Ett riktigt lyckotal

(Utmaning 88 - Skriv om ett lyckotal)


I brist på inspiration inför dagens övning frågar jag sex-åriga dottern vad ett lyckotal är.
- Det är ett snällt tal.
- Hur då menar du?
- Jo om nån har slagit sej till exempel. Då kan man säga något snällt till den personen.
- Aha.
- En gång sa Linn nåt jättesnällt till Tova när hon tappade sin matlåda. Hon sa att `du kan få ha din matlåda i min ryggsäck istället´.
- Kan du säga ett lyckotal till mej?
Hon funderar en kort stund. Sedan:
- Jag älskar dej. Det är ett riktigt lyckotal.

Tidsresan

(Utmaning 87: Skriv om att göra en resa framåt eller bakåt i tiden)

"Igår blev jag tretton. Nu har jag levt ett år längre utan mamma än med henne. När jag fyller arton har jag levt tolv år utan henne och bara sex år med henne. Alltså dubbelt så länge utan. Och om jag blir lika gammal som hon blev så kommer jag ha levt trettisex år utan henne.

Jag minns en gång när vi satt och åt frukost. Det är det enda minnet jag har kvar som fortfarande har ljudet kvar, för jag minns precis hur hon lät när hon tuggade och svalde. Men om jag ska se hur hennes ansikte såg ut måste jag titta bakom henne på månadstavlan på väggen så att jag ser hennes ansikte i ögonvrån, för om jag tittar rakt på henne så försvinner ansiktet.

Om jag dör när jag är åttifem, så har jag bara levt 7,0588235294117647058823529411765 procent av mitt liv med mamma."

Fortsätt dialogen: - Vad var det som hände?

- Det står i rapporten att du medger att du lyfte upp Lenita Stefansson och slängde ner henne i återvinningscontainern för...ehhh...papperskartonger eftersom hon hade påpekat att du slängde en yougurtpaket i återvinningen utan att skruva bort plastkorken. Varför gjorde du det?
- Jag glömde bort det.
- Va?
- Korken. Jag glömde ta bort korken.
- Jag menar inte korken.
- Nä det var det jag menade.
- Va?
- Att den är oviktig i sammanhanget.
- Vilket sammanhang?
- Det här. Och det på tippen.
- Nu släpper vi det där med korken.
- Exakt.
- Va? Lägg av med det där. Varför slängde du henne bland pappersförpackningarna?
- Jag tänkte att hon kunde skada sej om jag slängde henne i bingen med konservburkar.
- Jag menade...
- Jag vet vad du menar.
- Kan du tänka dej att svara lite bättre då?
- Jovisst, men jag tror inte du begriper ändå. Jag blev förbannad helt enkelt.
- Och då brukar du slänga den som står närmast till hands i sopsorteringen?
- Har du sett Falling Down? En rulle från början av nittitalet. Med Michael Douglas?
- Nä.
- Nähä.
- Vad var det som hände?
- Han fick ett totalbryt.
- Jag menade inte...
- Jag vet.
- Jamen...
- Jag håller ju på.
- Jag tyckte precis att du pratade om en film.
- Det gjorde jag också.
- Ja, men hur vore det om du...okej fortsätt.
- Han är arbetslös och jävligt pressad.
- Vem?
-...skitsamma.
- Du får ju prata så man förstår.
- Jag orkar inte med idioter.
- Idioter?
- Ja.
- Vad menar du?

Om något grönt

Klarsynens förbannelse är grön.
Den är en frätande syra i magsäcken och övergår i gasform i insiktens ögonblick.
Den puffar giftig ut genom öron och näsborrar.
Ord förvandlas till skoningslöst dissekerande rakblad. Pupiller blir till ovaler för ett perfekt tunnelseende.
Huden börjar skifta i grönt.
I bästa fall sväller musklerna av rättspatos och kläderna spricker av styrkan i den rättmätiga vreden.
Omgivningen darrar av bävan och gör bättring.
(Men vanligast är tyvärr att metamorfosen stannar vid en grön vissen sparris. Som ruttnar från insidan och stinker från utsidan.)

Anden i datorn

Usch - egentligen skulle de inte få ha nån dator när de grisar ner så, tänker hon.
Trots alla förmaningar att de inte får äta eller dricka vid datorn hittar hon chipsrester mellan tangentknapparna och kladdiga ringar efter dricksglas på bordet. För att inte tala om skärmen - ett dis av feta fingeravtryck. Hon lutar sej närmare för att artbestämma ett stort antal fläckar som är spridda över ytan.
Snor?

Plötsligt och helt utan förvarning kommer en störtflod av tårar. Skitsamma. De sover ändå alla tre. Hon är så jävla trött. Och så inihelvete ensam.
Helvetes förbannade otacksamma ungjävlar, fy fan vad de utnyttjar henne!
I samma sekund som hon tänkt den tanken är hon nära att kräkas av skuldkänslor.
Skärp dej för helvete! Hon snyter sej i våtservetten för rengöring av datorskärmar, drar fram en ny ur förpacknigen och börjar omsorgsfullt gnida glaset med trasan.

