090302 Om ett första intryck av någon jag nu känner väl

Han hade slagit sej ner bredvid mej på studentcaféet, eftersom han kände någon i mitt gäng. Presenterade sej som Sigge och frågade vad jag pluggade. Jag berättade lite kortfattat och frågade vad han själv hade för sysselsättning.

Han forskade om det speciella språk som talas av fåraherdarna på Sardinien. Jag, som alltid varit både mycket språkintresserad och har ett stort patos för minoriteter, blev eld och lågor och bad honom berätta mer.
Engagerat berättade han om herdarnas isolerade liv ute bland djuren, vilket gjorde att de bevarat ett uråldrigt språk, som inte upptäckts förrän helt nyligen. Han hade levt med dem under ett helt år, för att spela in, teckna ner och förstå deras ord och uttryckssätt. Språket existerade bara som talspråk och min nyfunne vän var nu den förste som återgav det i skrift.

Vi pratade länge och jag blev enormt fascinerad av denna djupt engagerade och entusiastiska människa.

Men han hade en tid att passa, bad om ursäkt och sa att han var tvungen att bryta upp. Han böjde sej närmare mej och sa med mjuk röst och intensiv blick: "Du - jag bara skojade!"
Sedan försvann han med en glad vinkning.

Jag gapade som en fågelholk och visste inte om jag skulle bli arg, känna mej förödmjukad eller skratta. Jag bara satt där totalt förvirrad.
"Jag bara skojade!"

Det visade sej vid en närmare kontroll med vår gemensamme vän, att det enda som denna för mej vilt främmande människa sagt sanningsenligt, var - sitt namn.

Fråga mej inte hur det gick till, men på något sätt blev detta möte början på en djup och mycket speciell vänskap, som nu är inne på sitt tjugonde år.
Vi fann något slags, intensiv, galen och trofast själsfrände i varandra.
Kanske var det helt enkelt så, att vi var oss själva så intensivt under vårt samtal om de sardinska fåraherdarnas språk, så att sanningshalten i själva samtalsämnet var underordnat.

Så kan det tydligen också gå till när man får en vän.