090228 Smaken av salt

Hennes blyghet kunde ibland försätta henne i egendomliga situationer. Som den gången hon drack té med salt hos den lilla stadens doktorsfamilj.
Hon var en spinkig liten flicka med flygigt tunt ljust hår. Det svajade stilla som sjögräs när mamman - samtidigt som hon utbytte glättiga artighetsfraser med husets värdinna, ackompanjerade av männens tillgjorda skratt - drog av henne toppluvan.

Hon visste inte att det ingick i faderns yrkesroll att göra den här sortens privatumgängesliknande besök. Kanske hade det gjort det lättare för henne om hon hade kunnat hitta på en egen roll att spela vid dessa tillfällen.
Hon upplevde bara att det var vidrigt att inte känna igen sina föräldrar i de stela leendena och parfymerade dofterna.

Krampen i halsen kom så fort frun i huset nöp henne i kinden och skojfriskt frågade hur det stod till med den här lilla damen, då? Men det gjorde inget att hon inte fick fram ett ord eftersom kvinnan utan att vänta på svar välkomnade alla in i salongen. Middagsbordet var dukat med finporslin på vita linnedukar.
Det sved till i magen som om någonting sprack och läckte ut i kroppen. Kinderna värkte redan av det krampaktiga leendet.
Bordsplacering.
Hon mådde illa.

Hon skulle sitta mittemot tonårspojken i familjen. De tittade inte ens på varandra.
Det började sticka i hårfästet och hon kände sej både kall och varm i pannan.
En stor portion stek och potatis serverades på tallriken framför henne och hon tuggade och tuggade och tuggade. Magsäcken var hopknuten i halsgropen, så det gick inte ner så mycket.
Hon kände skam över berget av matrester som bars ut efter att ha trugats av doktorn och hans fru - hon var ju så mager och borde äta mer.

När efterrätten kom in överraskade hon alla med att be om en kopp té till glassen. Barn förväntades dricka saft och de vuxna kluckade förtjust över att den lilla hellre ville ha té. Dessutom var det första gången under kvällen som de hörde hennes röst. Den var liten, hes och skrovlig, men den hördes.

Detta visste hon skulle hjälpa hennes krampande tarmar att slappna av. Té med mycket socker.
Sockret låg i ett litet sött snäckskal i silver, med en miniatyrsked att ta med. Det fanns en stor skål med sockerbitar också, men det lilla snäckskalet var så fint, så hon valde det istället. Hon drog det till sej och började ösa socker i koppen. Många många små skedar.

Hon rörde runt med teskeden så att sockret skulle lösa upp sej i den heta vätskan.
Drack en klunk. Den vände redan vid gomspenen, men hon lyckades hejda den med framtänderna från att spruta ut över linneduken.
Salt. Det var salt.

Hon klarade inte av att säga att hon av misstag hällt salt i sitt té och be om en ny kopp.
Det fanns överhuvudtaget inte som alternativ. Däremot funderade hon på att låtsas svimma, men det var för riskabelt eftersom det var en läkarfamilj de var hos.
Långsamt långsamt lät hon det salta téet rinna ner i magen. Bara lite åt gången så att hon inte skulle kräkas.

090227 En minnesvärd födelsedag

Med knäckebröd och sång firade det enda barnet den ensamma mammans fyrtioförsta födelsedag.
Ur dittintills okända skrymslen i hemmet hade hon plockat fram gömda gåvor och skatter.

Hon hade förberett allt under lång tid. Den svåraste detaljen - att vakna först - hade hon löst genom att ge jubilaren själv i uppdrag att väcka henne.
Så skedde också. I arla morgonstund viskade mamman "det är min födelsedag" i dotterns öra. Med ens klarvaken, rann hon ur sängen och porlade ut ur det gemensamma sovrummet . Dörren stängdes försiktigt.