Hon gnider och gnuggar och gnider igen. Den översötade doften från rengöringsmedlet gör henne dåsig och omtöcknad. Men medens är hon klarvaken. Osynliga fingrar skriver på tangentbordet. Hon stirrar på texten som växer fram:
SKRIV TRE ÖNSKNINGAR. DE KOMMER ATT GÅ I UPPFYLLELSE OMGÅENDE.

Vem fan är det som hånar mej?!
"Jag vill ha en glittrig feststass - kitschig tiara, en urläcker blåsa av Versace och världens häftigaste dojjor till. ", knattrar hon ner ursinnigt. I samma sekund som hon smäller punkten på plats går det som en rysning från hårbotten till fotsulor.

Va´ i...? Hon rusar - så gott det nu går i stilettsandaletter - till hallspegeln.
En sån här fantastisk klänning skulle jag aldrig i livet kunna fantisera fram, andas hon till galadrottningen i spegeln. Det är bara Versace som kan skapa nåt sånt här.
Detta måste alltså vara sant!

Hon tar sandaletterna i händerna och rusar tillbaka till datorn och skriver:
"Jag vill vara pigg, glad och stark."
Plötsligt känner hon hur det stramar i ansiket och under en mikrosekund är hon rädd att hon drabbats av stroke. Det visar sej dock vara ett gigantiskt leende som enagerar varenda del av hennes starka energifyllda kropp. Hon skrattar högt och dansar jublande runt till en inre symfoni. Glittrar in i barnens sovrum och kysser dem en efter en.
Hon lämnar en svag doft av antistatiskt rengöringsmedel efter sej när hon svävar ut till datorn igen.

Hon blir lite skär över kinderna när hon lugnt och med stor omsorg formulerar sin tredje och sista önskan.
...

Morgonen efter sitter hon - fortfarande varm i hela kroppen - i bara morgonrocken på kökstrappan med en mugg té i handen. Blundar lycklig mot solen. Huden glöder stilla i gryningen.
- Morsan! Morsan, var är datorn? Mo...?!...Vem är HAN???

090324
En karaktär med en ovanlig fobi och en scen där det som utlöser fobin händer.


Patient: Det känns bra. Positivt!

Terapeut: ...

P: ...nej, hemskt nervös, spänd. Rädd.

T: Du känner dej rädd. Ändå har du valt att komma hit. Vad är det som gör att du valt att ta tag i ditt problem?

P: Jag...vi har skilt oss, min man och jag. Min före detta man, menar jag. Fast det är okej - eller inte okej, men det är inte för det jag är här. Men problemet är att det var ju han som hjälpte mej innan. Jag fixar det inte ensam.

T: ...

P: Alltså... på morgonen till exempel. Med att kolla min frisyr och smink och sånt. Och när jag skulle köpa kläder. Det finns ju snygga kläder på nätet som man kan prova hemma. För jag kan ju inte gå i affärer. Inte klädaffärer i alla fall. Mataffärer går bra, men inte grönsaks-och fruktavdelningen förstås. Men man måste ju prova kläderna och se hur man ser ut. Efter skilsmässan har jag använt filmkamera som jag har ställt upp. Äh, det låter så fånigt, men jag måste ju hitta på sätt...Och så kopplar jag den till datorn så att jag kan se mej själv på bild. Det fungerar hyfsat.

T:Vad är det som inte fungerar? Vad är det som du inte"fixar ensam"?

P: ...jag har inte sett mej själv i ögonen sedan jag var barn...jag vill...jag är snart fyrtio år...jag... vet du vad som är värst - det är inte att gå in på en offentlig toalett eller en simhall, för då vet jag ju att det finns fullt med speglar där inne, så då är jag förberedd och kan hålla för med båda händerna. - så här - så att jag bara ser som genom en tunnel rakt ner påfötterna. Det värsta är...det värsta är...som häromdan...

T: ...

P:...

T: Försök att andas llångsamt och djupt...Lyssna inåt...Lyssna på dina andetag. Koncentrera dej på hur de låter inuti dej...Vad är det som händer inuti dej just nu?...Känn efter hur du känner dej i kroppen just nu. Bara registrera det. Försök beskriva det.

P: ...

T: Bara beskriva. Du behöver inte sluta gråta eller sluta känna det du känner. Bara beskriv det.

P: ... det...dånar i öronen...det sticker i nacken och huvudet och... det känns som att jag ska... svimma...sprängas, hjärtat...svider...eller skaver och hackar...Mina händer darrar, nej skakar...från axlarna ner i armarna... luft..! jag kan knappt få luft... jag svettas som en... häst - stinker - svett MEN DET ÄR JU FÖR HELVETE LÖJLIGT!!! DET ÄR JU INTE ENS NU DET HÄNDER - DET VAR JU HÄROMDAN! FATTAR DU SÅ SJUK IHUVET JAG ÄR?!...jag...

T: Försök att inte döma dina upplevelser. Försök att bara beskriva det du upplever utan att döma. Berätta vad det var som hände häromdagen. Bara beskriv. Och om det blir för svårt att fortsätta berätta så gör du ett uppehåll ooch andas och registrerar vad som händer i din kropp. Utan att döma.

P: ...

T: ...

