090214 En kärleksförklaring...till Kärleken

Jag har varit singelmamma sedan jag berättade att jag var gravid för snart 8 år sedan.
Jag har levt utan relationer med män. Helt sluten. Först medvetet, sedan av vana.
Verkligen verkligen celibat. Livrädd, svårt bränd.
Den ende jag blivit djupt förälskad i under de gångna åren var min terapeut - med andra ord en olycklig kärlek,dömd på förhand.

Men i förrgår dök det upp en man i receptionen på vandrarhemmet där jag arbetar. Och det liksom surrade till i hela kroppen.
Jag var på sprudlande humör och hade för en gångs skull självförtroendet på plats och fina färgglada kläder, som jag - när jag är mej själv - älskar att bära.

Det var något med hans utstrålning och hans underfundiga lågmälda humor, som fångade mej. Och att han inte släppte min blick.
Han glömde till och med att knappa in pinkoden på kortläsaren när han skulle betala.

Jag arbetade min dag som vanligt, men det känslocentrum som han aktiverat började leva sitt eget liv och jag kände mej så glad och levande.
Morgonen därpå hade jag redan klubbat ner mej själv igen och med min dåliga självkänslas segerflagga i topp gick jag till jobbet, övertygad om att jag är ful och tråkig inifrån och ut.

En stenhård röst inom mej varnade mej - du vet ju att du inte kan lita på ditt omdöme när det gäller män. Han är förmodligen psykopat - det var därför han tittade på dej.
Lydig höll jag mej på plats hela dagen.

Men i går kväll kände jag att nu får det vara nog! Jag har varit rädd länge nog. Jag vill vara med igen.
I morse - trots att jag är ledig och borde packat - for jag och köpte en ask geléhjärtan och åkte och ställde den där han bor på vandrarhemmet.
Sedan åkte jag hem igen.

En banal upplösnig på ett spännande upplägg - inget hände, jag träffade honom inte ens.
Men för mej var det en handling av moget mod.
Ett JA till kärlek.