090307 citat ur en roman, med en ny fortsättning


Efter tjugo sekunder lugnade jag ner mej och försökte komma på ett sätt att återuppta samtalet.
Att det var exakt tjugo sekunder vet jag, eftersom det hängde en gigantisk klocka av äldre skolmodell precis bakom honom.
Man hörde verkligen hur sekunderna suckade sej fram.

Tjugo sekunder är en mycket mycket lång tid.

Han stirrade på mej.

Jag sökte i hans blick efter en reaktion på mitt spontana infall, men kunde inte se någon. Chock, möjligen. Själv försökte jag anlägga en min av att det var ett helt normalt yttrande jag fällt.
Men det var onekligen lite svårt att återföra samtalet till val av linoleumplattor.

- Den här färgen blir bra, sa jag och ryckte åt mej en rödspräcklig ruta ur högen som han spridit ut på golvet framför oss. Jag tar tio såna och tio av den där ljusa - det borde väl räcka till tre kvadratmeter?

Han blinkade. Han svalde. Han harklade sej. Sedan sa han:
- Jag blev väldigt glad över ditt förslag. Lite... överrumplad bara. Jag... Men du... kan vi inte börja med att ta en fika?


(Inledningscitatet kommer ur Nick Hornby; Slam)