatt av en geléartad klibbig sörja. Det bubblade fortfarande fram blod genom det tjocka rufsiga svarta hårmassan.

Hon skulle aldrig bry sej om att ta reda på vem han var eller varför han brutit sej in hos dem. Hon skulle leva resten av sitt liv som det hondjur hon förvandlats till i det ögonblick hon insåg att barnens liv var i fara. Denna insikt fyllde henne med trygghet och lugn.

Stiletten - som han tappat i fallet låg vid hennes fötter. Hon log när hon böjde sej ner och lyfte upp den, torkade av bladet mot nattlinnet och fällde in det i det svarta skaftet.
Stiletten - skulle hon spara som ett minne.