Gökunge

(Utmaning 242 Om en ny start)

Deras döttrar gick på samma småbarnsgymnastik.
Han var nyskild i all vänskaplighet, med välfungerande växelboende för barnet. Hon, sedan länge ensamförälder, utan stöd från flickans far.

"Fågelunge". Ordet hade flaxat genom hans kropp när han slöt hennes lilla hand i sin stora för att hälsa.
"Trevlig", hade hon registrerat. "Vackra ögon, underbara händer. Rolig. Läcker. Möjlig."


Genom en mörk höst var de varandras ljuspunkter. Barnens gymnastiklektioner blev viktigare än något annat i deras liv. En timma i veckan satt de i ett omklädningsrum, som luktade surt av flera generationers barnakroppar i rörelse, och smekte försiktigt varandras sårade självkänslor med trevande ord och varma blickar.

Rädsla balanserade deras ömhetslängtan och gjorde dem varsamma, alltmedan deras döttrar växte i motorisk styrka och koordinationsförmåga.

Händers hetta svedde hjärtat. Längtan blev svår att uthärda.

Då uppenbarade sej äntligen möjligheten.
Ett gymnastikläger där de båda följde med som hjälp. En enda övernattning under samma tak. Det var allt som behövdes för att deras outtalade trånad skulle förverkligas och fullbordas.

Ingen av dem blev i efterhand förvånad över att deras explosiva möte genast resulterade i en graviditet. Båda upplevde bävan och litenhet inför livets mirakel.
Men samtidigt en lättnad inför allt det nya.

"Äntligen", tänkte hon. "Äntligen får jag en hel familj med en man som vet vad som krävs för att hålla ihop i samma hem."
"Äntligen", tänkte han. "Äntligen en kvinna som från början vet att det inte är värt att försöka leva tillsammans med föräldern till ens barn."