Svampstället

(Utmaning 247 Om något tungt)

Vinden hade ökat till styv kuling och ingen hörde hans sista utandning.
Märkligt enkelt, registrerade hon, när hon såg den sargade kroppen under sej.

Hon hade en gång för länge sedan försökt att förkorta lidandet för en liten döende sparv genom att krossa dess huvud med en stor sten. Hon slog och slog, men den lilla fågelns huvud hade stått emot. Själv hade hon nästan kräkts av obehag och till slut gett upp. Stoppat fågeln i en plastpåse och slängt den i soptunnan. Låtit döden ta hand om den utan hennes assistans.

Många år senare hade en mus fastnat med ena benet i råttfällan och låg plågad och kved på golvet i hennes skafferi. Återigen var det hennes omtänksamhet som drev henne att så snabbt som möjligt avsluta djurets lidande. Vis av tidigare erfarenhet, dränkte hon djuret i ån den här gången i stället. I en eko-kasse från Ica med sten i.
Ändå tog det mycket längre tid än hon trott innan påsen tillslut sjönk med sitt panikslaget pipande innehåll.

Hon hade därför oroat sej lite inför det här betydligt viktigare avdagatagandet.
Hon hade förberett sej noggrant. Gått stigen genom skogen så många gånger att hon kunde visualisera den och gå den om igen sittande hemma vid köksbordet. Hon visste precis när hon skulle kalla på honom och visa honom det fantastiska svampstället. Hon hade planerat var hon skulle stå så att han skulle huka sej ner på rätt avstånd från henne, så att hon osedd skulle kunna ta fram järnspettet som hon gömt i blåbärsriset.

Men hon hade inte behövt all denna förberedelse. Hennes drivkraft den här gången hade inte varit medkänsla. Förmodligen var det det som gjorde att det räckte med ett enda slag.

Blodet ville inte fästa på kantarellhattarnas feta yta. Det rann vidare ner och sögs upp av mossan.
Så vackert, tänkte hon. Som gyllene knappar på röd sammet.