Mamman, som sov djupt, ansträngde sej till det yttersta för att identifiera de ljud som hördes från köket. Kylskåpsdörren, bestickslådan, porlinsskåpet. Garderoben, ytterdörren? Steg på altanen ?!
Nu kunde hon inte hålla sej längre utan kikade försiktigt ut i den kyliga aprilmorgonen bakom rullgardinen - aaah! Blommor! Tulpanhuvuden och påskliljor. En döende pärlhyacint. Hann hon uppfatta innan hon av rädsla för upptäckt kröp ner under täcket igen.

Hjärtat surrande av spänning och förväntan.
Prassel av presentpapper. Klirrande glas.
Mamman kniper ihop ögonen med hela kroppen. Skramlande bricka.
Hur ska hon få upp dörren med allt detta i händerna?

Mamman vaknar av dotterns "ja må hon leva".
Dottern avbryter sången för att hastigt försäkra sej om att "det är glädjetårar, va?".
Hon låter sej övertygas av moderns snoriga svar och återupptar sången, högtidligt skridande fram emot mammans säng.
Brickan nedtyngd av mjölkglas, knäckemackor, blommor och otända ljus (hon får ännu inte använda tändstickor ensam). I handen en påse med färgglada skrynkliga presenter.

Hon lyser av stolthet. "Nu blev du allt överraskad!"

090226 En bild att skriva till

Ansiktslösa gudar,
utan händer,
utan kön.
Svävande i mörker.
Utan hjärta, utan värme.
Utan ord -
Fällande sina domar.
Uttalande sina påbud.

090225 En stökig folksamling

Vi var små och tunna till växten alla fyra, vilket var en fördel när det var möbelrea. Vår mor använde oss då som markörer och placerade ut oss på de bord, hyllor och fåtöljer som hon tänkte lägga vantarna på .
- Om någon vill köpa den här, så säg bara att mamma ska ha den, flåsade hon med något vilt i ögonen när hon rusade vidare med nästa barn till nästa möbel. Mamma kommer snart tillbaka.
Alltihop var en mardröm.

Det började redan i kön utanför ingången, där man bevakade sin plats i kön minst en timma i förväg. När portarna öppnades tryckte folkmassan på bakifrån och eftersom jag var barn fick jag handväskor och armbågar i ansiktet och klämdes framåt av folkhopen.
Värmen och lukterna av alla människor gjorde mej illamående. Svett, adrenalin, parfymer och gamla måltider. Och så detta djuriska beteende.

Det allra värsta var att se sin egen mamma glömma allt hon någonsin lärt oss om hyfs och fason för att hänsynslöst forcera allt och alla i jakten på det hon ville ha. Jag minns särskilt en gång när hon slet och drog i några prisnedsatta yllefiltar och hamnade i handgemäng med en dam i andra ändan av tygstycket.
De filtarna har jag alltid hatat.

Hemskt var det också att bli förflyttad som en spelpjäs geonom trängseln. Rädd att bli ihjälklämd eller borttappad. Eller både och.
Och eftersom jag var blyg och försynt till min natur, var det fruktansvärt att sitta på ett bord och försöka hävda att bordet var tjingat av min mamma.

Som vuxen avstår jag från alla former av reor. Njuter av att vara hemma när mellandagsrea och bokrean lockar andra. Kan känna en kittlande panik i hårbotten när elektronikföretagen annonserar om natt-rea.
Nej det är inget för mej. Men när sedan rean är över kan man alltid hitta en kvarglömd boktitel, lampa eller tröja på rea-på-rean istället.

090224 Ett loppisfynd

Det började som en helt vanlig lördagsmorgon.

En vanlig lördagsmorgon för mej är tyvärr ganska trist.
Jag vaknar upp under välmanglade lakan och stirrar på de välbekanta flugskitarna i taket och önskar desperat att just denna dag ska bära med sej en positiv förändring. Efter detta försök att besvärja tingens ordning resignerar jag, sätter mej upp och tar på mej tofflorna som står där jag lämnade dem kvällen innan.
Även i köket och på toaletten står allt precis som jag lämnat det. Inga brödsmulor på skärbrädan, inga smutsiga sockar på golvet och ingen har glömt att byta toarulle.
Folk som klagar över dessa företeelser vet ingenting om ensamhet.