P: ...det var en jobbarkompis unge som var med på jobbet...alltså alla på jobbet vet att jag inte fixar speglar. De har till och med tagit bort den på en av toaletterna för min skull och hängt för gardiner för alla fönster så att de inte ska kunna spegla en när man går föbi...Men det är klart att dom pratar om det hemma.
Och så den här ungjäveln då ...Alltså - jag fattar att det inte var hennes fel...eller jo, förresten hon är faktiskt tie år...men hon...hon...Vi pratade lite sådär som man gör med ungar om skolan och sånt....och så... och så plötsligt... hon...hon...DET GÅR INTE! JAG KAN INTE!

T: Andas.

P: ...

T: Vad var det som hände, Susanne?

P: ...hon skulle väl skoja med mej eller testa om det var sant...hon...drog fram en stor spegel ur väskan och...en sån där sminkspegel som förstorar på ena sidan och är vanlig på andra...med handtag... hon...hon höll upp den framför mitt ansikte - så här nära...

T: ...

P: ...jag höll på att slå ihjäl henne.

T: ...

P: ...fast det var inte det som var meningen.

T: ...

P: Det var som att hjärnan blev alldeles bortfrätt. Helt tomt i huvet.

T: ...

P: Jag bara slog ju för att skydda mej själv...för att få bort spegeln... och sparkade också...och skrek. Som en idiot.

Första dagen på nya jobbet

2019
Hon drar ner den stickade mössan djupt över huvudet. Fryser i den snåla västkustvåren. Stampar med bortdomnade fötter. Hon slutar om en halvtimma.
Hon känner sej ganska nöjd med sin insats denna första arbetsdag. Kramar om handdatorn i fickan, med stela behandskade fingrar. Det gäller ju att visa att man är `uppmärksam, initiativrik och kreativ´, som det stod i platsannonsen.

Särskilt belåten är hon med dagens första uppdrag, då hon kunnat konstatera att "den för depression sjukskrivna 990718 Friberg sågs uppsluppet plocka snödroppar och leka med sitt barn på vägen till förskolan samt skratta och skoja med andra föräldrar utanför densamma, vilket torde rendera ett uppföljande samtal med sjukskrivande psykiater, vilken uppgivit att Friberg är `djupt deprimerad, på gränsen till apatisk´."

Kontrollen av 090323 Jönsson var dock lite olustig att tänka på eftersom barnet verkligen visade sej ha hög feber. Pojkens far var i upplösningstillstånd när hon ringt på dörren. Han stod med ett synbarligen medvetslöst uppsvullet barn i famnen och håret på ända och väntade på ambulansen. Han var ovillig att svara på hennes frågor om varför han ännu efter två dagars anmälan av vård av sjukt barn inte inkommit med intyg från skolan.

När hon backat nerför trappan igen var hon glad över kursen i Hantering av verbala och fysiska hot och personangrepp, som ingått i introduktionen till hennes nya arbete. Händelsen hade snart runnit av henne och hon kunde göra en enkel notering om att "barnets far vägrar uppge skäl för uteblivet inlämnande av blankett 4.37a. Om denna eller förklarande omständighet, ej kommit kassan tillhanda inom en vecka, bör utbetalning av tillfällig föräldrapenning ej tillstyrkas."

Nästa bevakningsuppdrag hade avlöpt bättre. Hon kunde anteckna att "760518 Karlsson iakttogs arbeta i sin trädgård från kl 9.12 till kl 10.07. Eftersom Karlsson till försäkringskassan uppgivit sig ha svåra ryggsmärtor, torde denna rapport ligga till grund för vidare utredning av huruvida ersättningsärendet ska avbrytas med eventuell återbetalnigsskyldighet med vite som följd."

Men höjdpunkten på denna hennes första dag som Försäkringskassans fältarbetare var det uppdrag hon nu slutfört.
"Bidragstagare 921102 Sunesson har denna eftermiddags kl 16.23 setts ta emot besök av den före detta sambon - 850613 Söderström - vilken Sunesson polisanmält för kvinnofridskränkning samt för misshandel av barnets gemensamma minderåriga dotter. Den uppgivna separationen ligger till grund för Försäkringskassans beslut om utbetalning av Bostadsbidrag för ensamstående förälder.
Fältarbetare nr 3298 anser att sannolika skäl för misstanke om grovt uppsåtligt bedrägeri föreligger, varför en kontroll Kategori 3 bör utföras i Sunessons hem. Kontrollen bör utföras nattetid för att utröna sanningshalten i Sunessons uppgivna civilstånd."

Klockan är fem. Hon knappar in sin kod i utloggningsprogrammet och går hem.

Om en sak i rummet och hur den hamnade där

Hon kände en iskall tankeskärpa när hon inventerade förödelsen i rummet. Det var inte så farligt ändå.
De trasiga böckerna och hennes egna sönderrivna kläder kunde hon bränna i kaminen. Hon måste leta fram nya ramar till de nervälta fotografierna. Möblerna skulle hon hinna laga hjälpligt innan gryningen.

Och så var det kroppen.
Den såg ut som en sprattelgubbe där den låg med lemmarna pekande i konstiga riktningar på golvet bland barnens leksaker. Sprattelgubbe var också det ord som farit genom hennes huvud när kroppen hade ryckt spastiskt i dödsögonblicket.

