090228 Smaken av salt

Hennes blyghet kunde ibland försätta henne i egendomliga situationer. Som den gången hon drack té med salt hos den lilla stadens doktorsfamilj.
Hon var en spinkig liten flicka med flygigt tunt ljust hår. Det svajade stilla som sjögräs när mamman - samtidigt som hon utbytte glättiga artighetsfraser med husets värdinna, ackompanjerade av männens tillgjorda skratt - drog av henne toppluvan.

Hon visste inte att det ingick i faderns yrkesroll att göra den här sortens privatumgängesliknande besök. Kanske hade det gjort det lättare för henne om hon hade kunnat hitta på en egen roll att spela vid dessa tillfällen.
Hon upplevde bara att det var vidrigt att inte känna igen sina föräldrar i de stela leendena och parfymerade dofterna.

Krampen i halsen kom så fort frun i huset nöp henne i kinden och skojfriskt frågade hur det stod till med den här lilla damen, då? Men det gjorde inget att hon inte fick fram ett ord eftersom kvinnan utan att vänta på svar välkomnade alla in i salongen. Middagsbordet var dukat med finporslin på vita linnedukar.
Det sved till i magen som om någonting sprack och läckte ut i kroppen. Kinderna värkte redan av det krampaktiga leendet.
Bordsplacering.
Hon mådde illa.

Hon skulle sitta mittemot tonårspojken i familjen. De tittade inte ens på varandra.
Det började sticka i hårfästet och hon kände sej både kall och varm i pannan.
En stor portion stek och potatis serverades på tallriken framför henne och hon tuggade och tuggade och tuggade. Magsäcken var hopknuten i halsgropen, så det gick inte ner så mycket.
Hon kände skam över berget av matrester som bars ut efter att ha trugats av doktorn och hans fru - hon var ju så mager och borde äta mer.

När efterrätten kom in överraskade hon alla med att be om en kopp té till glassen. Barn förväntades dricka saft och de vuxna kluckade förtjust över att den lilla hellre ville ha té. Dessutom var det första gången under kvällen som de hörde hennes röst. Den var liten, hes och skrovlig, men den hördes.

Detta visste hon skulle hjälpa hennes krampande tarmar att slappna av. Té med mycket socker.
Sockret låg i ett litet sött snäckskal i silver, med en miniatyrsked att ta med. Det fanns en stor skål med sockerbitar också, men det lilla snäckskalet var så fint, så hon valde det istället. Hon drog det till sej och började ösa socker i koppen. Många många små skedar.

Hon rörde runt med teskeden så att sockret skulle lösa upp sej i den heta vätskan.
Drack en klunk. Den vände redan vid gomspenen, men hon lyckades hejda den med framtänderna från att spruta ut över linneduken.
Salt. Det var salt.

Hon klarade inte av att säga att hon av misstag hällt salt i sitt té och be om en ny kopp.
Det fanns överhuvudtaget inte som alternativ. Däremot funderade hon på att låtsas svimma, men det var för riskabelt eftersom det var en läkarfamilj de var hos.
Långsamt långsamt lät hon det salta téet rinna ner i magen. Bara lite åt gången så att hon inte skulle kräkas.

090227 En minnesvärd födelsedag

Med knäckebröd och sång firade det enda barnet den ensamma mammans fyrtioförsta födelsedag.
Ur dittintills okända skrymslen i hemmet hade hon plockat fram gömda gåvor och skatter.

Hon hade förberett allt under lång tid. Den svåraste detaljen - att vakna först - hade hon löst genom att ge jubilaren själv i uppdrag att väcka henne.
Så skedde också. I arla morgonstund viskade mamman "det är min födelsedag" i dotterns öra. Med ens klarvaken, rann hon ur sängen och porlade ut ur det gemensamma sovrummet . Dörren stängdes försiktigt.

Mamman, som sov djupt, ansträngde sej till det yttersta för att identifiera de ljud som hördes från köket. Kylskåpsdörren, bestickslådan, porlinsskåpet. Garderoben, ytterdörren? Steg på altanen ?!
Nu kunde hon inte hålla sej längre utan kikade försiktigt ut i den kyliga aprilmorgonen bakom rullgardinen - aaah! Blommor! Tulpanhuvuden och påskliljor. En döende pärlhyacint. Hann hon uppfatta innan hon av rädsla för upptäckt kröp ner under täcket igen.

Hjärtat surrande av spänning och förväntan.
Prassel av presentpapper. Klirrande glas.
Mamman kniper ihop ögonen med hela kroppen. Skramlande bricka.
Hur ska hon få upp dörren med allt detta i händerna?

Mamman vaknar av dotterns "ja må hon leva".
Dottern avbryter sången för att hastigt försäkra sej om att "det är glädjetårar, va?".
Hon låter sej övertygas av moderns snoriga svar och återupptar sången, högtidligt skridande fram emot mammans säng.
Brickan nedtyngd av mjölkglas, knäckemackor, blommor och otända ljus (hon får ännu inte använda tändstickor ensam). I handen en påse med färgglada skrynkliga presenter.