Jag ska inte trötta er med detaljer ur mina morgonbestyr utan komma direkt till saken.
Liksom varje lördag besökte jag även denna dag byns loppis.

Jag tycker om den speciella röra som bildas när en hel bygd samlar sina överflödiga saker i en och samma lokal. Jag känner en värme för dessa utsorterade ting som liksom tyr sej till varandra på hyllor och i lådor. Utrangerade, bortvalda.
Jag njuter av att gå omkring bland tingen, smeka deras nötta ytor och viska uppmuntrande ord till dem. Jag gläds med dessa utstötta föremål när någon till slut väljer att köpa dem och ge dem ett nytt hem.
Själv köper jag aldrig något. De ägodelar jag har, vårdar jag nogsamt. Jag lagar dem när de går sönder och de saker som inte går att laga längre, sorteras direkt ner i soporna utan vägen om loppis.

Men den här lördagen bröt jag mitt mönster. Jag hade långsamt rört mej genom lokalen vidrörande snart sagt vartenda föremål i min väg, då jag plötsligt hörde en liten men ändå tydlig röst som uppfordrande, snarare än nödställt, ropade "Hallå där, släpp ut mej!".
Jag insåg förvånat att rösten kom från den lilla tennask som jag just då höll i mina kupade händer. Det var en helt oansenlig ask vars tidigare uppgift i livet var okänd för mej. Jag förde den närmare mitt öra och i samma stund hördes rösten igen, den här gången mer otåligt och irriterat: "Hör du dåligt männska?! Släpp ut mej!"

Utan att tveka gick jag rakt fram till kassakön - och missade därmed flera bord, som jag vanligtvis skulle passerat på mitt sedvanliga meditativa vis. Helt olikt mej själv struntade jag i att jag råkade välta ner en hel liten tomtefamilj i halm, som förtvivlat tycktes klamra sej fast vid sin lilla kvist när de obevekligt störtade mot betonggolvet. Otålig försökte jag diskret tränga mej före i kön, men fick efter flertalet ilskna blickar foga mej efter ordningen.

Det hördes pockande bankningar inifrån den lilla asken, som om små nävar ilsket boxade mot locket.
"Håll dej lugn tills jag har betalt dej!" ropade jag högt med den lilla asken mot mina läppar.
Som en direkt följd av detta fick jag första platsen i kön och när det blev min tur att betala, viftade mannen bakom disken bara undan mina pengar, log vänligt och sa att han bara var glad att bli av med den där gamla asken och att jag kanske borde gå hem och vila mej.
Kvickt stoppade jag asken i fickan och rusade ut ur butiken. Jag stannade inte förrän jag flåsande kommit innanför min egen dörr och låst den bakom mej.
Först då började jag lirka upp locket, vilket inte var helt enkelt. Med hjälp av matolja och en skruvmejsel lyckades jag till slut.

Jag har lovat inte att berätta om askens innehåll, men så mycket kan jag säga, att sedan jag lyfte på locket till den lilla tennasken har jag aldrig haft några trista ensamma lördagsmorgnar och jag hittar aldrig någonting där jag lämnade det kvällen innan.

090223 Det inget vet är att...

Det ingen vet är att alldeles bredvid vårt universum finns ett annat, som man kommer till om man smyger in mellan kaprifolen och stenmuren bakom vårat hus.

Det gäller att man gör det utan att någon ser en, för annars kommer man inte dit, för då är man hela tiden rädd att någon ska komma och upptäcka en. Och om man är nervös och lyssnar efter steg hela tiden så funkar det inte.

Men om man lyckas - och det brukar jag göra - så märker man att det är som ett litet rum där. Om man lägger sej ner på marken i det rummet och blundar så börjar öronen att sluta höra något annat än bin som surrar.

Det finns nämligen väldigt mycket bin i en kaprifol och de surrar hela tiden och när man inte gör annat än lyssnar på dem, så hör man att surrandet blir starkare och starkare och det blir till slut som en dånande darrande sång som rinner in i huvudet och får det att lossna lite från halsen.

