(Utmaning 118 Skriv om en god gärning)
Hon sväljer och tar ett djupt andetag.
Hon har bestämt sej. Ska säga det.
Lyfter långsamt huvudet och möter blicken.
Det andra ansiktet är så nära.
Blickar som som först studsar mot glatta ytor, men som sedan söker sej till varandra, landar i varandra och märker att den andra inte viker undan.
Märker att du är jag. Vi känner varandra, finns alltid där för varandra.
Hon öppnar munnen, men orden kommer inte.
Blickarna blir medens blyga.
Till slut en viskning bara:
"Jag älskar dej. Jag...är lessen att jag så ofta är så hård mot dej. Jag tycker...du är fantastisk. Underbar. Jag tror på dej. "
Sedan lutar hon sej hastigt fram och kysser spegelytans kalla läppar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
Åhh... Överraskand och fantistis bra. En dikt jag bör ta till mig. Borde sätta upp den vid toalettspegeln för att påminna sig.
SvaraRaderaHåller helt och fullt med Tjotten. Kunde inte ha sagt det bättre själv.
SvaraRaderaTack!
Jag blev också överraskad, trodde inte att det var till henne själv. Du har ett vackert språk i den här dikten, skört som glas.
SvaraRaderaOch jag med blev överraskad, glatt överraskad. Vi borde vara mindre hårda mot oss själva. Kärlek! Och jag håller med Lillemor. Vackert språk. Cissi
SvaraRaderaJa håller med alla puffare ovan.
SvaraRaderaFin söt liten text och spegelbild i dialog.Kul ide att använda.Du skulle kunnat skriva mer i detta ämne...
Väldigt vackert skrivet! Dramatiskt, överaskande. Viktiga slutord att ta till sitt eget hjärta!
SvaraRadera