Utan medkänsla eller ånger konstaterade hon att han inte kunde ha varit mer än fjorton, femton år gammal. Liten och mager. Bra. Han skulle inte vara svår att förflytta.
På fötterna ett par smutsiga gymnastikskor. Tajta svarta jeans. Svart bomullsjacka.
Anlestdragen såg hon inte eftersom han låg på mage och den ena ansiktshalvan vilade på golvet. Den andra fanns inte längre. Den var mosad av skomakarjärnet och ersatt av en geléartad klibbig sörja. Det bubblade fortfarande fram blod genom det tjocka rufsiga svarta hårmassan.

Hon skulle aldrig bry sej om att ta reda på vem han var eller varför han brutit sej in hos dem. Hon skulle leva resten av sitt liv som det hondjur hon förvandlats till i det ögonblick hon insåg att barnens liv var i fara. Denna insikt fyllde henne med trygghet och lugn.

Stiletten - som han tappat i fallet låg vid hennes fötter. Hon log när hon böjde sej ner och lyfte upp den, torkade av bladet mot nattlinnet och fällde in det i det svarta skaftet.
Stiletten - skulle hon spara som ett minne.

Om en bra idé

Det var en briljant idé. En alldeles förträfflig, lysande lösning.
Han tog sej inte tid att tända lampan utan kastade sej ur sängen för att skriva ner den innan den försvann. Han rusade ut ur sovrummet i riktning mot arbetsrummet, men halkade på en olyckligt placerad trasmatta.
Hjälplöst famlande med armar och ben, störtade han utför trappan och krossade huvudet mot dess nedersta avsats.

Men det hade varit en fantastisk idé.

Om en resa - berättat ur två olika perspektiv

Thailand, Afrika, Nya Zeeland, Neptunus eller Månen...
Ellen ligger kvar i värmen under duntäcket och funderar. I fantasin har hon under några få vakna morgonminuter besökt fler länder och världar än de flesta vet finns.
- Mamma! Kan vi åka till Turkiet? Hilda har vart hos polisen och fått pass. Vad är ett pass? Du vet min magdanskjol med pengarna som dinglar - den där turkosa? Jo, jag behöver en till sån och man kan köpa såna i Turkiet. Fast en annan färg den här gången. Finns det pyramider i Egypten på riktigt? Åker man flygplan eller tåg dit? Jag vill helst åka flygplan. Får man sova i flygplanet då? Men tåg går också bra. Vet du jag ska faktiskt forska om Egypten idag. Joel säger att det finns kungskobror i Thailand utanför glasburar. Dit vill inte jag åka!
- Havregrynsgröt eller mannagrynsgröt?
- Kan vi inte hälsa på Lea i England snart? Och stanna hos dom i..tja...kanske två veckor? Hello, my name is Ellen. Whatcha name? How are you? ITS MY LIFE AND I DO WHAT I FEEL RIGHT!
Plötsligt har Ellen förvandlats till Amy Diamond och dansar med utmanande blick omkring på golvet med en liten Harry Potter-figur som mikrofon.

...

Joel säger att det finns kungskobror i Thailand - som inte är i glasburar. Dit vill INTE jag åka! Dom är skitgiftiga. Jag hatar ormar. Fast spindlar mest. Jag vill åka till Turkiet. Jag har en turkos magdanskjol med pengar som dinglar. Fast inte riktiga då förstås. Jag behöver en till sån och man kan köpa dom i Turkiet. Det finns vulkaner där också. Jag vill gärna se en vulkan på riktigt. Som sprutar lava. Hilda har varit hos polisen och hämtat ett pass. Det måste man ha så att man kommer till rätt land när man ska hem igen. Annars kan dom skicka en till vilket land som helst. Tänk om man blev skickad till Egypten istället. Där finns pyramiderna. Dom är triljarders år gamla och byggdes långt nere under sanden och först nu börjar dom komma upp. Åker man flygplan eller tåg till Egypten? Hoppas flygplan och att man får sova i planet. Fast tåg går också bra. Hello my name is Ellen. Jag har en kompis i England som heter Lea. Egentligen är det två kompisar för hon har en lillebror också fast jag gillar inte honom så mycket. Henne vill jag åka till och stanna i typ två veckor. Fast det går bra med en månad också. Whatcha name? How are you? Vi har engelska på fredagssamlingen i bland. Amy Diamond heter på engelska och sjunger på engelska fast hon är från Sverige. ITS MY LIFE AND I DO WHAT I FEEL RIGHT!

090318 om vatten

Hon satt på bassängkanten och frös. Det var en rehabiliteringsbassäng med extra varmt vatten, men hon frös ändå.
Det berodde på att kylan kom inifrån hjärtat, som var krampartat stillastående av rädsla.

Hon hade varit sjukskriven ett halvår på grund av sina kraftiga ångest. Den band henne vid hemmet. Vissa dagar klarade hon inte ens av att gå och hämta posten. Den var så stor, så enorm och oöverskådlig.

Det var då hon kommit på att hon skulle börja med att inrikta sej på en tydligt avgränsad ångesthärd. Vattenskräcken var perfekt för detta ändamål. Om hon lärde sej att hantera den, så kanske hon kunde lära sej ett tillvägagångssätt för att hantera de andra ångesthärdarna i livet - en efter en.