Alltså - det lossnar inte på riktigt, men det blir en känsla av att huvudet blir lättare och lyfts upp på den där starka darrande tonen. Och när huvudet hänger där och svävar händer nästa grej, för då känner man plötsligt kaprifollukten. Den åker in genom munnen och näsan och ner i luftstrupen och tarmarna och lungorna och ut i blodet. Och när hela kroppen är alldeles svullen av kaprifollukten så blir den tung och sjunker ner i jorden - känns det som.

När huvudet är så där svävande och kroppen sjunken, så släpps det andra universumet in. Det är mycket större än det vanliga och fungerar inte på samma sätt alls. Istället för personer som vandrar omkring kan det vara ord och känslor. De är alltid runda och mjuka och jag får vara med dem, eftersom jag har lämnat mitt huvud precis ovanför marken och min kropp precis under den.

Jag kan inte berätta mer just nu för mamma säger att jag måste borsta tänderna och sova. Det är sånt man måste göra i vårat universum.

090214 En kärleksförklaring...till Kärleken

Jag har varit singelmamma sedan jag berättade att jag var gravid för snart 8 år sedan.
Jag har levt utan relationer med män. Helt sluten. Först medvetet, sedan av vana.
Verkligen verkligen celibat. Livrädd, svårt bränd.
Den ende jag blivit djupt förälskad i under de gångna åren var min terapeut - med andra ord en olycklig kärlek,dömd på förhand.

Men i förrgår dök det upp en man i receptionen på vandrarhemmet där jag arbetar. Och det liksom surrade till i hela kroppen.
Jag var på sprudlande humör och hade för en gångs skull självförtroendet på plats och fina färgglada kläder, som jag - när jag är mej själv - älskar att bära.

Det var något med hans utstrålning och hans underfundiga lågmälda humor, som fångade mej. Och att han inte släppte min blick.
Han glömde till och med att knappa in pinkoden på kortläsaren när han skulle betala.

Jag arbetade min dag som vanligt, men det känslocentrum som han aktiverat började leva sitt eget liv och jag kände mej så glad och levande.
Morgonen därpå hade jag redan klubbat ner mej själv igen och med min dåliga självkänslas segerflagga i topp gick jag till jobbet, övertygad om att jag är ful och tråkig inifrån och ut.

En stenhård röst inom mej varnade mej - du vet ju att du inte kan lita på ditt omdöme när det gäller män. Han är förmodligen psykopat - det var därför han tittade på dej.
Lydig höll jag mej på plats hela dagen.

Men i går kväll kände jag att nu får det vara nog! Jag har varit rädd länge nog. Jag vill vara med igen.
I morse - trots att jag är ledig och borde packat - for jag och köpte en ask geléhjärtan och åkte och ställde den där han bor på vandrarhemmet.
Sedan åkte jag hem igen.

En banal upplösnig på ett spännande upplägg - inget hände, jag träffade honom inte ens.
Men för mej var det en handling av moget mod.
Ett JA till kärlek.

090213 En ramsa mot otur och en scen då den används

Bara några minuter kvar till tolvslaget. Detta dygn som skulle komma att bli hennes sista. Märkligt nog skrämde det henne inte längre. Hon förstod att hon själv hade dragit det onda över sej. In i sej. Hon hade tacksamt tagit emot djävulens vita välsignelse och svalt den.

Hennes enda hopp stod nu till den uråldriga besvärjelsen. Hon hade tagit emot de egendomliga raderna i en uppenbarelse. Genast efteråt hade hon lärt sej stroferna utantill, eftersom hon inte tillåtits att använda pennor.

Att hon hade lyckats fly var obegripligt. Under en hel vecka hade hon lurat dem genom att spela medgörlig och gömt giftet innanför underläppen istället för att svälja det.
Ju klarare hennes sinne hade blivit, desto tydligare framträdde det helvete hon befunnit sej i. Så godtrogen hon hade varit som hade sökt sej till dem och litat på dem.

