090228 Smaken av salt

Hennes blyghet kunde ibland försätta henne i egendomliga situationer. Som den gången hon drack té med salt hos den lilla stadens doktorsfamilj.
Hon var en spinkig liten flicka med flygigt tunt ljust hår. Det svajade stilla som sjögräs när mamman - samtidigt som hon utbytte glättiga artighetsfraser med husets värdinna, ackompanjerade av männens tillgjorda skratt - drog av henne toppluvan.

Hon visste inte att det ingick i faderns yrkesroll att göra den här sortens privatumgängesliknande besök. Kanske hade det gjort det lättare för henne om hon hade kunnat hitta på en egen roll att spela vid dessa tillfällen.
Hon upplevde bara att det var vidrigt att inte känna igen sina föräldrar i de stela leendena och parfymerade dofterna.

Krampen i halsen kom så fort frun i huset nöp henne i kinden och skojfriskt frågade hur det stod till med den här lilla damen, då? Men det gjorde inget att hon inte fick fram ett ord eftersom kvinnan utan att vänta på svar välkomnade alla in i salongen. Middagsbordet var dukat med finporslin på vita linnedukar.
Det sved till i magen som om någonting sprack och läckte ut i kroppen. Kinderna värkte redan av det krampaktiga leendet.
Bordsplacering.
Hon mådde illa.

Hon skulle sitta mittemot tonårspojken i familjen. De tittade inte ens på varandra.
Det började sticka i hårfästet och hon kände sej både kall och varm i pannan.
En stor portion stek och potatis serverades på tallriken framför henne och hon tuggade och tuggade och tuggade. Magsäcken var hopknuten i halsgropen, så det gick inte ner så mycket.
Hon kände skam över berget av matrester som bars ut efter att ha trugats av doktorn och hans fru - hon var ju så mager och borde äta mer.

När efterrätten kom in överraskade hon alla med att be om en kopp té till glassen. Barn förväntades dricka saft och de vuxna kluckade förtjust över att den lilla hellre ville ha té. Dessutom var det första gången under kvällen som de hörde hennes röst. Den var liten, hes och skrovlig, men den hördes.

Detta visste hon skulle hjälpa hennes krampande tarmar att slappna av. Té med mycket socker.
Sockret låg i ett litet sött snäckskal i silver, med en miniatyrsked att ta med. Det fanns en stor skål med sockerbitar också, men det lilla snäckskalet var så fint, så hon valde det istället. Hon drog det till sej och började ösa socker i koppen. Många många små skedar.

Hon rörde runt med teskeden så att sockret skulle lösa upp sej i den heta vätskan.
Drack en klunk. Den vände redan vid gomspenen, men hon lyckades hejda den med framtänderna från att spruta ut över linneduken.
Salt. Det var salt.

Hon klarade inte av att säga att hon av misstag hällt salt i sitt té och be om en ny kopp.
Det fanns överhuvudtaget inte som alternativ. Däremot funderade hon på att låtsas svimma, men det var för riskabelt eftersom det var en läkarfamilj de var hos.
Långsamt långsamt lät hon det salta téet rinna ner i magen. Bara lite åt gången så att hon inte skulle kräkas.