Här satt hon nu. Öga mot öga med sin ångest.
Tårarna rann innanför simglasögonen.
...
Tio tjugominuterslektioner senare simmar hon utan minsta spår av rädsla. Hon simmar dessutom vackert och med kärlek till elementet. Både över och under vattenytan. Hon dyker och hon skrattar och hon till och med sjunger under vattnet.
Hon går varje dag till simhallen.
En dag simmar hon tre mil. Hon får ont i höfterna, men inte ångest.
Länge är hon rädd att vattenskräcken ska ligga på lur och kasta sej över henne igen. Men den gör inte det.
Den är borta.

090317 om en grönsak

Ensamheten nådde sin lägsta punkt en lördagkväll i december.
Han föreställde sej hur alla andra samlades innanför glöggimmiga fönsterrutor och skrattade och myste.
Själv satt han ensam vid sitt nakna köksbord och tittade på de sorgliga resterna av dagens middag. Färdigportioner var inte kul. Men idag hade han kompletterat den med en plaststrut med holländska rädisor som han hittat i grönsaksdisken och hade satt i sej allihop utom en.

Han älskade den speciella konsistensen och den kryddiga skarpa smaken. De röda runda små kloten med sin vita svans var dessutom vackra och påminde om sommaren.
Han hade klämt försiktigt på rädisorna och tyckt att de var lite väl svampiga och därför omsorgsfullt lagt dem i en liten skål med vatten, för att de skulle suga i sej vätska och återfå rätt hårdhet.
Han hade doppat dem i salt och låtit smakblandningen krusa smaklökarna på tungan.

Nu var han trött. Vemodig, ensam och trött. Han sköt undan tallriken och vilade huvudet på korslagda armar. En liten slummer, en liten liten slummer...Han sjönk djupare ner i tröttheten. Han skulle just kliva över sömntröskeln när han hörde en liten röst som harklade sej:
- Hoi, hoe gaat het met u?
Han lyfte förvirrat på huvudet och såg sej omkring. Han var ju ensam. Hade han drömt?
- Hoi! Hello?
Han stirrade förvirrat på grönsaksfatet framför sej. Det kunde inte vara möjligt. Han drog fatet till sej så att den lilla ensamma rädisan kom i rullning.
-Wooooojojoj!
Han lutade sej närmare.
- Hoi!
- Hej, svarade han utan att reflektera över att han inlett en konversation med en grönsak.
- Do you speak english?
En röd liten grönsak som talade engelska med holländsk brytning.

090316 om att fullfölja en plan

Hon snurrade tändstickan mellan höger tumme och långfinger. Fram och tillbaka.

En hisnande maktkänsla. Att utplåna sitt förflutna.
Hon undrade om det var så det skulle kännas efteråt. Som om all dåtid var borta och hon skulle kunna börja om. Hon trodde inte det.

Det var inte heller det som var målet. Hon ville bara försöka göra livet enklare och mer begripligt för hennes dotter än det varit för henne själv.
Ingen vet när hon dör, men man kan ta ansvar för vad man lämnar efter sej, resonerade hon.
Det var så mycket som inte behövde föras vidare. Flickan kände ju henne som den hon var idag. Varför komplicera den bilden?

Det var svårt. Men hon hade bestämt sej långt tidigare.

Hon drog tändstickan mot plånet. Lågan slog genast upp. Hon förde den mot traven med dagböcker i zinkbaljan framför sej.

090311 Instruktionshandling för alla typer av själar

För att själen ska fungera tillfredsställande under hela garantitiden, vänligen iaktta nedanstående enkla skötselinstruktioner.

1. Tag väl vara på dess förvaringskärl genom följande dagliga omvårdnad:
1.1. Låt förvaringskärlet sova nattetid minst sju timmar varje dygn.

1.2. Se noga till att kärlet får sin dagliga dos av allsidig näring och rörelse. Tag gärna kontakt med rådgivare för att anpassa kost och motionsform, som passar just detta kärls tarmsystem respektive fysiska kapacitet.

1.3. Lägg dagligen en omsorgsfull hand vid kärlets yttre, så att dess utsida utsänder en reflektion och doft av själen inuti den.

Observera! För att undvika långvarig eller permanent skada på kärlet - skapa snarast möjligheter till återhämtning om någon eller alla ovanstående punkter åsidosatts.

2. För själens omvårdnad följ nedanstående rekommendationer:
2.1. Låt alltid knappen för lyssningsfunktionen vara intryckt i läge "på". (Vid svåra själsliga sjukdomstillstånd se särskild instrukiton för detta.)

2.2. Låt alltid reglagen för självkärlek, självrespekt och självtillit stå i läge "högsta effekt".

2.3. Kontrollera dagligen att funktionen för utgivande och mottagande av kärlek och omsorg är balanserad, så att pilen rör sig inom det röda fältet, men aldrig tillåts slå över i svart eller blått fält.

2.4. Var uppmärksam på det automatiska skyddsystemet, så att det är rätt inställt och träder i funktion vid gränsöverträdelse av egen eller annans själ.

2.5. Lyssna in vilken som är lämplig dosering och form, vad gäller intag av, samt uttryck för, själsliga upplevelser i just din själs fall.
Observera att denna dosering kan ändras över tid. Detta är ingenting att oras över, så länge man lyssnar till sin egen själs behov, och inte sammanblandar det med andras.