Vinternattens luft kändes som is i hennes lungor. Hennes besynnerligt klara medvetande svävade strax ovanför den frusna kroppen.
Hon vågade inte elda, av rädsla för upptäckt.

De skulle hitta henne.

Hennes flykt hade visserligen varit oväntad, vilket gett henne ett visst försprång, men hon visste att de skulle kunna spåra henne. De var alldeles för många - tretton till antalet.

Men de skulle komma för sent.

I väntan på gryningen hade hon byggt ett litet bo åt sej av sådant som hon hittat i en övergiven sommarstuga.
På marken ett tjockt lager tidningspapper, ovanpå det mattor. Hon hade lagt lakan i en ring, varv på varv, som låga murar mot kylan. Hon låg raklång på rygg i sitt gömsle, inlindad i filtar och gardiner.

” Hälsen Solens Skifva
med Dess Återglans
i ett Stycke Silfver,
vid Dess Uppgång
då De Trettan onda Afsigternas Dag randas,
på Det att Den Gynnsamma
skall hvandra trofasth vid Din sida.”

Hon mumlade de hoppingivande stroferna om och om igen mellan torrspruckna läppar. Händerna kände inte längre skålen de höll som en sköld framför hennes inbyltade bröstkorg.
…
När polisen fann kroppen, bländades de av solstrålarna som reflekterades i rondskålen, som frusit fast mellan hennes fingrar.

090212 Något du (eller din huvudperson) önskade dig hett när du var liten men aldrig fick. Skriv en kort scen om vad som kunde ha hänt om önskningen gick i uppfyllelse.

Rakt ljus hår och slänglugg. Agneta Fältskog hade det. Men inte bara hon - jag uppfattade det som att hela min omgivning var full av flickor och kvinnor som slapp vakna varje morgon med håret i en tilltrasslad härva på huvudet. Men hur hade det gått om just den önskan hade gått i uppfyllelse?

Kammens tänder sitter tätt tätt ihop men glider ändå utan motstånd genom mitt långa blanka ljusa hår, som följer huvudets form utan minsta lock.
Det tar bara någon minut att dra kammen genom håret, sedan ligger det där det ska resten av dagen.

Jag tittar missbelåtet på min spegelbild.

Tar fram locktången som blivit varm nu.

090211 en frivillig medhjälpare som jag omedelbart kan anförtro en uppgift

Nästa kväll går jag dit igen. Utan ambition att komma förbi den punkt där hon brukar stoppa mej.
En torr öppen plats, ljust ockrafärgad mark. Bränd av solen.
Därefter tar skogen vid.

Denna gång har jag med mej tält och sovsäck.
Jag tänker inte ge mej. Jag vill veta vem jag har att göra med. Och hur jag ska komma vidare.
Tältpinnarna fäster inte i den hårt packade sanden.
Hon syns inte till.
Jag lägger min sovsäck ovanpå den hopvikta tältduken och kryper ner.

Det blir svart när natten faller. Det finns ingen ljuskälla i närheten.
Faller i vaksam slummer.
Befinner mej i landet mellan sömn och vakenhet när jag känner faran.
Jag skriker till och kämpar mej upp.
Ser ingenting men hör ljudet av en närvaro.
"Lämna mej ifred!"
Panik nu. De är flera. Och fler kommer hitåt.
Jag skriker och slår omkring mej.
Jag vet inte hur många de är. För många.
Och så plötsligt - borta.

Attacken kan inte ha varat mer än någon sekund.
Jag sitter kvar hopkrupen med armarna runt huvudet.
Fryser. Skakar. Beredd att ge upp.

Ögon glimmar till i skenet från ett elddon.
Hon lägger en liten hög med torra pinnar och ved framför mina fötter och gör upp en eld.
Blod som rinner från ett färskt djupt rivsår på hennes högra hand.
Jag är så trött.
Det sista jag ser innan jag sjunker ner i dup sömn, är hennes silhuett.
Stående fast och stark, med ett spjut i sin omlindade hand.
Min väktarinna.
Mot vad?

