måndag 31 augusti 2009

Apokalyps

(Utmaning 243 Om att införa ett förbud)

Egentligen var det ingen som förstod meningen med den nya lagen.

Stadsborna, för att de aldrig hade stött på företeelsen ens i sitt ursprungliga format.
Landsbygdsborna, för att det fåtal som valt att stanna kvar, inte ansåg att det behövdes något förbud. Ingen vettig människa skulle ändå komma på tanken att låta småbarn leka ensamma utomhus längre. För övrigt var det just barnfamiljerna som hade varit först att fly landsorten. Och den äldre befolkningen gjorde bara sina ärenden torra dagar sommartid eller iskalla dagar vintertid.
Men framförallt - ingen människa lämnade längre frivilligt hemmet i skymning eller gryning.

Norrlänningarna var de som protesterade mest högljutt eftersom det var deras landsända som fick ta emot flyktingströmmen från söder. De hade ju heller inte upplevt det hela på nära håll och argumenterade att det hela var en massmedial hausse, som uppstått under en sommar som kunde betecknas som torr endast nyhetsmässigt.

Och det var ju trots allt så att bara ett enda barnskelett hade upphittats. Övriga barn var fortfarande försvunna.
Det var svårare att argumentera bort slemmet.

Biologer både från Sverige och andra delar av världen hade varit ense om sekretets härkomst.
Men det var den enorma mängden som orsakade frågetecknen.
Det lilla barnskelettet hade varit helt täckt av den starka sega massan. Det enda som lyftes fram som en möjlig ljuspunkt, var att den lilla pojken troligen hade kvävts till döds innan hans mjukvävnad gått sitt slutliga öde till mötes.

Ingen ville egentligen tro på tidningsrubrikerna – inte ens de som själva författade dem.
Visst hade man fått in skrämmande berättelser från ögonvittnen. Men de hade avfärdats som uppmärksamhetslystna och uppskrämda galningars fantasifulla återgivanden av vad de tyckt sej se i ljusfattig skymning eller gryning.

För det var vid den tidpunkten på dygnet, som samtliga observationer hade gjorts.
Vilket i sin tur stärkte den ohyggliga tesen om vad det egentligen var fråga om.

Men det var inte förrän inspelningsutrustning - tillhörande ett försvunnet filmteam, bestående av ljud- och ljustekniker samt fotograf och reporter, från en av landets mest respekterade aktualitetsprogram, som trotsat alla varningar i sitt nitiska yrkesutövande - hittades i en mindre damm av slem, tillsammans med renskalade skelettdelar efter samtliga medlemmar i teamet – som man inte längre kunde blunda för faktum.

Det fasasfulla slutliga bildbeviset.
De hade muterat.

När saxar, salt, ättiksprit och elstängsel inte rått på dem längre hade man övergått till mer eller mindre experimentella kemiska sammansättningar av bekämpningsmedel. De kraftiga klimatförändringarna hade förstärkt processen och någonstans hade det hela gått överstyr.

De hade muterat och vuxit till en större hunds storlek.
Men vad värre var – mördarsniglarna hade blivit köttätare.

söndag 30 augusti 2009

Gökunge

(Utmaning 242 Om en ny start)

Deras döttrar gick på samma småbarnsgymnastik.
Han var nyskild i all vänskaplighet, med välfungerande växelboende för barnet. Hon, sedan länge ensamförälder, utan stöd från flickans far.

"Fågelunge". Ordet hade flaxat genom hans kropp när han slöt hennes lilla hand i sin stora för att hälsa.
"Trevlig", hade hon registrerat. "Vackra ögon, underbara händer. Rolig. Läcker. Möjlig."


Genom en mörk höst var de varandras ljuspunkter. Barnens gymnastiklektioner blev viktigare än något annat i deras liv. En timma i veckan satt de i ett omklädningsrum, som luktade surt av flera generationers barnakroppar i rörelse, och smekte försiktigt varandras sårade självkänslor med trevande ord och varma blickar.

Rädsla balanserade deras ömhetslängtan och gjorde dem varsamma, alltmedan deras döttrar växte i motorisk styrka och koordinationsförmåga.

Händers hetta svedde hjärtat. Längtan blev svår att uthärda.

Då uppenbarade sej äntligen möjligheten.
Ett gymnastikläger där de båda följde med som hjälp. En enda övernattning under samma tak. Det var allt som behövdes för att deras outtalade trånad skulle förverkligas och fullbordas.

Ingen av dem blev i efterhand förvånad över att deras explosiva möte genast resulterade i en graviditet. Båda upplevde bävan och litenhet inför livets mirakel.
Men samtidigt en lättnad inför allt det nya.

