Störningssymfoni

(Utmaning 239 Om att uppvakta)

Klockan på väggen - den som brukar bidra till lugnet och hemtrevnaden med sitt pålitliga belåtet mätta suckande - har sträckt på ryggen som en ettrig gammal dansfröken, skruvat upp tempot och volymen och tagit på sej den självvalda rollen som metronom, beskäftigt taktfast hojtande att "tiden går, tiden går!".

Genom den öppna ytterdörren brusar tung augustibris i överdrivet gröna fruktträd.
Som borde beskäras. Som borde beskäras.
Päronträdens luftskott pekar finger i baktakt.

Från baksidan av huset, det oregelbundna dunkandet från en suicidal liten trägrind. Den rör sej fritt i vinden och krossas gradvis mot stengrunden.
Yttersta brädan har lossat från sitt fäste och bidrar med ett "pijång", som för att tydligt markera det ofrånkomliga slutet.

Trögflytande augustisol breder ut sej över dataskärmen och färgar den svart. Enorma mängder glittrande damm träder fram likt ett krypterat budskap skrivet i osynligt bläck.

I skimret, bilden av en kraftigt framåtböjd gestalt med ögon som kisar rynkigt.

Tack för uppvaktningen - I get the message.