Varning:
Stäng aldrig av lyssningsfunktionen som är kopplad till din själ.
En långvarig avstängning av denna kan ge bestående och ödesdigra skador på dess funktion. Påbörja genast reparationsarbete enligt punkt 1 och 2 ovan, om sådan skada skulle ha uppstått.

För skador som uppstått på själen på grund av egen oaktsamhet, utgår ingen ersättning. För skador som uppstått till följd av utomståendes uppsåt eller icke uppsåt, utgår heller ingen ersättning.
Däremot finns möjligheten, att ansöka om egen och andras förståelse och medkänsla, vilka finns i olika utföranden och anses ha en tillfälligt sammanhållande effekt.

Vi vill dock betona att en skadad själ - oavsett hur skadan uppkommit - är mycket svårreparabel.
Då många skador uppstår redan under tidig barndom, rekommenderas att stor omsorg nedlägges på att dagligen vårda själen enligt punkt 1 och 2 ovan, under återstoden av jordelivet.

Vi önskar er mycket nöje med er själ!

090310 om att äga

Djupt inne i romanens mitt stöter man på ett egendomligt äldre par.
De är klädda i grå paltor och lindor, som de svept om sina kroppar. De vandrar med tunga steg, sida vid sida, på en gammal väg som slingrar sej genom en mörk skog.

De går tysta med jämna, strävsamma steg.
Mellan sig bär de en otymplig säck. Den är deras enda ägodel.
Säcken måste de gemensamt föra med sej hela vägen. Ingen av dem äger den ensam. Ingen av dem kan bära den ensam.

Ibland stannar de och vilar. Släpper säcken varligt till marken. Sträcker ut sina böjda ryggar under tystnad. De ser inte mycket på varandra. Inte heller på säcken.
Så tar de tag i var sitt hörn igen och lyfter.
Dera händer är grova och förvärkta.
Vägen är lång.

Jag skulle vilja sätta mej ner och skriva och inte sluta förrän jag berättat mej fram till den sida där de kommer gående. Jag vill veta varifrån de kommit och vart de är på väg.
Jag skulle vilja fråga dem vad som finns i säcken de för med sej. Deras enda ägodel.

090309 om att ta en risk

- Jag är lessen om du är besviken, sa han om kliade sej besvärat i hårbotten, på halsen i armhålan och på magen.
Hon tyckte att alla i restaurangen stirrade på dem.
Till och med den långkokta fläskkarrén på hennes tallrik tycktes vrida sej i rödvinssåsen för att kunna betrakta honom noggrannare
- Besviken? var allt hon fick fram.

Hennes kortfattade svar berodde delvis på att hon hade upphört med att tugga, när han klivit fram till hennes bord. Detta i sin tur medförde att en försvarlig bit av nämnda långkokta köttstycke befann sej i hennes mun tillsammans med ett par bitar rostad potatis, alltsammans ännu tämligen obearbetat.
Men huvudorsaken till hennes fåordighet, var att hon var mållös.

Hon tuggade. Han kliade sej.
Bakom örat, på höger armbåge och på näsan.
- Jag blev så nervös, försökte han förklara. Efter alla mejl. Att du skulle bli besviken om du fick en bild på mej. Jag tänkte att om jag skickar ett foto på min polare istället så kunde jag smyga hit kolla in dej. Jag menar - om jag hade känt att nej, det funkar inte med oss, så hade jag bara stuckit härifrån och messat att jag blivit sjuk...Eller nåt. Och besparat oss båda två ett jobbigt...möte.

Hon hade nu kommit så pass långt med sitt tuggande, att hon - om än med viss svårighet - kunde börja svälja delar av det processade köttet. Det räckte för att hon skulle kunna forma ytterligare ett ord:
- Jobbigt?

Han kliade sej på struphuvudet, i knävecket och på ena handryggen.
Nu svimmar han, tänkte hon, eller kräks.
- Är det okej om jag dricker lite av ditt vatten? fortsatte han och lyfte vattenglaset till sin mun.
Hon betraktade hans guppande struphuvud. Ett - två- tre - fyra - fem - sex - sju.
Är jag med om detta? tänkte hon. Eller hittar jag på det?
Han ställde tillbaka det tomma glaset på bordet och dunsade ner på stolen mittemot henne.

Han hade slutat klia sej. Lutade sej fram över bordet och sträckte fram handflatorna mot henne. Vädjande.
- Här är jag, sa han. Strulig. Konstig. Rädd. Tänker för mycket - och framför allt - tänker fel. Gör fel. Säger fel. Men jag menade inget illa. Jag ville väl.

Hon svalde ner det sista av tuggan som tumlat runt i hennes mun.
Hon betraktade hans öppna handflator, på vardera sidan om fläskkarén. Hon föreställde sej att den kände sej nöjd med att plötsligt ha hamnat i händelsernas centrum.
Hennes blick vandrade uppför hans seniga armar, veka axlar och den mörkt skäggstubbiga kinden. Och stannade inte förrän den nått hans ögon.
Som var de vackraste hon sett.

- Men - om jag inte vill ta dej tillbaka då?
-...jag tänkte att...den risken får jag ta.

090308 Tiden stod stilla när...

Hon släppte taget om spaken när hon fört den till "off"-läget.
Vände sej om.
Det hade blivit alldeles tyst.
Det fungerade alltså.

