090309 om att ta en risk

- Jag är lessen om du är besviken, sa han om kliade sej besvärat i hårbotten, på halsen i armhålan och på magen.
Hon tyckte att alla i restaurangen stirrade på dem.
Till och med den långkokta fläskkarrén på hennes tallrik tycktes vrida sej i rödvinssåsen för att kunna betrakta honom noggrannare
- Besviken? var allt hon fick fram.

Hennes kortfattade svar berodde delvis på att hon hade upphört med att tugga, när han klivit fram till hennes bord. Detta i sin tur medförde att en försvarlig bit av nämnda långkokta köttstycke befann sej i hennes mun tillsammans med ett par bitar rostad potatis, alltsammans ännu tämligen obearbetat.
Men huvudorsaken till hennes fåordighet, var att hon var mållös.

Hon tuggade. Han kliade sej.
Bakom örat, på höger armbåge och på näsan.
- Jag blev så nervös, försökte han förklara. Efter alla mejl. Att du skulle bli besviken om du fick en bild på mej. Jag tänkte att om jag skickar ett foto på min polare istället så kunde jag smyga hit kolla in dej. Jag menar - om jag hade känt att nej, det funkar inte med oss, så hade jag bara stuckit härifrån och messat att jag blivit sjuk...Eller nåt. Och besparat oss båda två ett jobbigt...möte.

Hon hade nu kommit så pass långt med sitt tuggande, att hon - om än med viss svårighet - kunde börja svälja delar av det processade köttet. Det räckte för att hon skulle kunna forma ytterligare ett ord:
- Jobbigt?

Han kliade sej på struphuvudet, i knävecket och på ena handryggen.
Nu svimmar han, tänkte hon, eller kräks.
- Är det okej om jag dricker lite av ditt vatten? fortsatte han och lyfte vattenglaset till sin mun.
Hon betraktade hans guppande struphuvud. Ett - två- tre - fyra - fem - sex - sju.
Är jag med om detta? tänkte hon. Eller hittar jag på det?
Han ställde tillbaka det tomma glaset på bordet och dunsade ner på stolen mittemot henne.

Han hade slutat klia sej. Lutade sej fram över bordet och sträckte fram handflatorna mot henne. Vädjande.
- Här är jag, sa han. Strulig. Konstig. Rädd. Tänker för mycket - och framför allt - tänker fel. Gör fel. Säger fel. Men jag menade inget illa. Jag ville väl.

Hon svalde ner det sista av tuggan som tumlat runt i hennes mun.
Hon betraktade hans öppna handflator, på vardera sidan om fläskkarén. Hon föreställde sej att den kände sej nöjd med att plötsligt ha hamnat i händelsernas centrum.
Hennes blick vandrade uppför hans seniga armar, veka axlar och den mörkt skäggstubbiga kinden. Och stannade inte förrän den nått hans ögon.
Som var de vackraste hon sett.

- Men - om jag inte vill ta dej tillbaka då?
-...jag tänkte att...den risken får jag ta.