Hon lyser av stolthet. "Nu blev du allt överraskad!"

090226 En bild att skriva till

Ansiktslösa gudar,
utan händer,
utan kön.
Svävande i mörker.
Utan hjärta, utan värme.
Utan ord -
Fällande sina domar.
Uttalande sina påbud.

090225 En stökig folksamling

Vi var små och tunna till växten alla fyra, vilket var en fördel när det var möbelrea. Vår mor använde oss då som markörer och placerade ut oss på de bord, hyllor och fåtöljer som hon tänkte lägga vantarna på .
- Om någon vill köpa den här, så säg bara att mamma ska ha den, flåsade hon med något vilt i ögonen när hon rusade vidare med nästa barn till nästa möbel. Mamma kommer snart tillbaka.
Alltihop var en mardröm.

Det började redan i kön utanför ingången, där man bevakade sin plats i kön minst en timma i förväg. När portarna öppnades tryckte folkmassan på bakifrån och eftersom jag var barn fick jag handväskor och armbågar i ansiktet och klämdes framåt av folkhopen.
Värmen och lukterna av alla människor gjorde mej illamående. Svett, adrenalin, parfymer och gamla måltider. Och så detta djuriska beteende.

Det allra värsta var att se sin egen mamma glömma allt hon någonsin lärt oss om hyfs och fason för att hänsynslöst forcera allt och alla i jakten på det hon ville ha. Jag minns särskilt en gång när hon slet och drog i några prisnedsatta yllefiltar och hamnade i handgemäng med en dam i andra ändan av tygstycket.
De filtarna har jag alltid hatat.

Hemskt var det också att bli förflyttad som en spelpjäs geonom trängseln. Rädd att bli ihjälklämd eller borttappad. Eller både och.
Och eftersom jag var blyg och försynt till min natur, var det fruktansvärt att sitta på ett bord och försöka hävda att bordet var tjingat av min mamma.

Som vuxen avstår jag från alla former av reor. Njuter av att vara hemma när mellandagsrea och bokrean lockar andra. Kan känna en kittlande panik i hårbotten när elektronikföretagen annonserar om natt-rea.
Nej det är inget för mej. Men när sedan rean är över kan man alltid hitta en kvarglömd boktitel, lampa eller tröja på rea-på-rean istället.

090224 Ett loppisfynd

Det började som en helt vanlig lördagsmorgon.

En vanlig lördagsmorgon för mej är tyvärr ganska trist.
Jag vaknar upp under välmanglade lakan och stirrar på de välbekanta flugskitarna i taket och önskar desperat att just denna dag ska bära med sej en positiv förändring. Efter detta försök att besvärja tingens ordning resignerar jag, sätter mej upp och tar på mej tofflorna som står där jag lämnade dem kvällen innan.
Även i köket och på toaletten står allt precis som jag lämnat det. Inga brödsmulor på skärbrädan, inga smutsiga sockar på golvet och ingen har glömt att byta toarulle.
Folk som klagar över dessa företeelser vet ingenting om ensamhet.

Jag ska inte trötta er med detaljer ur mina morgonbestyr utan komma direkt till saken.
Liksom varje lördag besökte jag även denna dag byns loppis.

Jag tycker om den speciella röra som bildas när en hel bygd samlar sina överflödiga saker i en och samma lokal. Jag känner en värme för dessa utsorterade ting som liksom tyr sej till varandra på hyllor och i lådor. Utrangerade, bortvalda.
Jag njuter av att gå omkring bland tingen, smeka deras nötta ytor och viska uppmuntrande ord till dem. Jag gläds med dessa utstötta föremål när någon till slut väljer att köpa dem och ge dem ett nytt hem.
Själv köper jag aldrig något. De ägodelar jag har, vårdar jag nogsamt. Jag lagar dem när de går sönder och de saker som inte går att laga längre, sorteras direkt ner i soporna utan vägen om loppis.

Men den här lördagen bröt jag mitt mönster. Jag hade långsamt rört mej genom lokalen vidrörande snart sagt vartenda föremål i min väg, då jag plötsligt hörde en liten men ändå tydlig röst som uppfordrande, snarare än nödställt, ropade "Hallå där, släpp ut mej!".
Jag insåg förvånat att rösten kom från den lilla tennask som jag just då höll i mina kupade händer. Det var en helt oansenlig ask vars tidigare uppgift i livet var okänd för mej. Jag förde den närmare mitt öra och i samma stund hördes rösten igen, den här gången mer otåligt och irriterat: "Hör du dåligt männska?! Släpp ut mej!"

Utan att tveka gick jag rakt fram till kassakön - och missade därmed flera bord, som jag vanligtvis skulle passerat på mitt sedvanliga meditativa vis. Helt olikt mej själv struntade jag i att jag råkade välta ner en hel liten tomtefamilj i halm, som förtvivlat tycktes klamra sej fast vid sin lilla kvist när de obevekligt störtade mot betonggolvet. Otålig försökte jag diskret tränga mej före i kön, men fick efter flertalet ilskna blickar foga mej efter ordningen.