Hon gick ut ur rummet, stängde dörren bakom sej och tog sej ner för den långa sprialtrappan.
Det var omöjligt att avgöra om hon rörde sej fort eller långsamt, eftersom allt som kunde relateras till tid hade upphört.

Väl nere på marken funderade hon på hur hon skulle hitta tillbaka till detta egendomliga torn. Hon låste porten och stoppade nyckeln i jeansfickan.
Hon hade mycket att uträtta.

Suckade förvirrad.
Vad skulle hon göra först, när det inte fanns något nu och inget senare?

Hon hade all tid i världen.
Hon hade ingen tid alls.

090307 citat ur en roman, med en ny fortsättning


Efter tjugo sekunder lugnade jag ner mej och försökte komma på ett sätt att återuppta samtalet.
Att det var exakt tjugo sekunder vet jag, eftersom det hängde en gigantisk klocka av äldre skolmodell precis bakom honom.
Man hörde verkligen hur sekunderna suckade sej fram.

Tjugo sekunder är en mycket mycket lång tid.

Han stirrade på mej.

Jag sökte i hans blick efter en reaktion på mitt spontana infall, men kunde inte se någon. Chock, möjligen. Själv försökte jag anlägga en min av att det var ett helt normalt yttrande jag fällt.
Men det var onekligen lite svårt att återföra samtalet till val av linoleumplattor.

- Den här färgen blir bra, sa jag och ryckte åt mej en rödspräcklig ruta ur högen som han spridit ut på golvet framför oss. Jag tar tio såna och tio av den där ljusa - det borde väl räcka till tre kvadratmeter?

Han blinkade. Han svalde. Han harklade sej. Sedan sa han:
- Jag blev väldigt glad över ditt förslag. Lite... överrumplad bara. Jag... Men du... kan vi inte börja med att ta en fika?


(Inledningscitatet kommer ur Nick Hornby; Slam)

090306 häftig tempoupptrappning

Hon sitter vid soffbordet med en mugg hett nybryggt té framför sej.
Solen smyger in där gardinerna glipar. Spelar över bordsytan och hennes ljusa handryggar runt témuggen.
Känslan av handflatorna kupade runt den varma lena keramikytan.
Yta mot yta.

Hon önskar att hon fick bli kvar hos sina tysta händer runt koppen - men hon hör hur bokryggarna längst upp till höger i bokhyllan bakom henne börjar sträcka och vrida på sej. Som om de vaknar ur en djup slummer.

Hon skärper blicken på sina fingrar. Försöker att inte andas hörbart, för att de inte ska märka henne.
Försöker stänga ute ljuden från det ökande antalet böcker som börjar sucka och grymta bakom hennes rygg.
De är missnöjda och gruffar och knuffar på varandra. Allt mer högljudda.

Det hotfulla mumlandet växer. Hon förstår inte orden, men vet innebörden.
Ögonen torra och svider. Blicken suddig. Muggen försvinner.
Hon måste andas!

De skriker och väsnas. Hatiska obegripliga förbannelser tar form och glider ner från hyllorna Börjar tassla omkring på golvet bakom henne.
Hon blundar och börjar sjunga för att överrösta dem. Händerna fastlåsta kring muggen.
Sjunger hon. Högt starkt. Hon kan inte sången hon sjunger. Den finns inte. Fanns inte nyss.

Hetsiga skrik och tjut. Hon ser rakt genom ögonlocken hur färgerna börjar rinna från böckerna. Sveps runt i en virvlande rörelse. Ondskefulla vrål vispar runt dem.

Hon hör inte längre sin egen röst. Kroppen spänd av motståndet. Reser sej. Händerna hårt om muggen. Svingar den. Kastar den. Fönstret som kraschar.
Händerna river ut böcker. Kastar. Ut genom fönstret. Färgerna flyger.

Tjuten tar sej in genom hennes näsborrar.
Kastar. Kastar. Kastar.

090305 sitta fast

han blev fastspikad i tiden
fick inte följa med längre

ett brutalt rostigt järn
stacks tvärs igenom hans liv
fäste honom för alltid vid en punkt

41 år 8 månader och 1 dag

- att jag kan skriva det,
betyder att livet har tagit mej med sej
långt från den tidpunkt där han spikades fast.

den 5 mars år 2004
- fanns det inga ord

090304 En bild att skriva till

Jag känner ett barn från Odessa.
Som aldrig slutade messa.
Tummen blev sned
och mamman blev vred.
Så det blev en riktig nesa.

+

Det var en ung flicka från Götet
som var lite grann bakom flötet.
Telefonsex ? Nej nej!
Det är inget för mej.
Jag får inte in luren i skötet.

090303 En kroppsdel att önska sej...

Det hade börjat med att det kliade och ömmade mellan skulderbladen.
Hon gjorde avslappnigsövningar och gick på massagebehandling. Det lindrade visserligen den molande värken tillfälligt, men det verkade som att det på längre sikt stimulerade utväxten, snarare än hämmade den.

Hon gick till en av stadens modebutiker och fick med sej några klädesplagg in i omklädnigsrummet för att ha en ursäkt att slita av sej kläderna och betrakta sin egen rygg i den allseende spegeln.
Hon blev förskräckt av den blånade utbuktning hon såg.

