090318 om vatten

Hon satt på bassängkanten och frös. Det var en rehabiliteringsbassäng med extra varmt vatten, men hon frös ändå.
Det berodde på att kylan kom inifrån hjärtat, som var krampartat stillastående av rädsla.

Hon hade varit sjukskriven ett halvår på grund av sina kraftiga ångest. Den band henne vid hemmet. Vissa dagar klarade hon inte ens av att gå och hämta posten. Den var så stor, så enorm och oöverskådlig.

Det var då hon kommit på att hon skulle börja med att inrikta sej på en tydligt avgränsad ångesthärd. Vattenskräcken var perfekt för detta ändamål. Om hon lärde sej att hantera den, så kanske hon kunde lära sej ett tillvägagångssätt för att hantera de andra ångesthärdarna i livet - en efter en.

Här satt hon nu. Öga mot öga med sin ångest.
Tårarna rann innanför simglasögonen.
...
Tio tjugominuterslektioner senare simmar hon utan minsta spår av rädsla. Hon simmar dessutom vackert och med kärlek till elementet. Både över och under vattenytan. Hon dyker och hon skrattar och hon till och med sjunger under vattnet.
Hon går varje dag till simhallen.
En dag simmar hon tre mil. Hon får ont i höfterna, men inte ångest.
Länge är hon rädd att vattenskräcken ska ligga på lur och kasta sej över henne igen. Men den gör inte det.
Den är borta.