090213 En ramsa mot otur och en scen då den används

Bara några minuter kvar till tolvslaget. Detta dygn som skulle komma att bli hennes sista. Märkligt nog skrämde det henne inte längre. Hon förstod att hon själv hade dragit det onda över sej. In i sej. Hon hade tacksamt tagit emot djävulens vita välsignelse och svalt den.

Hennes enda hopp stod nu till den uråldriga besvärjelsen. Hon hade tagit emot de egendomliga raderna i en uppenbarelse. Genast efteråt hade hon lärt sej stroferna utantill, eftersom hon inte tillåtits att använda pennor.

Att hon hade lyckats fly var obegripligt. Under en hel vecka hade hon lurat dem genom att spela medgörlig och gömt giftet innanför underläppen istället för att svälja det.
Ju klarare hennes sinne hade blivit, desto tydligare framträdde det helvete hon befunnit sej i. Så godtrogen hon hade varit som hade sökt sej till dem och litat på dem.

Vinternattens luft kändes som is i hennes lungor. Hennes besynnerligt klara medvetande svävade strax ovanför den frusna kroppen.
Hon vågade inte elda, av rädsla för upptäckt.

De skulle hitta henne.

Hennes flykt hade visserligen varit oväntad, vilket gett henne ett visst försprång, men hon visste att de skulle kunna spåra henne. De var alldeles för många - tretton till antalet.

Men de skulle komma för sent.

I väntan på gryningen hade hon byggt ett litet bo åt sej av sådant som hon hittat i en övergiven sommarstuga.
På marken ett tjockt lager tidningspapper, ovanpå det mattor. Hon hade lagt lakan i en ring, varv på varv, som låga murar mot kylan. Hon låg raklång på rygg i sitt gömsle, inlindad i filtar och gardiner.

” Hälsen Solens Skifva
med Dess Återglans
i ett Stycke Silfver,
vid Dess Uppgång
då De Trettan onda Afsigternas Dag randas,
på Det att Den Gynnsamma
skall hvandra trofasth vid Din sida.”

Hon mumlade de hoppingivande stroferna om och om igen mellan torrspruckna läppar. Händerna kände inte längre skålen de höll som en sköld framför hennes inbyltade bröstkorg.
…
När polisen fann kroppen, bländades de av solstrålarna som reflekterades i rondskålen, som frusit fast mellan hennes fingrar.