090211 en frivillig medhjälpare som jag omedelbart kan anförtro en uppgift

Nästa kväll går jag dit igen. Utan ambition att komma förbi den punkt där hon brukar stoppa mej.
En torr öppen plats, ljust ockrafärgad mark. Bränd av solen.
Därefter tar skogen vid.

Denna gång har jag med mej tält och sovsäck.
Jag tänker inte ge mej. Jag vill veta vem jag har att göra med. Och hur jag ska komma vidare.
Tältpinnarna fäster inte i den hårt packade sanden.
Hon syns inte till.
Jag lägger min sovsäck ovanpå den hopvikta tältduken och kryper ner.

Det blir svart när natten faller. Det finns ingen ljuskälla i närheten.
Faller i vaksam slummer.
Befinner mej i landet mellan sömn och vakenhet när jag känner faran.
Jag skriker till och kämpar mej upp.
Ser ingenting men hör ljudet av en närvaro.
"Lämna mej ifred!"
Panik nu. De är flera. Och fler kommer hitåt.
Jag skriker och slår omkring mej.
Jag vet inte hur många de är. För många.
Och så plötsligt - borta.

Attacken kan inte ha varat mer än någon sekund.
Jag sitter kvar hopkrupen med armarna runt huvudet.
Fryser. Skakar. Beredd att ge upp.

Ögon glimmar till i skenet från ett elddon.
Hon lägger en liten hög med torra pinnar och ved framför mina fötter och gör upp en eld.
Blod som rinner från ett färskt djupt rivsår på hennes högra hand.
Jag är så trött.
Det sista jag ser innan jag sjunker ner i dup sömn, är hennes silhuett.
Stående fast och stark, med ett spjut i sin omlindade hand.
Min väktarinna.
Mot vad?