(Utmaning 250 Om en promenad)
Minns dina livsljud.
Du i dina kängor, lite snett utåtställda, formade efter dina hjulben.
Grön. Och möjligen en rutig flanellskjorta som sticker fram under vindtygsjackan.
En sån med många fickor.
Skogens ljud och dofter som flyter samman med dina.
Din doft är samma som mossans.
Jag i mina stadsskogskläder.
Snubblar på efter bästa förmåga.
Njuter dina stigar.
Insuper din röst som anpassat volym och tonläge efter trädens och stigarnas.
Vi letar efter torpruiner.
Du och jag.
Du visar små fyrkanter på lantmäteriets karta.
Pekar på tunna linjer som visar nivåskillnader.
”Här”, säger du. ”Här måste det vara.”
Mitt i skogen ett äppleträd.
Övervuxna stora stenar som visar,
att här levde någon en gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
Vackert, och får mig att minnas min egen barndom. Vi var en orienterarfamilj och levde i skogen på jakt efter antingen kontroller, gamla torp med fruktträd, kantareller eller bär. Bra skrivet, en aning drömskt.
SvaraRaderaUnderbart. Redan inledningen lovar mycket och det håller hela vägen. "Minns dina livsljud"
SvaraRaderaVackert så att jag ryser!
SvaraRaderaInstämmer med övriga, vackert men också vemodigt. Och alla detaljer - samma doft som mossans, nivåskillnader. En text som smakar höst. Bra, bra.
SvaraRadera