Frihet

(Utmaning 239 Om att ångra sej)

Efter den natten talade de aldrig mer med honom.
Det var så det måste bli.
Han hade vetat det på förhand. De hade slutit ett ordlöst avtal med varandra den där gången. Någon måste göra det och alla tre hade förstått att det måste bli han.

När sedan poliserna knackat på dörren, hade han nogsamt lagt bokmärket i boken han läste, stängt den och lämnat den på bordet bredvid läsfåtöljen.
Som om han snart skulle komma tillbaka och fortsätta där han var.

Han hade nickat bekräftande - ja nästan uppmuntrande - när den unge kommisarien nervöst framfört sitt ärende. Utan ett ord hade han tagit jackan från kroken i hallen och följt med dem ut i oktoberkvällen.

Luften klar och kylig, bet honom i luftstrupen och tårade ögonen. Omsluten av den väldiga stjärnehimlen såg han sin plats i universum för första gången. Han hade för ett ögonblick känt sej mer verklig än någonsin tidigare.

Ofta tänkte han om den korta upplevelsen, att det var den som var evigheten.
Han hade under åren som gått, dagligen återvänt till den sekunden och gått in i den och töjt ut den. Han hade byggt upp en plats i den, där han kunde slå sej ner i sin läsfåtölj och öppna sin bok på den sida han varit då han blivit avbruten.
Numera kunde han vistas där och läsa kapitel efter kapitel i djupaste frid.

Han visste att det inte var långt kvar. Snart skulle han få stanna där för alltid.
Han längtade.
Och ångrade ingenting.