Långt långt borta

(Utmaning 251 Om att gå utanför ramarna)

En vän sa en gång,
när jag berättade om det där brevet som du skrev och teckningen du ritade till mej,
- det som befäste allt -
att den som har en sådan bror klarar sej.

Hon hade rätt.
Jag har klarat mej.

Du känner till början av den otrevliga listan över allt jag har klarat.
”Jag tycker du är stark.”
Så sa du.
Din egen röst svag
och några månader senare för alltid borta.

Fortsättningen av listan är värre än början.
Jag ser för mej hur du nu drar med din näve över ögonen och ner över ansiktet,
- så där som du gjorde -
och hör hur valkarna raspar mot skäggstubben.
Drar in andan inför vad som komma skall.
Ser mej rakt in i ögonen.

Jag har till och med klarat av att du har dött.

Jag lever
jag är lycklig
dina barn lever och har det bra
min flicka är en gåva
som på en ettårings obevekliga sätt
tvingade med sej både mej, mamma och dina barn vidare i livet
- när du inte fick följa med längre
och vi alla hellre ville gå bakåt i tiden än framåt.

Jag har inte den sortens verkligetsuppfattning som gör att jag tror att du uppfattar de här orden.
Kanske finns en sådan länk. Jag vet inte. Jag har inget behov av någon sådan.
De här orden är för mej,
som lever.

Den du var,
är du.

Den som har en sådan bror,
klarar sej.