090210 Beskrivning av hur någon väckt min nyfikenhet

Sedan jag bestämde mej för att följa skrivpuffen i syfte att längre fram skriva en roman - fajtas jag dagligen med min Jantelagsväktarinna. Hon är idag föremålet för min nyfikenhet.
Jag har insett att jag behöver gå de ronder som krävs mot henne för att komma vidare.

Vem är hon, som med en så förintande kraft dagligen fäller mej till marken? Vad vill hon?
Det är lätt att avfärda henne som Jantelagsväktarinna - en egen inre röst som säger åt mej att jag inte ska tro att jag "är nåt". Men är detta hela sanningen?
Jag hinner aldrig se henne ordentligt innan det blixtrar till i skallen och jag ligger däckad.

Jag föreställer mej en storvuxen kraftfull neanderthalskvinna, ett slags kvinnligt rovdjur med klubba i hand. Hon gömmer sej i skuggorna och hennes ögonvitor glimmar när hon ser sej lystet omkring. Så fort jag kommer glatt trippande på lätta dansande steg, kliver hon fram ur dunklet och drämmer till mej med förödande kraft.

Men den här gången struntar jag i dansen och det glada lätta sinnelaget.
Jag går med vanliga steg målmedvetet rakt ut i det oskyddade solljuset. Stannar där, trots rädslan för att hon utan förklaring ska komma utrusande från sitt gömställe och slå mej till marken med ännu ett kraftfullt slag.

"Hallå? Jag vet att du gömmer dej där någonstans. Kom fram så jag får prata med dej!"
Det är tyst. Inte ett ljud inte en rörelse. Jag väntar länge och är nästan beredd att ge upp.
Plötsligt ser jag henne inne bland bladverkets gäckande skuggor. Ljudlöst tar hon ett steg ut i solljuset. Jag stirrar. Hon låter sej stirras på.

Något i hennes väsen innehåller det där rovdjurskvinnodraget - något vaksamt, skyggt och samtidigt farligt. Hon är vacker på ett djuriskt sätt. Inte så grov och otympligt tung som jag föreställde mej. Stenhårda muskler under väderbiten, soltorkad hud.
Jo, hon är farlig.
Men för vem?

Hennes blick. Jag trodde att hon skulle se på mej med hat. Eller åtminstone förakt.
"Vad vill du mej?" frågar jag. Rädd.
Hon svarar inte. Naturligtvis inte.
Plötsligt - ett leende blixtrar till så snabbt att jag efteråt inte vet om det var vad jag såg.
Hon är borta.
Kvar står jag. Ensam. Inte lika rädd längre.
Men min nyfikenhet är inte stillad.

Vad skulle hända om...
jag blir en utgiven erkänd författare?

Då skulle jag få lära mej att leva min vardag med inre och yttre Jantelagsväktarinnor.

Jag skulle bli tvungen att lära mej att hantera, att det är vad jag skriver - inte jag - som är var mans egendom att diskutera och värdera och analysera.
Jag skulle få vänja mej vid att inse att det är mina texter som recenseras och förtalas och hyllas och är ointressanta - inte jag.
Jag skulle få lära mej att inte ens de inre och yttre belackare som går till personangrepp, talar om mej.

Om jag inte skulle kunna komma att lära mej detta, skulle jag gå under. Oavsett hur utgivna och erkända mina texter månde vara.
Jag skulle alltså inte kunna bli utgiven erkänd utan att gå under. Men mina texter skulle kunna bli det.

Om jag lärde mej detta, skulle jag bli en friare människa.
Jag skulle kanske till och med kunna bli författare.
Jag vill bli en friare människa.
Jag vill bli författare.
Alltså fortsätter jag skriva.

Hur det än går. Hur jag än mår.
Detta är en text.
Den är inte jag.

2009-02-08 Fantisera om hur livet ser ut om 20 år.

