090227 En minnesvärd födelsedag

Med knäckebröd och sång firade det enda barnet den ensamma mammans fyrtioförsta födelsedag.
Ur dittintills okända skrymslen i hemmet hade hon plockat fram gömda gåvor och skatter.

Hon hade förberett allt under lång tid. Den svåraste detaljen - att vakna först - hade hon löst genom att ge jubilaren själv i uppdrag att väcka henne.
Så skedde också. I arla morgonstund viskade mamman "det är min födelsedag" i dotterns öra. Med ens klarvaken, rann hon ur sängen och porlade ut ur det gemensamma sovrummet . Dörren stängdes försiktigt.

Mamman, som sov djupt, ansträngde sej till det yttersta för att identifiera de ljud som hördes från köket. Kylskåpsdörren, bestickslådan, porlinsskåpet. Garderoben, ytterdörren? Steg på altanen ?!
Nu kunde hon inte hålla sej längre utan kikade försiktigt ut i den kyliga aprilmorgonen bakom rullgardinen - aaah! Blommor! Tulpanhuvuden och påskliljor. En döende pärlhyacint. Hann hon uppfatta innan hon av rädsla för upptäckt kröp ner under täcket igen.

Hjärtat surrande av spänning och förväntan.
Prassel av presentpapper. Klirrande glas.
Mamman kniper ihop ögonen med hela kroppen. Skramlande bricka.
Hur ska hon få upp dörren med allt detta i händerna?

Mamman vaknar av dotterns "ja må hon leva".
Dottern avbryter sången för att hastigt försäkra sej om att "det är glädjetårar, va?".
Hon låter sej övertygas av moderns snoriga svar och återupptar sången, högtidligt skridande fram emot mammans säng.
Brickan nedtyngd av mjölkglas, knäckemackor, blommor och otända ljus (hon får ännu inte använda tändstickor ensam). I handen en påse med färgglada skrynkliga presenter.

Hon lyser av stolthet. "Nu blev du allt överraskad!"