Skuld

(Utmaning 139 Skriv om att låna något)

Han lånade hennes själ ibland.
Hon märkte det aldrig.

Nattetid smög han upp ur den gemensamma bädden medan hon sov.
Hennes gyllene själ skimrade i hans händer. Han grät och smekte den kärleksfullt och önskade att den var hans.

Hans egen själ hade bara lämnat ett svart hålrum efter sej, när den skrumpnat ihop och dött.
Det var länge sedan nu. Men hålrummet var kallt och dess såriga kanter vassa. De skavde och påminde honom ständigt om förlusten. Det svarta spred en iskyla i hela hans person och det var egentligen ingen som tyckte om honom.

Bara hon.
Hon älskade honom.

Hennes själ i hans hårda, frusna händer.
Han tryckte den mot sitt bröst och lät sej värmas.
Tårar av livssmärta rann som smältvatten ur hans inre.

Så en natt placerade han försiktigt hennes vackra levande själ i det svarta hålrummet.
Trots att han försökte vara varsam, skar de skarpa kanterna fula revor i det varma pulserande väsendet. Det rann en seg gnistrande klar vätska ur den som han genast slickade i sej.

Själen i hans kropp genomlyste honom med en glöd som nästan utplånade honom.
För första gången upplevde han något som liknade kärlek.

Han omfamnade sin kropp.
Smekte sina tårade kinder med varma mjuka händer.

Kysste sin sovande hustru på pannan.
Och lämnade deras hem för alltid.