090225 En stökig folksamling

Vi var små och tunna till växten alla fyra, vilket var en fördel när det var möbelrea. Vår mor använde oss då som markörer och placerade ut oss på de bord, hyllor och fåtöljer som hon tänkte lägga vantarna på .
- Om någon vill köpa den här, så säg bara att mamma ska ha den, flåsade hon med något vilt i ögonen när hon rusade vidare med nästa barn till nästa möbel. Mamma kommer snart tillbaka.
Alltihop var en mardröm.

Det började redan i kön utanför ingången, där man bevakade sin plats i kön minst en timma i förväg. När portarna öppnades tryckte folkmassan på bakifrån och eftersom jag var barn fick jag handväskor och armbågar i ansiktet och klämdes framåt av folkhopen.
Värmen och lukterna av alla människor gjorde mej illamående. Svett, adrenalin, parfymer och gamla måltider. Och så detta djuriska beteende.

Det allra värsta var att se sin egen mamma glömma allt hon någonsin lärt oss om hyfs och fason för att hänsynslöst forcera allt och alla i jakten på det hon ville ha. Jag minns särskilt en gång när hon slet och drog i några prisnedsatta yllefiltar och hamnade i handgemäng med en dam i andra ändan av tygstycket.
De filtarna har jag alltid hatat.

Hemskt var det också att bli förflyttad som en spelpjäs geonom trängseln. Rädd att bli ihjälklämd eller borttappad. Eller både och.
Och eftersom jag var blyg och försynt till min natur, var det fruktansvärt att sitta på ett bord och försöka hävda att bordet var tjingat av min mamma.

Som vuxen avstår jag från alla former av reor. Njuter av att vara hemma när mellandagsrea och bokrean lockar andra. Kan känna en kittlande panik i hårbotten när elektronikföretagen annonserar om natt-rea.
Nej det är inget för mej. Men när sedan rean är över kan man alltid hitta en kvarglömd boktitel, lampa eller tröja på rea-på-rean istället.