Brottets bana

(Utmaning 140 Skriv om ett brott)


De var varandras liv.
Hand i hand. Sida vid sida.
Så länge någon av dem kunde minnas.

Nu vandrande stigar i livets skymning,
hade deras sammanvuxna väsen ett eget harmoniskt rörelsemönster.
Som en vacker dans mot kvällshorisont.

En blank isfläck som speglade himlen,
förstörde inte denna dans.
Men orsakade ett brott på lårbenshalsen.
Koreografin förändrades - men mjukheten och följsamheten fanns där fortfarande.

Egon satt varje dag vid sängen på sjukhuset efter operationen.
Personalen log och välkomnade den gamles besök. Han stack till dem resterna av den kardemummakaka som han bakat till sin livskamrat av kärlek och saknad.

Skadan var svårläkt och Gunnar blev beroende av vård dygnet runt.
Hemtjänsten installerade sej vant bland deras minnen. Flyttade på en del, för att komma åt med sina hjälpmedel.
Störde - ja, men förstörde inte.

Deras upplevelser rörde sej smidigt mellan det förflutna och nuet. Ingen av dem visste längre säkert vad som var nu och vad som var då och de kunde inte längre skilja på sina egna och den andres tankar.
Egon och Gunnar var trötta. De ville vila nu.
De såg på varandra och fann beslutet i den andres ögon.

Kommunens biståndsbedömare undvek dock ögonkontakt när han gav beskedet att endast Gunnar var välkommen till det särkilda boendet.
Egon var för frisk - sina nittiotvå år till trots. Måste vänta tills även han blev helt beroende av hemtjänstinsatser.
"Men tänk om jag dör innan dess?" undrade Egons och Gunnars gemensamma tanke. Ingen av dem visste dock säkert ifall den uttalats högt i rummet.

Biståndsbedömaren samlade ihop sina papper medan han informerade om att de hade rätt att överklaga beslutet.
Tog farväl i köket och sa sitt tack för kaffet.

Ute i hallen, med handen på dörrhandtaget, erfor han rörelsen av en olustig känsla i magen.