Att med dyckert och skruv sammanfoga de lästade lemmarna till en ofullständig (men dock!) sammanhängade helhet - gör ont.
Mycket ont.
Och vackert blir det inte.
Men det blir
- någonting.
Söndertrasade delar av vackra förmågor, gåvor och möjligheter,
stympade drömmar och förhånad längtan
- blir till ett groteskt konstverk.
Inför vilket man stannar upp, äcklas, ondgör sig och förfasas.
Men det är
-någonting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Välkommen tillbaka!
SvaraRaderaOch du startar starkt med en berörande text som jag gillar skarpt.
Jag gillar också den här, får en känsla av en gammal kär trasig docka. :)
SvaraRadera