"Äntligen", tänkte hon. "Äntligen får jag en hel familj med en man som vet vad som krävs för att hålla ihop i samma hem."
"Äntligen", tänkte han. "Äntligen en kvinna som från början vet att det inte är värt att försöka leva tillsammans med föräldern till ens barn."

lördag 29 augusti 2009

Frihet

(Utmaning 239 Om att ångra sej)

Efter den natten talade de aldrig mer med honom.
Det var så det måste bli.
Han hade vetat det på förhand. De hade slutit ett ordlöst avtal med varandra den där gången. Någon måste göra det och alla tre hade förstått att det måste bli han.

När sedan poliserna knackat på dörren, hade han nogsamt lagt bokmärket i boken han läste, stängt den och lämnat den på bordet bredvid läsfåtöljen.
Som om han snart skulle komma tillbaka och fortsätta där han var.

Han hade nickat bekräftande - ja nästan uppmuntrande - när den unge kommisarien nervöst framfört sitt ärende. Utan ett ord hade han tagit jackan från kroken i hallen och följt med dem ut i oktoberkvällen.

Luften klar och kylig, bet honom i luftstrupen och tårade ögonen. Omsluten av den väldiga stjärnehimlen såg han sin plats i universum för första gången. Han hade för ett ögonblick känt sej mer verklig än någonsin tidigare.

Ofta tänkte han om den korta upplevelsen, att det var den som var evigheten.
Han hade under åren som gått, dagligen återvänt till den sekunden och gått in i den och töjt ut den. Han hade byggt upp en plats i den, där han kunde slå sej ner i sin läsfåtölj och öppna sin bok på den sida han varit då han blivit avbruten.
Numera kunde han vistas där och läsa kapitel efter kapitel i djupaste frid.

Han visste att det inte var långt kvar. Snart skulle han få stanna där för alltid.
Han längtade.
Och ångrade ingenting.

torsdag 27 augusti 2009

Störningssymfoni

(Utmaning 239 Om att uppvakta)

Klockan på väggen - den som brukar bidra till lugnet och hemtrevnaden med sitt pålitliga belåtet mätta suckande - har sträckt på ryggen som en ettrig gammal dansfröken, skruvat upp tempot och volymen och tagit på sej den självvalda rollen som metronom, beskäftigt taktfast hojtande att "tiden går, tiden går!".

Genom den öppna ytterdörren brusar tung augustibris i överdrivet gröna fruktträd.
Som borde beskäras. Som borde beskäras.
Päronträdens luftskott pekar finger i baktakt.

Från baksidan av huset, det oregelbundna dunkandet från en suicidal liten trägrind. Den rör sej fritt i vinden och krossas gradvis mot stengrunden.
Yttersta brädan har lossat från sitt fäste och bidrar med ett "pijång", som för att tydligt markera det ofrånkomliga slutet.

Trögflytande augustisol breder ut sej över dataskärmen och färgar den svart. Enorma mängder glittrande damm träder fram likt ett krypterat budskap skrivet i osynligt bläck.

I skimret, bilden av en kraftigt framåtböjd gestalt med ögon som kisar rynkigt.

Tack för uppvaktningen - I get the message.

onsdag 26 augusti 2009

Åstundan

(Utmaning 238 Om ett begär)

Hon var så liten så att hon måste stå på tå för att nå upp och klia sej på näsan.
Benen var så korta att de inte nådde hela vägen ner till marken.
Och hennes anletsdrag så nätta, att de bara kunde skönjas av den som ägde mycket god syn eller ett starkt förstoringsglas.

Men inuti henne fanns oändliga universum.

Det enda hon önskade var -
att få ha det så.

Blomquistska manifestet

(Utmaning 237,5 Om vikten av att bygga sina egna skjutdörrar)

Nu är disciplinens och strukturens tid. Tiden för att infria mina egna löften till mej själv. Tiden som jag roffade åt mej som en näve ogräs bland dahliorna.

Det är som att balansera på en spindeltråd - likt barnvisans elefant, som efter avslutad bedrift går och hämtar en annan elefant, för att det var så intressant.
Det är verkligen intressant och kräver enormt mycket fokusering och mod.

I våras sa jag upp mej från mitt jobb där liksom allt gått överstyr - lönen, arbetstiderna, arbetsrätten, samarbetet och så stressen upptill. Jag höll på att bli sjuk. Alla varningssignaler tjöt och blinkade - sömnlöshet, magkatarr, dysterhet.

Men jag ville inte bli sjuk, smittad av arbetsplatsens livshotande influensavirus.
Jag ville vara föräldraledig med min dotter. Det fick jag inte.

Jag ville sova om nätterna och njuta av mitt liv. Jag vet alltför väl på alltför nära håll att livet - som jag känner det - kan upphöra när som helst. Jag ville ta vara på mitt liv.

Så jag sa upp mej.
Och var föräldraledig.

I tio veckor har jag vilat i mej själv och i mitt liv med min lilla flicka. Tiden har smekt mej och läkt mej och jag känner mej helare och stabilare och mer tillfreds än på mycket länge. Jag har nog rentav mognat i kapp mej äpplena och päronen på mina träd.

