090210 Beskrivning av hur någon väckt min nyfikenhet

Sedan jag bestämde mej för att följa skrivpuffen i syfte att längre fram skriva en roman - fajtas jag dagligen med min Jantelagsväktarinna. Hon är idag föremålet för min nyfikenhet.
Jag har insett att jag behöver gå de ronder som krävs mot henne för att komma vidare.

Vem är hon, som med en så förintande kraft dagligen fäller mej till marken? Vad vill hon?
Det är lätt att avfärda henne som Jantelagsväktarinna - en egen inre röst som säger åt mej att jag inte ska tro att jag "är nåt". Men är detta hela sanningen?
Jag hinner aldrig se henne ordentligt innan det blixtrar till i skallen och jag ligger däckad.

Jag föreställer mej en storvuxen kraftfull neanderthalskvinna, ett slags kvinnligt rovdjur med klubba i hand. Hon gömmer sej i skuggorna och hennes ögonvitor glimmar när hon ser sej lystet omkring. Så fort jag kommer glatt trippande på lätta dansande steg, kliver hon fram ur dunklet och drämmer till mej med förödande kraft.

Men den här gången struntar jag i dansen och det glada lätta sinnelaget.
Jag går med vanliga steg målmedvetet rakt ut i det oskyddade solljuset. Stannar där, trots rädslan för att hon utan förklaring ska komma utrusande från sitt gömställe och slå mej till marken med ännu ett kraftfullt slag.

"Hallå? Jag vet att du gömmer dej där någonstans. Kom fram så jag får prata med dej!"
Det är tyst. Inte ett ljud inte en rörelse. Jag väntar länge och är nästan beredd att ge upp.
Plötsligt ser jag henne inne bland bladverkets gäckande skuggor. Ljudlöst tar hon ett steg ut i solljuset. Jag stirrar. Hon låter sej stirras på.

Något i hennes väsen innehåller det där rovdjurskvinnodraget - något vaksamt, skyggt och samtidigt farligt. Hon är vacker på ett djuriskt sätt. Inte så grov och otympligt tung som jag föreställde mej. Stenhårda muskler under väderbiten, soltorkad hud.
Jo, hon är farlig.
Men för vem?

Hennes blick. Jag trodde att hon skulle se på mej med hat. Eller åtminstone förakt.
"Vad vill du mej?" frågar jag. Rädd.
Hon svarar inte. Naturligtvis inte.
Plötsligt - ett leende blixtrar till så snabbt att jag efteråt inte vet om det var vad jag såg.
Hon är borta.
Kvar står jag. Ensam. Inte lika rädd längre.
Men min nyfikenhet är inte stillad.