"Jag undrar...", sa snödroppen, som just trängt sej upp genom halvmultnade froststela fjolårslöv. "Jag undrar hur mitt liv ser ut om tjugo år.
Kommer jag vara lika vackert vitskimrande? Kommer min stjälk ha kvar sin stolta gröna styrka? Kommer min lök ha delat sej igen och igen och jag stå omgiven av ett hav av nya vackra släktingar?
Eller kommer mina kronblad ha gulnat och blivit tunna och slokande? Min stjälk blivit mjuk och böjd?
Kommer plätten där jag står fortfarande ge mej näring att leva eller har den fallit offer för nya trädsgårdstrenders spadar?"
Den lilla snödroppens vånda var stor och hon hörde inte det gamla päronträdets knotiga viskning.


2009-02-07 Klichéartad beskrivning av den miljö du befinner i nu!

Solkatter dansar på väggarna. Dammkornen glittrar i vårsolens glans. Smutstvätt i högar som växer så det knakar. Berg av disk.
Fyrtiotreåringen sitter lojt tillbakalutad i en blanksliten fåtölj med lap topen i knät - utan tanke på dammråttorna i hörnen. De grå tinningarnas charm är täckt med färg hos frisören.
Dottern lyser med sin frånvaro. Hon är på födelsedagskalas.
"Man får gripa tillfället i flykten", ler den medelålders kvinnan och skriver för glatta livet.
"Det är fortfarande en dryg timma kvar tills mitt lilla yrväder kommer hem igen."


2009-02-06 Skriv om någon som känner sig efterlängtad.

- Jag talade med den halländska vintern häromdagen, sa våren i Paris till sin skånska syster. Tänk, hon känner sej alldeles utbränd i år och funderar på ljusterapibehandling för att komma i form igen.
- Ja, jag vet, svarade våren i Skåne. Det är likadant med den skånska vintern. Stackarn - att hon inte begriper att vintern är helt ute numera. Bara mörker och fukt,som gör människorna sjuka i sinnet.
- Ja - och så kylan upp till..! Usch ja!
- Inte konstigt att folk klagar och gnäller över dem.
- Nej, men de får faktiskt skylla sej själva - vintrarna alltså. Man har ju faktiskt ett val, eller hur? Jag menar - jag har då aldrig hör någon klaga när jag kommer. Folk reser ju mej till mötes från alla världens hörn! Men så är jag ju alltid så full av ljus och spirande hopp också.
- Du har alldeles rätt. Man får ju bjuda till lite. Själv har jag gett en försmak av mej själv den här helgen.
- Ja, det brukar aldrig slå fel. Det är underbart att se hur de små liven kommer myllrande ut ur sina små krypin och vänder sina bleka anleten mot solen och blundar, suckar och andas in oss och viskar "Äntligen!".

090204 En bild att skriva om

Alldeles knäpptysta har de gömt sej under granens tjocka skyddande mantel. På magen ligger de - tätt tätt ihop.
Det är sommarlov. Det är värme, jordiga skogsdofter och söta blandningar av kaprifol och smultron.
Det är oändliga lekar och äventyr från daggig morgon till myggig skymning.

Just nu är det andlös spänning och enorma mängder granbarr och myror.
De tre har legat där en lång stund. Väntande. Tre flickor med grön färg på fingrarna, i ansiktet och på kläderna. Blanksvettiga i pannan och rödrosiga om kinderna, berusade av spänning.

Då plötsligt hör de det som de väntat på så länge - ljudet av en bil som närmar sej. Nu kommer sommargästerna som ska hyra torpet i Lillatjärn. Stockholmarna.
Det knastrar under bildäcken när bilen stannar till alldeles bredvid deras gömställe. Ett dammmoln av torr sand.
Hjärtan som dunkar. Bildörrar som öppnas. Fotsteg mot grus.
- Men vafan..? Vilket håll...? Vad i helvete har de gjort med skylten?!

På skakiga ben

Den här bloggen har jag startat för att jag vill kunna lägga upp skrivövningarna från Skrivpuffen här.
Själva bloggandet är helt nytt för mej och just nu känner jag mej osäker på hur man överhuvudtaget får in text här.
Tappra människa som följer min blogg - håll ut!!!
Jag åter kommer.
(Tror jag...)