Jag har gett min dotter en sommar som är mer värdefull än hon själv begriper. En sommar där jag alltid funnits tillhands och alltid orkat och alltid velat allting. En sommar där hon har kunnat uppleva ostyckad tid. Obruten oändlig lek med sina underbara kompisar. Fantstiska äventyr som fortsatt i dagar och nätter. Ingen stress. Inget bråttom. Bara ett hav av möjligheter.

Själv har jag roat mej med att helrenovera ett rum. Jag har målat tak, satt ny väggpanel, målat golvet, sågat ut golvet runt kaminen för att lägga marockanskt klinkers i himmelsblått och framför allt har jag snickrat 4,25 meter skjutdörrar till vår garderobsvägg.

Detta skjutdörrsprojekt har varit som ett destillat av och en metafor för min egen privata livskamp - att få en idé, skapa tid och möjlighet för att genomföra den och sedan uföra alla de små och stora moment som behövs för att nå slutmålet.
Och framförallt - det för mej svåraste av allt - att klara av att ha tålamodet som krävs för att härbärgera tvivlen och tilltron på mej själv.

Nu har jag än en gång visat mej själv att jag vet vad jag gör när jag gör mina val.
Denna kännedom om mej själv behöver jag nu, för nu är jag en elefant som ska utföra en balansakt på spindeltråd.

Från och med i måndags är jag försörjningssökande på heltid och har ett startdatum för mitt romanskrivande med Ann Ljungberg som coach på tisdag i nästa vecka.
Jag ställer väckarklockan på halv sex och chockar kroppens alla sinnen med att ta mej ur sängen och med en kopp té sätta mej vid datorn för att under en halvtimmas tid göra skrivpuffsövningen innan min dotters dag startar. Därefter är jag effektivt försörjningssökande och snart också romanskrivande.

I mitt inre kämpar tro och tvivel mot varandra. Jag härbärgerar.

I morse försov jag mej, men vaknade som väl var i tid för att min dotter skulle få en lugn morgon. När jag kom hem efter att ha lämnat henne vid skolan tog jag kontakt med två möjliga arbetsgivare och först därefter - med en kopp kaffe vid min sida - kunde jag gå in och kolla dagens skrivpuff. Som i dag var fritt valt ämne. Det här är vad det blev. Det mångordigaste och faktiskt också det mest privata inlägget hittills på denna blogg.

Tungan rätt i mun nu - spindeltråden är tunn.
Läskigt, läskigt när vinden blåser på den.
Men intressant.
Mycket intressant.

tisdag 25 augusti 2009

Konsten att göra kola

(Utmaning 237 En ännu ej genomförd idé)

En ännu ej genomförd idé är som en puttrande kolasmet som ligger i kastrullen och väntar på det perfekta tillfället då allt kokat ihop tillräckligt för att hällas upp i formar och stelna till lagom mjuka, lagom hårda kolor.

Det gäller att låta ingredienserna uppnå en viss temperatur och en viss konsistens innan man själv gör sin insats för att ge den fast form.

Å andra sidan är det viktigt att inte vänta för länge, eftersom alltihop riskerar att förvandlas till en hård cementklump som bränner sej fast i kastrullbotten och de sorgliga resterna måste hackas loss.

Konsten är att härbärgera tålamod, tvivel och tro.
Och att förbereda sej - så att man inte står där och upptäcker att man inte har några knäckformar när smeten väl ska hällas upp.

måndag 24 augusti 2009

Ytspänning

(Utmaning 236 Om en smekning )

Handens insida är mjuk nu.
Lånar värme från barnets kind.
Vilar där i långsam stillhet.

Blick, som grumlats av starr
glider över släta ansikten
och mjuka konturer.

Ljuset har tonats ner
- sanningen har blivit mildare.

söndag 23 augusti 2009

Praestare necesse est

(Utmaning 235 Om att prestera )

Ont gör det.
Att trotsa den inre pressen
att det måste bli bra - eller bäst.

Men, vadå - ont?!
Det har jag ju haft i mina dar.

För de välvaxade lena benens skull till exempel.
Och för att jag ville ha perfekt slingat hår och det enda sättet att åstadkomma det var att få det uppdraget genom mikroskopiska hål i en perforerad badmössa med hjälp av en vass virknål hanterad av en fumlig frisörelev.

I axlarna har jag haft ont,
för att jag kånkat alldeles för mycket sprit i ryggsäcken genom tullen på hemväg från tågluffen.
I analöppningen,
för att han - trots protester - inte ville använda finingången.
I huvudet
av migrän,
i buken
av njursten,
i hjärtat
av olycklig kärlek till någon som inte ens visste mitt namn.

Onödiga ont väljer jag numera bort om jag kan.
Det är därför jag är småstubbig om benen och helgrå i håret.
Det är därför jag använder rejäl migränmedicin.
Det är därför jag inte lever mitt liv med fel man.

Däremot är jag noga med att göra det jag verkligen vill.
Även om det gör ont
att jag inte är bäst.