(Utmaning 235 Om att prestera )
Ont gör det.
Att trotsa den inre pressen
att det måste bli bra - eller bäst.
Men, vadå - ont?!
Det har jag ju haft i mina dar.
För de välvaxade lena benens skull till exempel.
Och för att jag ville ha perfekt slingat hår och det enda sättet att åstadkomma det var att få det uppdraget genom mikroskopiska hål i en perforerad badmössa med hjälp av en vass virknål hanterad av en fumlig frisörelev.
I axlarna har jag haft ont,
för att jag kånkat alldeles för mycket sprit i ryggsäcken genom tullen på hemväg från tågluffen.
I analöppningen,
för att han - trots protester - inte ville använda finingången.
I huvudet
av migrän,
i buken
av njursten,
i hjärtat
av olycklig kärlek till någon som inte ens visste mitt namn.
Onödiga ont väljer jag numera bort om jag kan.
Det är därför jag är småstubbig om benen och helgrå i håret.
Det är därför jag använder rejäl migränmedicin.
Det är därför jag inte lever mitt liv med fel man.
Däremot är jag noga med att göra det jag verkligen vill.
Även om det gör ont
att jag inte är bäst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
Vad härligt att kunna läsa dina fin texter igen. Du beskriver så fint olika sinnesstämningar och känslor.
SvaraRaderaIngen hittar sig själv på riktigt utan att leva en stund i helvetet, men det är värt det i slutändan.
SvaraRaderaDin fina ton - välkommen tillbaka!
SvaraRaderaDu är verkligen tillbaka - äntligen! Och med besked, en besk och rolig och rak text. Jag vet att man har fokus på annat ibland, men fortsätt puffa lite ibland, snälla.
SvaraRadera