090224 Ett loppisfynd

Det började som en helt vanlig lördagsmorgon.

En vanlig lördagsmorgon för mej är tyvärr ganska trist.
Jag vaknar upp under välmanglade lakan och stirrar på de välbekanta flugskitarna i taket och önskar desperat att just denna dag ska bära med sej en positiv förändring. Efter detta försök att besvärja tingens ordning resignerar jag, sätter mej upp och tar på mej tofflorna som står där jag lämnade dem kvällen innan.
Även i köket och på toaletten står allt precis som jag lämnat det. Inga brödsmulor på skärbrädan, inga smutsiga sockar på golvet och ingen har glömt att byta toarulle.
Folk som klagar över dessa företeelser vet ingenting om ensamhet.

Jag ska inte trötta er med detaljer ur mina morgonbestyr utan komma direkt till saken.
Liksom varje lördag besökte jag även denna dag byns loppis.

Jag tycker om den speciella röra som bildas när en hel bygd samlar sina överflödiga saker i en och samma lokal. Jag känner en värme för dessa utsorterade ting som liksom tyr sej till varandra på hyllor och i lådor. Utrangerade, bortvalda.
Jag njuter av att gå omkring bland tingen, smeka deras nötta ytor och viska uppmuntrande ord till dem. Jag gläds med dessa utstötta föremål när någon till slut väljer att köpa dem och ge dem ett nytt hem.
Själv köper jag aldrig något. De ägodelar jag har, vårdar jag nogsamt. Jag lagar dem när de går sönder och de saker som inte går att laga längre, sorteras direkt ner i soporna utan vägen om loppis.

Men den här lördagen bröt jag mitt mönster. Jag hade långsamt rört mej genom lokalen vidrörande snart sagt vartenda föremål i min väg, då jag plötsligt hörde en liten men ändå tydlig röst som uppfordrande, snarare än nödställt, ropade "Hallå där, släpp ut mej!".
Jag insåg förvånat att rösten kom från den lilla tennask som jag just då höll i mina kupade händer. Det var en helt oansenlig ask vars tidigare uppgift i livet var okänd för mej. Jag förde den närmare mitt öra och i samma stund hördes rösten igen, den här gången mer otåligt och irriterat: "Hör du dåligt männska?! Släpp ut mej!"

Utan att tveka gick jag rakt fram till kassakön - och missade därmed flera bord, som jag vanligtvis skulle passerat på mitt sedvanliga meditativa vis. Helt olikt mej själv struntade jag i att jag råkade välta ner en hel liten tomtefamilj i halm, som förtvivlat tycktes klamra sej fast vid sin lilla kvist när de obevekligt störtade mot betonggolvet. Otålig försökte jag diskret tränga mej före i kön, men fick efter flertalet ilskna blickar foga mej efter ordningen.

Det hördes pockande bankningar inifrån den lilla asken, som om små nävar ilsket boxade mot locket.
"Håll dej lugn tills jag har betalt dej!" ropade jag högt med den lilla asken mot mina läppar.
Som en direkt följd av detta fick jag första platsen i kön och när det blev min tur att betala, viftade mannen bakom disken bara undan mina pengar, log vänligt och sa att han bara var glad att bli av med den där gamla asken och att jag kanske borde gå hem och vila mej.
Kvickt stoppade jag asken i fickan och rusade ut ur butiken. Jag stannade inte förrän jag flåsande kommit innanför min egen dörr och låst den bakom mej.
Först då började jag lirka upp locket, vilket inte var helt enkelt. Med hjälp av matolja och en skruvmejsel lyckades jag till slut.

Jag har lovat inte att berätta om askens innehåll, men så mycket kan jag säga, att sedan jag lyfte på locket till den lilla tennasken har jag aldrig haft några trista ensamma lördagsmorgnar och jag hittar aldrig någonting där jag lämnade det kvällen innan.