(Utmaning 170 Ett midsommarminne)
Den sista midsommaren med min bror var det fint väder och hans paradis på jorden blommade.
Själv var han hårlös och mager som en nittioåring, trots att han bara var fyrtio. Gul i skinnet. Sillen smakade cellgift.
Han hade en ful lantmannakeps på sej. För att skydda sej mot solen - eller omgivningen för hans skallighet.
En skymt av hans framtida ålderdom, som aldrig skulle komma. Orkade knappt förflytta sej.
Ögonen små och konstiga, förminskade av tjocka glasögonglas. Skrämmande för hans sexåring. Han kunde inte ha kontaktlinser längre.
Men han kunde sitta i en trädgårdsstol och se sina barn hoppa grodor med oss andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
Klarsynt, vackert, gick som en harpun in i hjärtat.
SvaraRaderaSpråket! "En skymt av hans framtida ålderdom som aldrig skulle komma."
Helt enkelt skitbra text.
Du har skrivit super fint, som vanligt..
SvaraRaderaTråkigt det där med din bror, men att han tittade betydde säkert jätte mycket för honom.
Hoppas att du får en jätte fin midsommar!
Kram!
det gjorde ont så sorglig och meningen om framtida ålderdom så grym
SvaraRaderaEn vacker och grym berättelse. Välskrivet.
SvaraRaderaGlad midsommar
Åh, vad det känns i kroppen. Lycka, men sorgen finns där, gömmer sig bakom. Mycket fint. /Betty
SvaraRaderaFör mig blir texten en blandning av vrede och kärlek. Vrede över det ofrånkomliga och obegripliga och kärleken till bror i sin vissnande skepnad. Skört, ömt, vackert och outhärdligt.
SvaraRadera