Aldrig mer

(Utmaning 10.24 Bokstaven J; jaga, just, jack, jag, jalusi)

"Jaga bort dem!"

Var kom hon ifrån? Många gånger skulle han återvända till just detta ögonblick och ställa sej samma fråga. Plötsligt satt han bara fast där i hennes kloliknande grepp om hans arm.
Skräcken i hennes blick hade sitt ursprung i syner från en fasansfull värld som inte var hans. Den sa honom att han aldrig någonsin skulle bli fri från henne.

"Hjälp mej!"

Skriket paralyserade honom. Han kunde inte tänka.
Hennes vita beniga händer åt sej in genom hans jacka, hans tröja och hans hud. De blev ett med hans skelett, likt en vacker kaprifol som hänsynslöst vrider sej varv på varv runt ett träd för att själv lyfta sej till en plats dit den aldrig skulle kunna nå utan stöd.
Långt efter att hon kvävt honom till döds, skulle hon blomma och sprida sin förrädiskt söta doft.

Han slog, klöste och bet hennes knogar tills de blödde. Men hon släppte inte hans arm förrän han istället riktat slagen mot hennes huvud.

Det var tjugotre år sedan nu. På dagen. Och det var tretton år sedan han hade rest till en mindre nogräknad klinik i Estland.
Han stirrade på tomrummet nedanför höger armbåge och kunde ännu känna kylan från hennes fastfrusna fingrar.