Listan

(Utmaning 254 Om långsinthet)

Det kom en dag då han bestämde sej för att listan var färdig.
Om han skulle hinna utföra allt han hade framför sej, medan han fortfarande var fysiskt stark, så måste han sätta igång nu.

Redan som barn hade han börjat skriva ner namnen.
I takt med att han blivit äldre hade han fyllt på med adresser och telefonnummer. Men inte förrän i vuxen ålder hade han insett att det egentligen var personnumret som var viktigast.
Folk gifte sej – ibland både en och två gånger - de bytte namn, flyttade och flyttade igen och blev till slut näst intill omöjliga att finna.
Men han hade lyckats.

Att få reda på en människas personnummer var numera mycket lätt. Enklast gjorde man det med hjälp av en sökfunktion på internet. Där kunde man sedan med en lätt knapptryckning även få information om adress, civilstånd, ekonomi, barn och annat som han kunde behöva.

Han tittade på listan framför sej. Åttiosju personer på femtio år. Knappt två personer om året – om han räknade från födseln. Men det var inte realistiskt att räkna så. Han måste börja där alltihop hade startat.
”Den andra april 1972”, läste han. ”Ella Emanuelsson, pappas fru, nöp mej i dag och kallade mej för idiot.”
Det var många noteringar om Ella Emanuelsson under sjuttiotalet. Förbrytelserna mot honom hade blivit allt grövre och allt mer frekventa.
Ett antal skolkamrater och en lärare förekom regelbundet.
”Den tredje september 1976”, till exepmel. ”Peter S, Lalle och Henke pissade i min skolväska på hemväg från skolan.”
”Den femtonde januari 1980. Fröken sa att jag är skitig och luktar illa ur munnen och sa åt mej att gå och skölja munnen i handfatet längst fram i klassrummet när alla såg det. Hon heter Ingrid Sivertsson.”

Ju mer han läste desto starkare kände han sej inombords. Fylldes av en upprördhet, som gjorde honom oövervinnerlig. Han var redo.
Han drog på sej handskarna, men när han sträckte sej efter den lilla stiletten hejdades handen mitt i rörelsen. En minnesbild flimrade förbi.
En stursk liten tjej som gått i hans klass genom hela grundskolan. Hon hade gång på gång försökt försvara honom och trösta honom.
"Lustigt att jag inte minns hennes namn", reflekterade han förvånad. Han skakade av sen den obehagliga försvagande känslan som snabbt börjat sprida sej i kroppen.

Det var ändå för sent nu.
Den lilla kniven gled ner i rockfickan.
Han lät listan ligga kvar. Han kunde ju den första adressen utantill: Ella Emanuelsson, Klostergatan 39, i Lund.