Missförstånd

(Utmaning 171 Om att komma för sent)

"Nej, tyvärr, du kommer för sent." sa den vänligt korrekte mannen vid porten."Du har ingen möjlighet att överklaga beslutet. För att undvika godtycklighet omfattas alla av samma regler - oavsett personliga omständigheter."

Hans uppsyn var gråvit - som ljus granit eller skiffer. Lika vit var hans blick på mej, där jag stod med blodiga fotsulor och krampande lungor.
Jag hostade slem och snor och kunde inte föra min egen talan. Sjönk ner på stenbeläggningen, men vakthavande personal bar genast bort mej till den dammiga grusplanen i den gassande solen.

Min kropp efterlämnade ett svettigt, kladdigt avtryck på den vita marmorytan. Som strax tvättades och polerades omsorgsfullt så att alla spår efter min närvaro utplånades.
Mina torra svidande ögon stirrade på den för mej för evigt stängda porten och var inte förmögna att gråta.
Jag hade gett allt jag kunnat. Men det räckte inte. Och nu var allt för sent.
Hur länge låg jag där uppgiven och sönderfrätt?
Jag vet inte.

Plötsligt en röst från ett helt annat håll: "Vill du ha en klunk?"
En pet-flaska med vatten i en skitig hand. Ett snällt leende med dålig andedräkt.
Jag la flaskmynningen mot mina torrspruckna läppar och hällde i mej vattnet.
Ett varmt skratt: "Du, det finns fler dörrar - massor!"