Blomquistska manifestet

(Utmaning 237,5 Om vikten av att bygga sina egna skjutdörrar)

Nu är disciplinens och strukturens tid. Tiden för att infria mina egna löften till mej själv. Tiden som jag roffade åt mej som en näve ogräs bland dahliorna.

Det är som att balansera på en spindeltråd - likt barnvisans elefant, som efter avslutad bedrift går och hämtar en annan elefant, för att det var så intressant.
Det är verkligen intressant och kräver enormt mycket fokusering och mod.

I våras sa jag upp mej från mitt jobb där liksom allt gått överstyr - lönen, arbetstiderna, arbetsrätten, samarbetet och så stressen upptill. Jag höll på att bli sjuk. Alla varningssignaler tjöt och blinkade - sömnlöshet, magkatarr, dysterhet.

Men jag ville inte bli sjuk, smittad av arbetsplatsens livshotande influensavirus.
Jag ville vara föräldraledig med min dotter. Det fick jag inte.

Jag ville sova om nätterna och njuta av mitt liv. Jag vet alltför väl på alltför nära håll att livet - som jag känner det - kan upphöra när som helst. Jag ville ta vara på mitt liv.

Så jag sa upp mej.
Och var föräldraledig.

I tio veckor har jag vilat i mej själv och i mitt liv med min lilla flicka. Tiden har smekt mej och läkt mej och jag känner mej helare och stabilare och mer tillfreds än på mycket länge. Jag har nog rentav mognat i kapp mej äpplena och päronen på mina träd.

Jag har gett min dotter en sommar som är mer värdefull än hon själv begriper. En sommar där jag alltid funnits tillhands och alltid orkat och alltid velat allting. En sommar där hon har kunnat uppleva ostyckad tid. Obruten oändlig lek med sina underbara kompisar. Fantstiska äventyr som fortsatt i dagar och nätter. Ingen stress. Inget bråttom. Bara ett hav av möjligheter.

Själv har jag roat mej med att helrenovera ett rum. Jag har målat tak, satt ny väggpanel, målat golvet, sågat ut golvet runt kaminen för att lägga marockanskt klinkers i himmelsblått och framför allt har jag snickrat 4,25 meter skjutdörrar till vår garderobsvägg.

Detta skjutdörrsprojekt har varit som ett destillat av och en metafor för min egen privata livskamp - att få en idé, skapa tid och möjlighet för att genomföra den och sedan uföra alla de små och stora moment som behövs för att nå slutmålet.
Och framförallt - det för mej svåraste av allt - att klara av att ha tålamodet som krävs för att härbärgera tvivlen och tilltron på mej själv.

Nu har jag än en gång visat mej själv att jag vet vad jag gör när jag gör mina val.
Denna kännedom om mej själv behöver jag nu, för nu är jag en elefant som ska utföra en balansakt på spindeltråd.

Från och med i måndags är jag försörjningssökande på heltid och har ett startdatum för mitt romanskrivande med Ann Ljungberg som coach på tisdag i nästa vecka.
Jag ställer väckarklockan på halv sex och chockar kroppens alla sinnen med att ta mej ur sängen och med en kopp té sätta mej vid datorn för att under en halvtimmas tid göra skrivpuffsövningen innan min dotters dag startar. Därefter är jag effektivt försörjningssökande och snart också romanskrivande.

I mitt inre kämpar tro och tvivel mot varandra. Jag härbärgerar.

I morse försov jag mej, men vaknade som väl var i tid för att min dotter skulle få en lugn morgon. När jag kom hem efter att ha lämnat henne vid skolan tog jag kontakt med två möjliga arbetsgivare och först därefter - med en kopp kaffe vid min sida - kunde jag gå in och kolla dagens skrivpuff. Som i dag var fritt valt ämne. Det här är vad det blev. Det mångordigaste och faktiskt också det mest privata inlägget hittills på denna blogg.

Tungan rätt i mun nu - spindeltråden är tunn.
Läskigt, läskigt när vinden blåser på den.
Men intressant.
Mycket intressant.