Hon tillbringade lång tid i telefonkö, för att av sjukvårdsrådgivningen få rådet att smörja det ömmande området med tigerbalsam och besöka läkare om värken inte gått över om en vecka.

Doktorn undersökte henne under tystnad, skrev ut en salva som skulle dämpa utslagen som hon fått av linimentsalvan - och frågade sedan om hon kände till ifall någon i hennes släkt hade utvecklat en puckel.

Hon började styrketräna för att stärka bröstryggens muskulatur och upptäckte till sin förundran att hon hade en offantlig kraft i dessa muskler.
Hon låg på mage på träningsbritsen med panna och näsa nedtryckta mot det surt luktande konstlädret och lät armarna arbeta långsamt i utsträckt läge. Ner. Upp. Ner. Upp. Stora starka svingande rörelser.
Och fann att detta var skönt.

En muskulär och mental stillhet spred sej i hennes kropp för varje lyft hon gjorde med tyngderna.
Hon behövde större tyngder och märkte förbryllad att hon med lätthet hanterade 35-kilos hantlar i sina stora mjuka lugna rörelser. Hon blev skär om kinderna och kroppen fylldes av tillfredsställelse.

Hon letade upp en låda med handledstyngder som hon spände fast från handlederna och ända upp mot armhålorna och grep tag i de tyngsta hantlar som gymmet kunde erbjuda.
Hon ställde sej rak och stolt mitt på golvet.
Blundade. Vände långsamt ansiktet uppåt. Drog djupa heta andetag, som spred värme i hela hennes väsen.

Hon märkte inte att de andra i träningslokalen stannat upp i sin svettiga kamp mot sina kroppsliga begränsningar.
Genomlyst av kraft lyfte hon så armarna rakt upp mot taket och i en extatisk utandning sänkte hon dem kraftfullt och kände hur fötterna lämnade golvet.

En upplevelse av extrem närvaro i sitt eget verkliga jag fyllde henne och hon insåg, snarare än kände, hur den väldiga utväxten på ryggen brast.
Fortfarande svävande lösgjorde hon försiktigt sina armar från tyngderna.
Slog upp ögonen. Log med hela sitt väsen. Omfamnade sej själv.

Och lät sej bäras av sina egna vingars kraft upp mot taket, ut genom fönstret och högt högt upp mot den isklara himlen.

090302 Om ett första intryck av någon jag nu känner väl

Han hade slagit sej ner bredvid mej på studentcaféet, eftersom han kände någon i mitt gäng. Presenterade sej som Sigge och frågade vad jag pluggade. Jag berättade lite kortfattat och frågade vad han själv hade för sysselsättning.

Han forskade om det speciella språk som talas av fåraherdarna på Sardinien. Jag, som alltid varit både mycket språkintresserad och har ett stort patos för minoriteter, blev eld och lågor och bad honom berätta mer.
Engagerat berättade han om herdarnas isolerade liv ute bland djuren, vilket gjorde att de bevarat ett uråldrigt språk, som inte upptäckts förrän helt nyligen. Han hade levt med dem under ett helt år, för att spela in, teckna ner och förstå deras ord och uttryckssätt. Språket existerade bara som talspråk och min nyfunne vän var nu den förste som återgav det i skrift.

Vi pratade länge och jag blev enormt fascinerad av denna djupt engagerade och entusiastiska människa.

Men han hade en tid att passa, bad om ursäkt och sa att han var tvungen att bryta upp. Han böjde sej närmare mej och sa med mjuk röst och intensiv blick: "Du - jag bara skojade!"
Sedan försvann han med en glad vinkning.

Jag gapade som en fågelholk och visste inte om jag skulle bli arg, känna mej förödmjukad eller skratta. Jag bara satt där totalt förvirrad.
"Jag bara skojade!"

Det visade sej vid en närmare kontroll med vår gemensamme vän, att det enda som denna för mej vilt främmande människa sagt sanningsenligt, var - sitt namn.

Fråga mej inte hur det gick till, men på något sätt blev detta möte början på en djup och mycket speciell vänskap, som nu är inne på sitt tjugonde år.
Vi fann något slags, intensiv, galen och trofast själsfrände i varandra.
Kanske var det helt enkelt så, att vi var oss själva så intensivt under vårt samtal om de sardinska fåraherdarnas språk, så att sanningshalten i själva samtalsämnet var underordnat.

Så kan det tydligen också gå till när man får en vän.

090301 Om att lappa ihop

Hon baddade såret med en trasa indränkt i whisky och drack upp resten ur flaskan i tre klunkar innan hon började.

Hon använde en kroknål avsedd för tapetserararbeten. Den var alldeles för grov, men det var det bästa hon hade till hands. Den var trädd med kraftig vaxad bomullstråd. Orange. Hade inte hittat någon annan.

Det spelade ingen roll. Hon var ett freak. Ett lappverk.
Katastroferna hade avlöst varandra. Hon hade blivit stympad och svedd. Men hon hade överlevt.
Hon var inte som förut. Hon var inte som andra. Men hon var vid liv.
Detta - var hennes.
Liv.

Hon brände nålspetsen i ljuslågan. Drog in ett djupt andetag, stoppade den blodiga whiskytrasan i munnen och bet ihop om den.