Det hördes pockande bankningar inifrån den lilla asken, som om små nävar ilsket boxade mot locket.
"Håll dej lugn tills jag har betalt dej!" ropade jag högt med den lilla asken mot mina läppar.
Som en direkt följd av detta fick jag första platsen i kön och när det blev min tur att betala, viftade mannen bakom disken bara undan mina pengar, log vänligt och sa att han bara var glad att bli av med den där gamla asken och att jag kanske borde gå hem och vila mej.
Kvickt stoppade jag asken i fickan och rusade ut ur butiken. Jag stannade inte förrän jag flåsande kommit innanför min egen dörr och låst den bakom mej.
Först då började jag lirka upp locket, vilket inte var helt enkelt. Med hjälp av matolja och en skruvmejsel lyckades jag till slut.

Jag har lovat inte att berätta om askens innehåll, men så mycket kan jag säga, att sedan jag lyfte på locket till den lilla tennasken har jag aldrig haft några trista ensamma lördagsmorgnar och jag hittar aldrig någonting där jag lämnade det kvällen innan.

090223 Det inget vet är att...

Det ingen vet är att alldeles bredvid vårt universum finns ett annat, som man kommer till om man smyger in mellan kaprifolen och stenmuren bakom vårat hus.

Det gäller att man gör det utan att någon ser en, för annars kommer man inte dit, för då är man hela tiden rädd att någon ska komma och upptäcka en. Och om man är nervös och lyssnar efter steg hela tiden så funkar det inte.

Men om man lyckas - och det brukar jag göra - så märker man att det är som ett litet rum där. Om man lägger sej ner på marken i det rummet och blundar så börjar öronen att sluta höra något annat än bin som surrar.

Det finns nämligen väldigt mycket bin i en kaprifol och de surrar hela tiden och när man inte gör annat än lyssnar på dem, så hör man att surrandet blir starkare och starkare och det blir till slut som en dånande darrande sång som rinner in i huvudet och får det att lossna lite från halsen.

Alltså - det lossnar inte på riktigt, men det blir en känsla av att huvudet blir lättare och lyfts upp på den där starka darrande tonen. Och när huvudet hänger där och svävar händer nästa grej, för då känner man plötsligt kaprifollukten. Den åker in genom munnen och näsan och ner i luftstrupen och tarmarna och lungorna och ut i blodet. Och när hela kroppen är alldeles svullen av kaprifollukten så blir den tung och sjunker ner i jorden - känns det som.

När huvudet är så där svävande och kroppen sjunken, så släpps det andra universumet in. Det är mycket större än det vanliga och fungerar inte på samma sätt alls. Istället för personer som vandrar omkring kan det vara ord och känslor. De är alltid runda och mjuka och jag får vara med dem, eftersom jag har lämnat mitt huvud precis ovanför marken och min kropp precis under den.

Jag kan inte berätta mer just nu för mamma säger att jag måste borsta tänderna och sova. Det är sånt man måste göra i vårat universum.

090214 En kärleksförklaring...till Kärleken

Jag har varit singelmamma sedan jag berättade att jag var gravid för snart 8 år sedan.
Jag har levt utan relationer med män. Helt sluten. Först medvetet, sedan av vana.
Verkligen verkligen celibat. Livrädd, svårt bränd.
Den ende jag blivit djupt förälskad i under de gångna åren var min terapeut - med andra ord en olycklig kärlek,dömd på förhand.

Men i förrgår dök det upp en man i receptionen på vandrarhemmet där jag arbetar. Och det liksom surrade till i hela kroppen.
Jag var på sprudlande humör och hade för en gångs skull självförtroendet på plats och fina färgglada kläder, som jag - när jag är mej själv - älskar att bära.

Det var något med hans utstrålning och hans underfundiga lågmälda humor, som fångade mej. Och att han inte släppte min blick.
Han glömde till och med att knappa in pinkoden på kortläsaren när han skulle betala.

Jag arbetade min dag som vanligt, men det känslocentrum som han aktiverat började leva sitt eget liv och jag kände mej så glad och levande.
Morgonen därpå hade jag redan klubbat ner mej själv igen och med min dåliga självkänslas segerflagga i topp gick jag till jobbet, övertygad om att jag är ful och tråkig inifrån och ut.

En stenhård röst inom mej varnade mej - du vet ju att du inte kan lita på ditt omdöme när det gäller män. Han är förmodligen psykopat - det var därför han tittade på dej.
Lydig höll jag mej på plats hela dagen.

Men i går kväll kände jag att nu får det vara nog! Jag har varit rädd länge nog. Jag vill vara med igen.
I morse - trots att jag är ledig och borde packat - for jag och köpte en ask geléhjärtan och åkte och ställde den där han bor på vandrarhemmet.
Sedan åkte jag hem igen.

En banal upplösnig på ett spännande upplägg - inget hände, jag träffade honom inte ens.
Men för mej var det en handling av moget mod.
Ett JA till kärlek.