090223 Det inget vet är att...

Det ingen vet är att alldeles bredvid vårt universum finns ett annat, som man kommer till om man smyger in mellan kaprifolen och stenmuren bakom vårat hus.

Det gäller att man gör det utan att någon ser en, för annars kommer man inte dit, för då är man hela tiden rädd att någon ska komma och upptäcka en. Och om man är nervös och lyssnar efter steg hela tiden så funkar det inte.

Men om man lyckas - och det brukar jag göra - så märker man att det är som ett litet rum där. Om man lägger sej ner på marken i det rummet och blundar så börjar öronen att sluta höra något annat än bin som surrar.

Det finns nämligen väldigt mycket bin i en kaprifol och de surrar hela tiden och när man inte gör annat än lyssnar på dem, så hör man att surrandet blir starkare och starkare och det blir till slut som en dånande darrande sång som rinner in i huvudet och får det att lossna lite från halsen.

Alltså - det lossnar inte på riktigt, men det blir en känsla av att huvudet blir lättare och lyfts upp på den där starka darrande tonen. Och när huvudet hänger där och svävar händer nästa grej, för då känner man plötsligt kaprifollukten. Den åker in genom munnen och näsan och ner i luftstrupen och tarmarna och lungorna och ut i blodet. Och när hela kroppen är alldeles svullen av kaprifollukten så blir den tung och sjunker ner i jorden - känns det som.

När huvudet är så där svävande och kroppen sjunken, så släpps det andra universumet in. Det är mycket större än det vanliga och fungerar inte på samma sätt alls. Istället för personer som vandrar omkring kan det vara ord och känslor. De är alltid runda och mjuka och jag får vara med dem, eftersom jag har lämnat mitt huvud precis ovanför marken och min kropp precis under den.

Jag kan inte berätta mer just nu för mamma säger att jag måste borsta tänderna och sova. Det är sånt man måste göra i vårat universum.