Om konsten att slå i en lång spik

(Utmaning 285 Om att slå till)

”När man ska slå i en lång spik...”, börjar mamma försiktigt, när jag återigen böjer spiken halvvägs genom den kraftiga regel som ska utgöra en del av stommen till den vägg jag bygger på vinden.
Min mor är sjuttiofyra år och har aldrig någonsin lämnat en öppen yta i sitt ursprungliga skick. Hon har snickrat sej genom livet. Jag, som var snäll och beskedlig som liten, var perfekt i rollen som brädhållare. (”Håll där! Nej inte där - DÄR! Stilla!!!”) Som en följd därav har jag alltid avskytt allt vad trähantverkande heter.
Nu är jag fyrtiotre, inte så foglig längre. Jag snusar och svär som en full hamnarbetare - att snickra är en terapi, en passion, något fullständigt livsnödvändigt. Och det är mamma som håller.
Jag blänger på henne.
”Min far sa alltid, att när man ska slå i en lång spik...”, fortsätter hon diplomatiskt.
Morfar, min underbare klurige morfar snickaren, som byggde samtliga de hus familjen bodde i med tillhörande möblemang och som blev den första döda människa jag såg. (Morbror M klappade honom med sina stora spadar till nävar på kinden så att det likstela huvudet flyttades på kudden. Morbror M:s tårar kom förvånande nog genom näsan, som var väldigt röd.)
”Får jag visa..?”
Jag släpper hammaren utan ett ord och flyttar mej åt sidan.
”Han sa att man ska slå så här.”
BAM-ta BAM-ta BAM-ta BAM.
Ett kraftigt slag med hammaren och därefter ett lätt, som en studs.
Ett kraftigt, en studs.
”Han sa att på det sättet kan man slå i även en krokig spik.”
Hon räcker mej hammaren.
BAM-ta BAM-ta BAM.
Det fungerar.
Som hjärtslag.
Det fungerar verkligen.
Spiken går rakt genom regeln och fäster i golvet.
Plötsligt får jag en stark upplevelse av att vi är fler här uppe i byggröran på vinden.
Jag söker undrande mammas blick. Bakom henne ser jag morfar, som flinar sitt sneda grin - en häst bet av hans överläpp i ungdomen. Bredvid honom min bror, som ler belåtet uppmuntrande.
”Det här fixar du.”